21 april 2015: Cedergrenska 119 år

I dag är det 119 år sedan Cedergrenska tornet började byggas och 19 år sedan det invigdes - efter den berömda tillfälliga byggpausen 1908-1994, alltså 86 år.
  På invigningen läste Carl Olof Josephson från Cedergrenskas trappa denna egenhändiga hyllning till byggnadsverket:

Prolog vid Cedergrenska tornets invigning den 21 april 1996

 

- Av Carl-Olof Josephson -

 

När jag letade förebilder som jag kunde knycka från och

parafrasera till det här högstidstalet kom jag först att tänka

på en kort dagsvers av den slitstarke Alf Henrikson.

 

Det låter så här:

 

         Aldrig berörde depresssionerna

         de egytiska faraonerna.

         Ty kom det en kristid och nedgångstid

         så hade de alltid sin pyramid.

 

Och jag tänkte att det är ju aktuellt och användbart i tider av

ekonomisk knagglighet i kommunen. Hur uselt vi än får det,

skulle man ju kunna skalda med Alf Henrikson:

         Ty kommer det kristid och nedgångstid

         så har vi ju alltid vårt torn som likvid.

 

Men i en prolog eller en kantat vid en fest som ju är en unik

kombination av dop och hundraårsdag, måste man nog ta till pampigare,

mindre krassa tonfall.

 

Skulle kanske vår nationalskald Esaisas Tegnér passa?

 

Den 5 april 1836 - alltså för ganska exakt 160 år och två veckor

sedan - besjöng han den då femtioårsjubilerande Svenska Akademien -

med den sång som ni minns börjar med "Jag stod på stranden utav

kungaborgen - och här skulle man kunna knycka några högtidliga

tongångar och litet deklamatorisk smörjning.

Så ...

 

         Jag står på trappan till den cedergrenska borgen

         en solig söndag i en ljuvligt sen april,

         och öde ligga de stocksundska torgen

         och de djursholmska också om ni vill.

         För vi finns här att hylla, fira, ära

         ett monument i rödbrun tegelsten

         vid Stockholms norra förorts riviera,

         och även honom som vi känner står oss nära,

         vår stolhet, Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

 

         Visst finns det flera torn i världens alla vrår:

         jag minner er om Faros stolta fyr

         ett underverk av skönhet och av tjänsteår.

         om Eiffels franska järntornsäventyr.

         Det fanns ju ock ett Babels torn, ni minns,

         vars murkrön skulle nå till himmelen,

         och lutande i Pisa kampanilen finns.

         Men mäktigast är tornet byggt i vår provins

         av våran Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

 

         Jag ser det väl inför min inre syn

         hur Nestor med sin fru och döttrar fyra

         från tornet vandrar ner mot skogens bryn,

         slår krocketklot och kastar lekfullt lyra.

         Och parkanläggningens exotiskt rara flora

         ger svalka åt de sex i solens sken.

         Jag ser hur döttrarna, nu vuxna, stora

         går kvar i parken här och minnes sig förlora

         sin kära Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

 

         Att bygga torn är mycket svårt, se Pisa,

         det kräver arkitekter utav klass och rang

         och hållfasthetsberäkningar precisa.

         Här vår herr Larsson visat stor talang.

         En Boberg, Lallerstedt och en Heurlin,

         en Östman, Sehlstedt, Wahlman hette en,

         de skissat, ändrat, vänt på allting ut och in,

         men drog det sista strecket med sin kännarmin

         det gjorde Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

 

         Det låg ett skimmer över Nestors dagar,

         fantastiskt, storsvenskt, flärdfullt, om du vill,

         men det var kraft däri och stärkta kragar,

         var stode vi om tornet ej fanns till?

         Nu efter hundra år slås porten upp

         för detta kan vi mycket tacka herr Andrén,

         för utan denna elsjäls mästerkupp

         så skulle husets herrar säkert givit upp.

         Var stolt nu Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.