Krönika i SvD söndagen den 15
mars 1986 då Olof Palme begravdes
Ögonblickets verk i historiens ljus
DET
känns dystert denna marssöndag.
Grått, overkligt, tomt, eländigt.
Jag tror att det kan vara värdefullt att
försöka klara ut varför så många känner detsamma.
Visst kan det dödande skottet på Sveavägen
sägas ha varit riktat mot den svenska demokratin, men hur högt vi än skattar
vårt svenska samhällssystem har nog sorgen haft en djupare dimension än så.
För alla hade vi en personlig relation till Olof Palme.
Han debatterade, engagerade, hatades, risade,
rosade. Hur ofta satte vi inte våra egna åsikter i relation just till Olof
Palmes?
Även de många som inte var bekanta med honom,
tyckte sig ha lärt känna honom. Via TV-apparaten hemma i vardagsrummet kunde
var svensk bilda sig en personlig uppfattning om inte bara politikern Olof
Palme utan också om människan Olof Palme. Han bara fanns där, mest var och
varannan dag.
Därför kan många som aldrig ens träffat Olof
Palme, än mindre kanske delat hans politiska åsikter, känna sorg när han så
brutalt rycks bort.
Minns att sorg är något mer än ledsnad. Sorg
kan man känna när en anhörig har gått bort, likaså en nära vän.
Det är därför som Olof Palme, som ingen annan
politiker omstridd och samtidigt älskande striden, sörjs i hela Sveriges land.
JAG
hade förmånen att vara bekant med Olof Palme ett femtontal år, jag tror mig
kunna säga att jag kände honom väl under drygt tio år.
Det är klart att bilden av en människa
påverkas av sådant.
Jag kan förstå att den som endast såg den
politiska stridens Olof Palme kunde få en bild av personen Olof Palme som inte
var svartvit - och därmed inte rättvisande. För utan att eftersträva det,
bidrog Olof Palme själv till att det skapades motsägelsefulla bilder av honom.
Men lika litet som den strikt privata bilden
av Olof Palme utgör hela sanningen, kan denna sanning sökas i hans offentliga
gärning.
Det som nu är svart och vitt, kommer att i
historiens ljus tona fram i samtidigt både klarare och diffusare kulörer.
DE
SENASTE dagarna har det funnits ett farligt behöv av att idealisera och
idolisera Olof Palme efter det illdåd som han – och inte minst hans närmaste –
utsatts för. Jag tror emellertid att han djupt skulle ogillat åtskilligt i den
heroiserade bild som nu målas upp.
Med sina visioner om en rättvisare bättre
värld var Olof Palme minst av allt en vän av ideologisk fred.
I personliga relationer visade han stor
respekt för företeelser som vänfasthet och omtanke, mänsklig värdighet,
engagemang och lidelse. Samtidigt var han ytterst bestämd då det gällde att
värna – hans mest använda ord – det som han trodde på, både vad gäller
politiska mål och metoder.
Makt hade för Olof Palme inget egenvärde. Därför
sökte han sällan, kanske aldrig, någon personlig vinning av sitt politiska
arbete. Men lika lite dolde han att makten var nödvändig för att nå dit han och
socialdemokratiska partiet strävade.
Den ideologiska striden blev grunden för
eftersträvad politisk makt.
OLOF
PALME hade en vass tunga.
Den politiska debatten var för Olof Palme mer
än just debatt: den var en konstart. Den fria debatten hör demokratin till.
Medborgarna ges valmöjligheter, politikernas argument vässas.
Men det är en sak att bli retorikens mästare
– en annan att bli dess fånge. Med sitt rika intellekt i kombination med blixtrande uttrycksförmåga lyckades Olof
Palme stundom genom dramatiska verbala sammanställningar renodla politiska
ställningstagande som ingen annan. Likt konstnärer bredde han ibland på en
alltför gräll nyans.
MEN
även om Olof Palme säkert insåg att ett eller annat som undsluppit honom varit
överilat, är jag inte säker på att han därmed insåg hur han därigenom emellanåt
kom att såra meningsmotståndare. Såren, svära att läka, uppstod framför allt då
Olof Palme tillät sig ifrågasätta opponenternas uppriktighet och motiv.
Detta påverkade och präglade under en följd
av år det politiska klimatet – och det är en viktig förklaring till att ”den
utsträckta handen” av den politiska oppositionen inte kom att uppfattas som
riktigt ärligt menad.
I
DESSA dagar har några av Olof Palmes vänner beskärmat sig över de otidigheter,
också skändligheter i uttryckssätten, som han drabbades av. Förvisso har
somligt sagts som borde ha förblivit osagt, åtskilligt skrivits som aldrig
borde ha satts på pränt.
Men med den lidelse och det engagemang som
Olof Palme gick till verket - och som vi framgent kommer att sakna mer än vi
kanske ännu kan föreställa oss – framkallade Olof Palme inte blott högt ställda
förväntningar utan också känslor av motsatt slag hos andra.
Jag kan inte se annat än att de som nu manar
fram bilden av att det förelåg ett utbrett hat mot Olof Palme, bortser från att
just striden – friläggandet av motsättningarna i samhället mellan olika
intressen och ideologier – ingick som en viktig del i Olof Palme syn på hur
verkligheten var beskaffad och hur det politiska arbetet borde bedrivas.
MÅNGA
är de som de senaste dagarna funnit skäl att i tal och skrift vittna om egna
intryck av Olof Palme. Och visst kunde varit frestande att här och nu påminna
om personliga sammanträffande.
Men låt mig i stället sluta med att citera en
mening som bränt sig fast i mitt sinne i veckan som gick. Orden är Ulf
Adelsohns, från minneshögtiden i riksdagen och gällde meningsskiljaktigheter
statsministern och moderatledaren emellan:
”Men avståndet mellan oss också när det var som störst var
knappt ens mätbar med de ljusår som skiljer gentemot de krafter, de ideologier
och de män som iscensatt detta dåd”.
För den eller de som släckte Olof Palmes
livslåga, kan vi bara känna förakt. Och ändå går livet vidare:
Ögonblickets verk följs åter av historiens
ljus.
Gunnar Andrén
