28 februari 2016: Om Olof Palme, skrivet 1986

Krönika i SvD söndagen den 15 mars 1986 då Olof Palme begravdes

Ögonblickets verk i historiens ljus

DET känns dystert denna marssöndag.

  Grått, overkligt, tomt, eländigt.

  Jag tror att det kan vara värdefullt att försöka klara ut varför så många känner detsamma.

  Visst kan det dödande skottet på Sveavägen sägas ha varit riktat mot den svenska demokratin, men hur högt vi än skattar vårt svenska samhällssystem har nog sorgen haft en djupare dimension än så.

  För alla hade vi en personlig  relation till Olof Palme.

  Han debatterade, engagerade, hatades, risade, rosade. Hur ofta satte vi inte våra egna åsikter i relation just till Olof Palmes?

  Även de många som inte var bekanta med honom, tyckte sig ha lärt känna honom. Via TV-apparaten hemma i vardagsrummet kunde var svensk bilda sig en personlig uppfattning om inte bara politikern Olof Palme utan också om människan Olof Palme. Han bara fanns där, mest var och varannan dag.

  Därför kan många som aldrig ens träffat Olof Palme, än mindre kanske delat hans politiska åsikter, känna sorg när han så brutalt rycks bort.

  Minns att sorg är något mer än ledsnad. Sorg kan man känna när en anhörig har gått bort, likaså en nära vän.

  Det är därför som Olof Palme, som ingen annan politiker omstridd och samtidigt älskande striden, sörjs i hela Sveriges land.

JAG hade förmånen att vara bekant med Olof Palme ett femtontal år, jag tror mig kunna säga att jag kände honom väl under drygt tio år.

  Det är klart att bilden av en människa påverkas av sådant.

  Jag kan förstå att den som endast såg den politiska stridens Olof Palme kunde få en bild av personen Olof Palme som inte var svartvit - och därmed inte rättvisande. För utan att eftersträva det, bidrog Olof Palme själv till att det skapades motsägelsefulla bilder av honom.

  Men lika litet som den strikt privata bilden av Olof Palme utgör hela sanningen, kan denna sanning sökas i hans offentliga gärning.

  Det som nu är svart och vitt, kommer att i historiens ljus tona fram i samtidigt både klarare och diffusare kulörer.

DE SENASTE dagarna har det funnits ett farligt behöv av att idealisera och idolisera Olof Palme efter det illdåd som han – och inte minst hans närmaste – utsatts för. Jag tror emellertid att han djupt skulle ogillat åtskilligt i den heroiserade bild som nu målas upp. 

  Med sina visioner om en rättvisare bättre värld var Olof Palme minst av allt en vän av ideologisk fred.

  I personliga relationer visade han stor respekt för företeelser som vänfasthet och omtanke, mänsklig värdighet, engagemang och lidelse. Samtidigt var han ytterst bestämd då det gällde att värna – hans mest använda ord – det som han trodde på, både vad gäller politiska mål och metoder.

  Makt hade för Olof Palme inget egenvärde. Därför sökte han sällan, kanske aldrig, någon personlig vinning av sitt politiska arbete. Men lika lite dolde han att makten var nödvändig för att nå dit han och socialdemokratiska partiet strävade.

  Den ideologiska striden blev grunden för eftersträvad politisk makt.

OLOF PALME hade en vass tunga.

  Den politiska debatten var för Olof Palme mer än just debatt: den var en konstart. Den fria debatten hör demokratin till. Medborgarna ges valmöjligheter, politikernas argument vässas.

  Men det är en sak att bli retorikens mästare – en annan att bli dess fånge. Med sitt rika intellekt i kombination  med blixtrande uttrycksförmåga lyckades Olof Palme stundom genom dramatiska verbala sammanställningar renodla politiska ställningstagande som ingen annan. Likt konstnärer bredde han ibland på en alltför gräll nyans.

MEN även om Olof Palme säkert insåg att ett eller annat som undsluppit honom varit överilat, är jag inte säker på att han därmed insåg hur han därigenom emellanåt kom att såra meningsmotståndare. Såren, svära att läka, uppstod framför allt då Olof Palme tillät sig ifrågasätta opponenternas uppriktighet och motiv.

  Detta påverkade och präglade under en följd av år det politiska klimatet – och det är en viktig förklaring till att ”den utsträckta handen” av den politiska oppositionen inte kom att uppfattas som riktigt ärligt menad.

I DESSA dagar har några av Olof Palmes vänner beskärmat sig över de otidigheter, också skändligheter i uttryckssätten, som han drabbades av. Förvisso har somligt sagts som borde ha förblivit osagt, åtskilligt skrivits som aldrig borde ha satts på pränt.

  Men med den lidelse och det engagemang som Olof Palme gick till verket - och som vi framgent kommer att sakna mer än vi kanske ännu kan föreställa oss – framkallade Olof Palme inte blott högt ställda förväntningar utan också känslor av motsatt slag hos andra.

  Jag kan inte se annat än att de som nu manar fram bilden av att det förelåg ett utbrett hat mot Olof Palme, bortser från att just striden – friläggandet av motsättningarna i samhället mellan olika intressen och ideologier – ingick som en viktig del i Olof Palme syn på hur verkligheten var beskaffad och hur det politiska arbetet borde bedrivas.

MÅNGA är de som de senaste dagarna funnit skäl att i tal och skrift vittna om egna intryck av Olof Palme. Och visst kunde varit frestande att här och nu påminna om personliga sammanträffande.

  Men låt mig i stället sluta med att citera en mening som bränt sig fast i mitt sinne i veckan som gick. Orden är Ulf Adelsohns, från minneshögtiden i riksdagen och gällde meningsskiljaktigheter statsministern och moderatledaren emellan:

  ”Men avståndet  mellan oss också när det var som störst var knappt ens mätbar med de ljusår som skiljer gentemot de krafter, de ideologier och de män som iscensatt detta dåd”.

  För den eller de som släckte Olof Palmes livslåga, kan vi bara känna förakt. Och ändå går livet vidare:

  Ögonblickets verk följs åter av historiens ljus.

Gunnar Andrén