19 maj 2014: I Stocksundsklubben

Stormästaren Sven Hedman med sin stora Stocksundsklubba

Denna kväll har Stocksundsklubben möte, i Cedergrenska Tornet. Det är fullsatt i Riddarsalen, hög förväntan.
  Inbjudan har sänts ut utan angivande av talare, jag är också spänd. Vem?
  Senast var det Lena Rainer - men nu inget besked.
  Jag anmäler mig och Gunnela, betalar i förskott.
  Två dagar senare kommer meddelande: Jag har sett att Du har anmält Dig, kan Du inte också tala då?
  Va? Jag? Varför det?
  Om vad?
  Om Cedergrenska tornet! Tja, det kan jag väl göra, det är ju något jag kan.
  Så några v3et, jag får förbereda mig en smula, detta är ju ett ämne jag kan.
  Detta är början på mitt anförande:

Så här såg det ut när jag talade om tornet jag står och talar i

Herr Styrande Mästare

Ärade Damer och Herrar

- och för att citera Henry Kissinger på Internationella pressklubben i Washington:

Your Excellences

Ladies and Gentleman

And

Members of the Press.

Tack för att jag fått möjligheten att än en gång tala inför en så fin dam- och herrklubb.

Jag får väl säga som Lina Sandell Berg som redan 1892 presenterade en melodi i sångboken Hemlandssånger, nr 16 under rubriken Guds lof och tillbedjan. i 1937 års psalmbok fanns den med som nr 460 och i 1986 års psalmbok som nr 260, under avsnittet Glädje och sorg som väl en del tror är en Herrbetjäningsbutik för allt från Bröllop till begravningar.

Men som de flesta vet handlar det alltså om Lina Sandell Bergs psalm Jag kan icke räkna dem alla, och hon tänkte på alla de tecken på Guds godhet hon rönt, jag tänker på alla de gångar jag fått nöjet att tala i Stocksundsklubben, jag kan icke räkna dem alla.

Men jag tror detta är sjätte eller sjunde gången med början just 100 år efter Lina Sandells psalm första gången trycktes, ja, den är tror jag skriven redan 1881.

När den ärade styrelseledamoten av denna dam- och herrklubb Björn Hamilton kontaktade mig sedan jag anmält mig och Gunnela för deltagande i dagens arrangemang, bad han mig tala om hur man bygger ett torn. Jag har förstås funderat på vilken torn han tänker på för om det skulle vara det torn som vi nu befinner oss i, kunde han ju som f.d. kommunalråd i kommunen lika väl ha talat själv, han var ju i högsta grad delaktig i färdigställandet.

    Så jag drog slutsatsen att det måste ha varit något annat torn han avsåg.

    Men vilket?

Då kom jag att tänka på Carl-Olof Josephsons prolog vid Cedergrenska tornets invigning den 21 april 1996.

  Jag var ju vid den tidpunkten ordförande i Föreningen Cedergrenska Tornets Vänner och hade bett honom att skriva och läsa något minnesvärt om byggnaden vid invigningen.

   Och jag fick i sinom tid ett brev från Carl-Olof, det är daterat den 1 april 1996, som jag måste få citera, Carl-Olof läste det på trappan den 21 april 1996.

När jag letade förebilder som jag kunde knycka från och parafrasera till det här högtidstalet kom jag först att tänka på en kort dagsvers av den slitstarke Alf Henrikson.

Det låter så här:

         Aldrig berörde depressionerna

         de egyptiska faraonerna.

         Ty kom det en kristid och nedgångstid

         så hade de alltid sin pyramid.

Och jag tänkte att det är ju aktuellt och användbart i tider av ekonomisk knagglighet i kommunen. Hur uselt vi än får det, skulle man ju kunna skalda med Alf Henrikson:

         Ty kommer det kristid och nedgångstid

         så har vi ju alltid vårt torn som likvid.

Men i en prolog eller en kantat vid en fest som ju är en unik kombination av dop och hundraårsdag, måste man nog ta till pampigare, mindre krassa tonfall.

Skulle kanske vår nationalskald Esaias Tegnér passa?

Den 5 april 1836 - den 21 april 1996 för ganska exakt 160 år sedan - besjöng han den då femtioårsjubilerande Svenska Akademien - med den sång som ni minns börjar med "Jag stod på stranden utav kungaborgen - och här skulle man kunna knycka några högtidliga tongångar och litet deklamatorisk smörjning.Så ...

         Jag står på trappan till den cedergrenska borgen

         en solig söndag i en ljuvligt sen april,

         och öde ligga de stocksundska torgen

         och de djursholmska också om ni vill.

         För vi finns här att hylla, fira, ära

         ett monument i rödbrun tegelsten

         vid Stockholms norra förorts riviera,

         och även honom som vi känner står oss nära,

         vår stolthet, Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Visst finns det flera torn i världens alla vrår:

         jag minner er om Faros stolta fyr

         ett underverk av skönhet och av tjänsteår.

         om Eiffels franska järntornsäventyr.

         Det fanns ju ock ett Babels torn, ni minns,

         vars murkrön skulle nå till himmelen,

         och lutande i Pisa kampanilen finns.

         Men mäktigast är tornet byggt i vår provins

         av våran Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Jag ser det väl inför min inre syn

         hur Nestor med sin fru och döttrar fyra

         från tornet vandrar ner mot skogens bryn,

         slår krocketklot och kastar lekfullt lyra.

         Och parkanläggningens exotiskt rara flora

         ger svalka åt de sex i solens sken.

         Jag ser hur döttrarna, nu vuxna, stora

         går kvar i parken här och minnes sig förlora

         sin kära Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Att bygga torn är mycket svårt, se Pisa,

         det kräver arkitekter utav klass och rang

         och hållfasthetsberäkningar precisa.

         Här vår herr Larsson visat stor talang.

         En Boberg, Lallerstedt och en Heurlin,

         en Östman, Sehlstedt, Wahlman hette en,

         de skissat, ändrat, vänt på allting ut och in,

         men drog det sista strecket med sin kännarmin

         det gjorde Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Det låg ett skimmer över Nestors dagar,

         fantastiskt, storsvenskt, flärdfullt, om du vill,

         men det var kraft däri och stärkta kragar,

         var stode vi om tornet ej fanns till?

         Nu efter hundra år slås porten upp

         för detta kan vi mycket tacka herr Andrén,

         för utan denna elsjäls mästerkupp

         så skulle husets herrar säkert givit upp.

         Var stolt nu Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

Men vid ett så här fint tillfälle bör man ju ha något nytt att tala om.

Kanske skall jag komma med ett tips om vad jag bör anmodas tala om nästa gång? 

   Då föreslår jag att jag skall få tala om Ture Hamnell, född 1871 i Växjö, död 26 april 1931 i Stocksund, kamrerare i Kungl. järnvägsstyrelsen men framför allt en av denna klubbs stiftare, dessutom denna köpings ledande kommunalman under många år. Han har efterlämnat 10 ännu obearbetade klippärmar som någon bör sortera och gå igenom, ett lämpligt finansieringsprojekt för denna klubb.