10 november 2013: FRA: Sov vi politiker?

Jag ser att avlyssnings- och FRA-frågan åter debatteras, för dagen bland annat genom en artikel av DN:s Peter Wolodarski.
  Mitt besök tillsammans med ett par andra fp-riksdagsledamöter ägde rum den 30 januari 2007, ett och ett halv år före riksdagsbeslutet (!). Det är intressant att se att både moderater, försvarsutskottet och andra numera - efter beslutet den 18 juni 2008 och höstens beslut därpå, jag minns inte datum, besök FRA.
  Den gången fick vi veta mycket, inget av det som därefter hänt har kommit som någon överraskning, allra minst domstolsprövningen av tillstånd och tillsyn som är, vågar jag påstå, en direkt följd av fp-besöket 2007 ute hos FRA-chefen Åkesson, ja, frågan är om det inte var från någon av hans medarbetare som förslaget kom men jag minns inte säkert.
  Det är många som 2013 ställer sig på de anklagandes bänk, där är roligare och skönare att vara än att ta ansvar i förväg för att försvara bekämpandet av terrorhot, av olika slag, terror som ytterst drabbar enskilda, nästan till 100 procent totalt oskyldiga, ovetande människor.
  Som politiker har jag ansvar för deras säkerhet, trygghet - fast de också måste hjälpa till. Hur många gånger varnade jag inte för NSA 2007 och 2008?.
  Jag vill med bestämdhet påstå att jag och mängder med andra liberaler inte sov när lagstiftningsfrågan var aktuell 2007 och 2008.
  Jag har mycket annorlunda bild av vad som skedde än vad som då framkom.
  Vi hade under 2007 sex riksdagsgruppsmöten med FRA på agendan, före beslutet 2008 den 18 juni två till, sammanlagt åtta gånger diskuterades denna fråga i riksdagsgruppen.
  Ingen var glad, vågar jag påstå.
  Var vi tysta? Utåt?
  Nej, men få ville lyssna. Jag fick dock tillfälle att - utöver en radiointervju och ett inlägg i en Expressen-sändning Svara direkt - göra ett publikt inlägg, i Norrtelje Tidning (c) - detta eftersom alla de fem stockholmstidningarna var totalt ointresserade av att höra mer än en sida av vad vi tyckte och gjorde.
  Sådan är politikers vardag.
  Här därför mitt inlägg i Norrtelje Tidning den 30 juli 2008, utformat som ett förklarande - inte försvarande - svar på  ett inlägg från den då flitiga kritiker Gun Svensson:

Onsdag 30/7-2008  

Fp var vakna när bloggvärlden sov

Förlåt: Vad gjorde Gun Svensson (NT 11 juli), som beskriver FRA-beslutet i riksdagen 18 juni som ”odemokratiskt”, och andra kritiker under femton månader efter förslaget kom till riksdagen den åttonde mars 2007? 

   Sov?
   Jag skall medge att jag var missnöjd med förslaget 2007.

   Om hanteringen i andra partier vet jag intet.

   Men jag vet att i fp-riksdagsgruppen var alla kritiker på olika punkter – Hans Backman i Hofors, sommarboende på Blidö, erinrade vid ett av 2008 års möten att ”Gunnar Andrén gick till generalangrepp mot lagens utformning” – jag hade själv glömt detta, men mindes när Hans erinrade om det.

Nu skall jag berätta för Gun Svensson och andra som tror att vi hafsat fram denna lag.

  Under 2007 hade fp-riksdagsgruppen uppe FRA-lagen vid sex olika sammanträden, sex olika tisdagar! När andra sov.
   Vid två av dessa sammanträden var försvarsministern Mikael Odenberg (m) kallad. Jag kan lova att vi inte kallade på honom för att vi var nöjda och glada. Han möttes av misstroende och rader av frågor och kritiska argument.
   Men därtill åkte jag och andra ledamöter till FRA på Lovön. Vi var ändå inte var nöjda, vi ville lära och höra mer.

Det skedde, observera datum, den 30 januari 2007, under beredningen av FRA-lagen. Vi hade en halvdags genomgång med generaldirektören Ingvar Åkesson och hela FRA-ledningen.
  Det ställdes otroligt många kritiska frågor, tekniska och politiska.
  Uppriktigt sagt: Vi var vakna när hela bloggvärlden sov.

Jag och andra kom fram till att lagen måste kompletteras. Det måste tydligare framgå varför lagen behövs, att inga svenskar får avlyssnas, att information som likväl hamnar i FRA:s sökmotorer i spaningen efter ”yttre hot” mot Sverige” inte skall få användas som överskottsinformation, inte av försvaret, inte ens av polisen.
  Fast jag var själv tveksam på en punkt: om överskottsinformation om knarksmuggling skulle få nyttjas eller inte, den drabbar ytterst enskilda. Men integritetsskäl vägde tyngre, jag svarade: icke.

Därtill har jag och andra fp-ledamöter både 2007 och 2008 krävt absoluta avlyssningsförbud i fem fall:
  1) Allmänna nyhetsredaktioner – för att garantera meddelarfriheten.
  2) Advokater – för att envar anonymt skall kunna meddela sig med advokat när det behövs.
  3) Själasörjare – präster, kuratorer, läkare (som kan tvingas överbringa budskap av enormt personlig karaktär) och andra som tar emot personliga budskap av bikts karaktär och där sekretessen kan sägas vara högre än den som föreskrivs i 1980 års sekretesslag.
  4) Barnbördsinstitutioner – kvinnor får aldrig utsättas för minsta påtryckning i den situationen, ovanligt i vår kultur, dessvärre förekommande i andra.
  5) Riksdagens ledamöter – motivet är att varje medborgare skall vara tillförsäkrad absolut meddelarskydd i kontakter med riksdagens 349 ledamöter; det handlar alltså inte om någon gräddfil – som sägs vara motargumentet – för de valda.

Så tillgodoses Regeringsformens 2:6 om den personliga integriteten.
  Genomförbart? Går det? 

  Omöjligt – säger vissa tekniska specialister.
  Enkelt – säger jag som använder spam med momentan automatisk förstöring. 

  Och medan allt detta pågick, förlåt mig Gun, sov du och andra gott.
Likväl: från liberal synvinkel är detta en problematisk lag. Två liberala principer korsar varandra:
  •  Statens skyldighet att värna den enskildes personliga integritet.
  •  Enskildas berättigade krav på att samma stat skall skydda dem mot yttre hot.

Vad är då yttre hot? Svårt att säga, det medges. Men när de inträffar, är de brutalt tydliga. Minns London, Madrid och New York. Men sånt inträffar aldrig här?
  Nähä – minns västtyska ambassaden, mordet på Jugoslaviens ambassadör, kidnappningshotet mot Anna-Greta Leijon – och då har jag ändå inte nämnt morden på Olof Palme och Anna Lindh.
  Utan spaning, ingen aning.

  Femton andra länder har underrättelsefolk placerade i Sverige, enligt Säpo. Varför? För att det är så trevligt i Sverige?

Riksdagsbeslutet 18 juni (2008, mitt tillägg 2013) innefattade dels FRA-lagen, dels tio tillkännagivanden. Det innebär att regeringen måste inarbeta dessa punkter i lagen innan den träder i kraft 1 januari 2009.
  Nästan alla dessa krav härrörde från fp-håll men fick aktivt stöd av centern. FRA-lagen är alltså mycket bättre än 2007 års version.
  Men jag förstår att detta inte kommer att tillfredsställa någon som är totalt mot all spaning i kabel. För de tycks inte bry sig om att människor också äger rätt att ställa krav på skydd mot olika former av hot.
  Jag delar inte deras slappa inställning till personlig trygghet. 

  Men tryggheten kan och måste säkras utan massavlyssning och med bevarat värnande av den personliga integriteten.

Gunnar Andrén
riksdagsman

Stocksund