10 februari 2014: Dagens Agenda

Programmet var bra, upplysande men i den del som handlade om Nordkorea mycket skakande.
  Tack och lov för att det finns fri journalistik som både tar risker och vågar det vi andra behöver veta men inte vågar eller är kapabla att effektuera.
  Serie byggde på boken 438 dagar om Johan Persson/Martin Schibbye i radio - jag har tyvärr inte läst boken om den misslyckade reportageresan som intet annat är än en succé (jag bortser från det ohyggliga personliga pris jiouranlsiterna och deras anhöriga fick betala)  - är mycket bra, visar förtryckets karaktär - samtidigt som motsvarigheten till EU i Bryssel, AU - Afrikanska Unionen - har sitt huvudkvarter i Addis Abeba.
  Agenda under programledare Anders Holmberg, som har samma lugna ansats till sina intervjuobjekt som han under år har haft i radions P1 - ibland kunde man kanske önska sig mer pressande frågor dock, ungefär som Thomas Ramberg hade i Lördagsintervjuni i P1 - började med skolan.
  Bra.
  Men man måste fråga sig, och det är lätt att göra som 49-årig liberal (ja, jag tänker på antalet år som partimedlem, jag gick med först under senare delen av 1964 och har alltså inte varit med så länge ännu men dock klarat ungefär 1000 orsaker till att gå ur), varför skolan blivit en sådan huvudfråga.
 Beror det på sverigedemokraternas inträde i riksdagen? Engagemanget för en bättre skola från socialdemokraterna eller moderaterna? Eller vänsterpartiet eller miljöpartiet som båda numera tycks omfatta kunskapsskolan men så sent som 206 ville avskaffa betygen?
  Nja, det förhållandet att alla mäter sig med folkpartiet och Jan Björklund antyder att det finns en annan orsak, nämligen att folkpartiet dels motsatte sig kommunalisering av skolan 1989, dels efter ett descennium - efter fp-landsmötet i Göteborg 1997 - efter en analys av det politiska landskapet träffade beslutet att göra frågan om kvaliteten i skolan till den viktigaste framtidsfrågan för Sverige.
   Då var det från socialdemokraterna - och moderaterna - tyst, tyst, tyst.
  Minns ni talesmännen för dessa partier, och jag tänker då inte på Olof  Palme, Ingvar Carlsson, Lena Hjelm Wallén, Bengt Göransson eller Göran Persson utan snarare Thomas Östros, Ylva Johansson, Ingegerd Wärnersson, Lena Hallengren och Ibrahim Baylan, eller moderaternas Britt Mogård eller Beatrice Ask?
  Nej, att deet är folkpartiet som nu får klä skott för briterna i den svenska skolan är naturligt, det är det enda parti som tagit sig an uppgiften att göra något rejält åt saken.
  Men debatten mellan Ibrahim Baylan (s) och Tomas Tobé (m) var avslöjande. I den viktigaste frågan av alla - hvuudmannaskapet - var de eniga:Göra ingenting.
  Men de som tror att Sveriges 290 kommuner - var för sig - skall klara att lyfta skolan i Sverige från nuvarande Pisa-nivå, samlen edeer.
  Jag satt och längtade, och det gör jag itne alltid, skall sägas, efter Jan Björklund, han villi alal fall  liksom jag mer.
  Om jag åker ur riksdagen, vilket inte kan uteslutas, ingen äger några mandat, då skall jag studera, tyska tror jag bland annat.
  Betyg för Agenda 10 februari 2014: tre stjärnor av fem möjliga.