När alla vi andra lämnat denna jord, när få minns oss, då kommer många att minnas lärdomsgiganten Sture Linnér.
Jag lärde känna honom redan i slutet av 1970-talet, genom att han blev SvD-skribent under Gustaf von Platens tid. Buster - som Gustaf alltid kallades - ville att jag skulle ta hand om Sture och hans manuskript. Det var en lätt uppgift.
Senare har vi stött samman vid olika tillfällen, jag var med bland annat i Uppsala när han fick ta emot ett fint pris tillsammans med veterandiplomaten Sverker Åström, Hammarskjöldmedaljen. Det var en fantastisk föreställning i Uppsala universitetsaula när Sture Linnér - han hade gjort det ofta - berättade om hur FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-1961) ombord på det plan som skulle föra honom till för alla okänt mål, vickade på vänster fot och bad sin närmaste medhjälpare Sture Linnér stanna:
- Du kan behövas här.
Varpå Linnér som sista man lämnade det Transairplan som förde Hammarskjöld och alla andra till döden i Ndola.
Men det är förstås som författare, med boken Ingen människa är en öde ö som något av en av många höjdpunkter, som Sture Linnér kommer att minnas. Varför han inte hamnat i Svenska akademien är en gåta - kanske väjer stundom de lärde för någon som kan ännu mycket mer?
Sista gången jag träffade Sture Linnér var faktiskt hemma hos mig, den 20 sept 2009 - jag har några bilder från tillfället, Sture sitter intill Karin Frostell, Jan Björklunds handsekretetare. Vi hade en liten eftermiddagsmottagning denna lördag och jag tror inte att jag har fel när jag vågar säga att trots sin ålder, trots sin med tiden lite bräckliga röst, trots sitt tillbakadragna väsen så var Sture bland många andra trevliga och begåvade människor centralgestalten, centrum. Alla visste vem Sture Linnér var.
Nu är han borta, det är smärtsamt för alla, mest för hans Christina samt barn förstås. Men det måste ändå få sägas:
Det var en ära att få både lära känna, arbeta med och umgås med Sture Linnér.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar