Jag ser Sanna kvinnor på Högdalens teater, av Anne Charlotte Leffler (1849-1892) i regi av Ulla Gottlieb och med Malin Güettler som dottern Berta i huvudrollen.
Vidare medverkar Birgitta Sundberg som mamman, fru Bark, Håkan Jonsson som herr Bark, Bertas syster Lissi spelas av Anna Littorin, hennes make Wilhelm av Per Lasson och slutligen kamrern, förtjust i Berta, av Olle Sundberg.
Producent är Freja Lindström, för övrigt dotter till Margareta Schwartz och den kände f.d. Expressen-reportern Jan Lindström, bosatta i Stocksund.
En utmärkt föreställning - som framför allt erinrar om Anne Charlotte Lefflers storhet. Hon är en lysande författare!
Att konkurrera med August Strindberg, de var födda samma år, var förstås inte lätt, men under 1800-talets sista decennier var Leffler mycket välkänd - och omstridd, kanske skall man säga ökänd? - författarinna genom att skriva om saker som var tabu: manligt förtryck, klasskillnader, kvinnors rättigheter, både juridiskt och till sin egen sexualitet.
Sanna kvinnor handlar om allt detta. Skådespelarprestationerna gör hela samtidens (1800-talets) förljugenhet rättvisa, kanske nästan för mycket i Per Lassons tolkning av den inflyttade uppkomlingens överlägsenhet mot kvinnor - lite mer subtilt skulle kanske framförandet varit, nu blir det mer roligt än övertygande.
Men Berta håller det hela samman: hon är arg, arg, arg, förbannad, uppriktigt övertygad om sin rätt till sitt eget liv och till sanningen.
Men på denna punkt - kampen mot tidens seder, förljugenhet, fördomar - måste hon kämpa mot alla: sin mor, sin syster, sin far som hon avskyr, sin systers man och på sitt sätt också mot sin avhållne kamrer.
Hela pjäsen får på en femgradig skala fyra Blåklintar.
Malin Güettler får också fyra, övriga tre utom möjligen Per Lasson, se ovan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar