5 oktober 2014: Två stater - en finns

Sveriges nya regering skall erkänna Palestina. Det föranleder nu diplomatiska protester i Tel Aviv.
  Att konflikten mellan Israel och Palestina måste lösas genom att två stater får säkra och erkända gränser, är huvudbudskapet i Oslo-avtalet. Att det finns tokstollar - jag har på senare tid noterat professorn Torbjörn Tännsjö och en fi-företrädare som deltog i en debatt där jag företrädde folkpartiet - bara vill ha en stat, tillhör det bisarra (men oroande).
  Nu finns det dock bara en stat ännu, Israel. Den palestinska myndigheten är ännu ingen stat, man har inte full rådighet över sitt territorium, därtill - det bör sägas i klartext - förhindrad av Israel på grund av de ständiga attackerna mot Israel och efter valet då Hamas vann på Gazaremsan oförmågan att leva upp till Oslo-avtalets intentioner.
  Man kan inte kompromissa med en part som vill förgöra en, utplåna ett folk.
  Sverige borde inte nu erkänna staten Palestina, eftersom dess regering inte har rådighet över sitt territorium - vilket den bör få efter förhandlingar som leder till både fred och frid - och inte heller har en sådan organisation inom landet att den har full judiciell självständighet. Att landet dessutom behöver demokrati med fria val, självständig förvaltning, domstolar oberoende av regeringsmakten och så vidare tillhör också saken.
  Att erkänna ett sådant land som Palestina är nu, bryter mot Sveriges tidigare sätt att hantera internationella konflikter.
  Statsrådet Wallström har säkert insett detta - och jag är övertygad om att t.ex. förre utrikespolitiske talesmannen, nuvarande Talmannen Urban Ahlin, i grunden delar åsikten att Palestina bör erkännas först när dess regering har rådighet över sitt eget territorium.
  Illa skött, regeringen.