Jag vill ge söndagens Agenda i TV2 högt betyg: Relevant, intressant.
Fråga: Påverkar journalisters personliga uppfattningar valet av nyheter och presentationen av dessa?
Ja.
Det vet varenda väljare, varenda tidningsläsare, varenda radiolyssnare, varenda TV-tittare.
Och enda sättet att komma ifrån detta är att inte dölja att så är fallet.
De flesta journalister är rädda in till döden för att avslöja att de har personliga åsikter, ofta politiska och inte sällan starkt partipolitiska.
När jag var aktiv journalist (1969-2002) - dvs 33 1/2 år - gjorde jag en ära i att aldrig dölja mina partipolitiska sympatier eller partipolitiska hemvist, ja, i själva verket var det en förutsättning för att jag skulle kunna arbeta med opinionsjournalistik (bland annat Sifo-kommentarer 1973-1988) som jag gjorde, på Sydsvenskan, SvD (chefredaktören Gustaf von Platen skriver till och med om min anställning som "liberal" i sina memoarer), Pressens Tidning, NU och Sundsvalls Tidning:
Det framgick alltid klart - särskilt viktigt var det under SvD-tiden - att jag var en liberal skribent med sympatier för folkpartiet - vilket inte betydde att jag delade varje åsikt som partiledarna hade - det rörde sig om Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner och Lars Leijonborg - och därför inte heller var ett språkrör för fp eller något parti.
Däremot var det viktigt för mig att läsarna skulle veta var jag hade mina partisympatier - och så här i efterhand kan jag säga att det var en styrka: såväl Olof Palme som Gösta Bohman sade direkt till mig att det var bra när jag gjorde partipolitiska analyser att de visste vad jag hade för åsikter så att de, när de läste vad jag skrivit, kunde värdera vad jag skrev mot sin egen uppfattning i partipoliktiken.
- Jag gillar inte vad du skriver, sade en gång Gösta Bohman till mig, men jag respekterar det för jag vet att du har rätt i sak.
Tja, så kan man också uttrycka sig.
(Palme poängterade det flera gånger, redan 1976 och sedan inte minst i 1985 års valrörelse att det var viktigt att veta vad jag själv tyckte för att kunna bedöma opinionsanalyserna; Ulf Adelsohn var däremot misstrogen, "han är ju folkpartist" avfärdade han en åsikt som jag framfört just det nämnda året, det gick ju inte heller så bra för moderaterna det valet.)
Så miljöpartiet:
Det är ju uppenbart att miljöpartiet av många journalister behandlats, från 1988 och framåt, med silkesvantar.
Det märks framför allt genom att partiet alltid får framträda i sitt favoritämne: högre miljöambitioner än andra partier.
Men mycket, mycket sällan frågas om hur det skall gå till - miljöpartiet tillåts sakligt sväva ovanför andra partier: man har tydligen mer resurser, mer pengar och mer kunskap än andra partier i just miljöfrågan; bevakningen av miljöpartiets ambitioner har varit journalistiskts ensidig och okritisk i flera decennier nu.
Så har det också ofta varit med vänsterpartiet - där står folkpartiets och centerns företrädare ofta för det etiska och ideologiska motståndet i den mån inte vänsterpartiets demokratifernissa och sedelpresspolitik avslöjar sig själv.
Och just nu åker Stefan Löfven (s) räkmacka i pressen: inga svåra frågor ställs, det verkar som om stora delar av journalistkåren anser att den kollektivt och enskilt har en skuld att betala av till socialdemokraterna för att väljarna - inte journalisterna - misshandlade såväl Mona Sahlin som Håkan Juholt 2006-2011.
Däremot finns det nästan inget uttalande som inte i allmänhet kan vändas mot statsministern (lite svårare med finansministern eftersom alla ser att den svenska ekonomin i en internationell jämförelse är väldigt välskött) eller utbildningsministern som får svara för nästan alla tillkortakommanden på utbildnings- och forskningsområdet från 1980-talet och framåt. Också socialministern får svara för brister i äldrevård och annat som har kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap.
Tag Torsiliahemmet i Eskilstuna - starkt kritiserat. Men där finns ju inga övervinster som förklarar viad som skett, och det går ju inte heller att kommunalisera som lösning eftersom det redan är kommunalt!
Tänk om några journalister, i alla fall någon, skulle ställa miljöpartiets ledande företrädare till svars och fråga:
- Hur hade skolpolitiken sett ut om ni fått styra från 2006?
- Vilka reformer skulle ni ha vidtagit?
- Ni som är så missnöjda med Jan Björklunds alla reformer, var det bättre förr?
Gustav Fridolin har också han åkt räkmacka i pressen länge, sedan han återkom till politiken, ja, han hyllas av självaste verkställande direktören för Svenskt Näringsliv. Och KU-anmälningarna viner från mp-håll.
- Men vilken näringspolitik står miljöpartiet för?
- Vilken energipolitik?
- Och därmed vilken jobbpolitik?
Tack, Agenda, för relevanta och intressanta frågor.
Tittarna och väljarna behöver inte alla svar.
De kan svara själva.
