11 april 2014: Riksbanken

Jag har ju den stora äran att tillhöra riksbanksfullmäktige, nu andra sammanträdet. Allan Widman, advokaten från Malmö, är åter förhindrad och jag tjänstgör alltså för andra gången i rad som ledamot.
  Denna gång är det utöver sedvanliga rapporter, bland annat om säkerhet i banken, fråga om att fastställa - eller närmare bestämt exakt vem det är som fastställer - riksbankens resultat. Riksbanksdirektionen eller fullmäktige? Saken får utredas, formellt är det en fråga, reellt ingen. Två miljarder får Svenska staten från riksbanken för 2013, mindre än tidigare år, men sett ur vad som varit på valutamarknaderna helt i sin ordning.
  Riksbanken är dock, som ett riksdagens organ, inte ute efter att förse staten med pengar utan att hålla inflationen för alla medborgare på 2 procent.
  Det har banken inte nått upp till, kan man säga, och för det har kritiken utanför riksbanken varit hård.
  Jag delar inte kritiken. Riksbanken kan aldrig agera som om världen utanför inte funnes och tar man det i beaktande har penningpolitiken varit väl avvägd.
  Att som vänsterpartiet och LO vill sänka räntan för att öka sysselsättningen är som en Döbelns medicin: Lindrar för stunden men gör sjufalt värre senare.
  Sverige bör inte efterlikna Grekland.
  Men jag tror inte att vänsterpartiet förstår att deras politik, som liknar Karl XI:s sätt att finansiera verksamheten - reduktion av landets tillgångar - gör att man i längden verkar för att vartenda jobb försvinner från landet.