Här är Allan Widmans anförande:
Fru talman!
Det svenska försvaret av i dag är, för att använda det språk som en gång förekom i äktenskapsbalken, resultatet av en långvarig söndring.
Under 1990-talet och 2000-talet avskaffade vi krigsplaceringarna.
Vi avskaffade våra krigsförbandsövningar, det vill säga det som kallades repmånad.
Vi lade ned vår försvarsplanläggning.
Vi lade ned våra mobiliseringsförråd och samlade alla våra tillgångar och vår materiel i ett enda centralt förråd i Arboga.
Vi avvecklade brigaderna och lade ned i stort sett vartannat militärt förband i vårt land.
Denna resa, fru talman, har tagit oss dit där vi står i dag.
Riksrevisionen har tagit de enda kvantitativa mål som formulerats för det svenska militära försvaret under det senaste decenniet.
Den har låtit dessa kvantitativa mål vara utgångspunkten för hela sin revidering.
Det finns skäl att påminna om att dessa mål inte enkom är förestavade av de regeringar som har funnits de senaste åtta åren, utan dessa mål stod också i stora delar hela riksdagen bakom när de formulerades.
Inte heller i den gamla försvarsberedningen fanns det någon ur den politiska oppositionen som invände mot denna höga insatsambition som kom att bli en del av 2009 års inriktningsbeslut.
Jag tror att man skulle kunna landa i två vitt skilda slutsatser beträffande frågan om Sverige uthålligt eller över tid kan ha 2 000 soldater insatta eller inte.
Det första svaret är nej, det går inte.
Militär prestation, inte minst när vi talar om internationell insatsmiljö, är ett processarbete som aldrig går i mål. Under den tid vi har befunnit oss i Afghanistan har vi sett det nödvändigt att hela tiden addera nya förmågor till den svenska förmågebredden. När vi har gjort det upptäcker vi att det finns andra saker som andra länder har som vi också måste ha och som vi definierar som kvalitativa eller kvantitativa brister.
Jag har följt försvarspolitiken i Sverige under drygt ett decennium, och jag tror mig kunna konstatera att vi aldrig riktigt går i mål. Vi politiker gör bäst i att förstå och ta till oss att detta är ett arbete utan definitiva mål.
Å andra sidan kan man säga, fru talman, att Sverige självklart kan sätta in 2 000 soldater i nationella eller internationella insatser. Om bara ett halvårs tid påbörjar Sverige en beredskap inom ramen för Nordic Battlegroup 2015 där i stort sett 2 000 svenska soldater ingår, färdiga för insats inom en vecka 6 000 kilometer från Bryssel.
Vore den svenska staten utsatt för ett existentiellt militärt hot kan vi vara övertygade om att inte bara 2 000 soldater kan ställas på krigsfot. Vi kommer att kunna ställa minst 20 000 i hög beredskap till försvar av vårt land.
Med detta sagt är det min uppfattning att den politiska styrningen, den politiska uppföljningen och ansvarsutkrävandet på försvarsområdet är mycket dåligt i Sverige.
Risken, fru talman, är att den revisionsrapport som Riksrevisionen nu lämnar ifrån sig i slutändan kommer att leda till att ingen regering vågar ställa upp något mätbart mål av rädsla för att misslyckas. Då är frågan: Var detta av godo eller av ondo?
Jag minns tiden när socialdemokratiska regeringar styrde försvarspolitiken. Den utvärderingsmening som alltid återkom i budgetpropositionen varje år lydde: Vår militära förmåga måste anses tillfredsställande med hänsyn till omvärldsläget. Jag är inte säker på att det var ett tydligare uttryck för vår militära förmåga än det som har kommit senare.
Torbjörn Björlund säger att det inte duger att hänvisa till det kommande försvarsbeslutet, som förmodligen anländer i propositionsform till denna kammare om sex månader. Han menar att vi måste agera nu, före valet. Det är klart att man kanske kan hinna med lite grann under semesterveckorna i juli, men om slutsatsen från Riksrevisionen ska omhändertas på allvar och sättas i ett sammanhang är det givet att lejonparten av arbetet måste ske i samband med beredningen av nästa försvarsbeslut.
Fru talman! I det särskilda yttrande som Socialdemokraterna lägger fram säger man att man vill föra över 400 miljoner kronor av årets anslag för internationella insatser och fördela det lika mellan förbandsanslag och materielanslag.
Såvitt jag vet har den åsikten inte materialiserats i ett yrkande som har ställts under avgörande här i kammaren. Man kan, tycker jag, med rätta fråga varför yrkandet – om det är så viktigt som Socialdemokraterna tror – inte har blivit föremål för kammarens ställningstagande.
Likväl, även om det hade blivit föremål för sådant ställningstagande och 400 miljoner kronor till hade tillförts försvarsanslaget under 2014 hade det naturligtvis inte gjort någon avgörande skillnad i målet. Peter Hultqvist talar själv om den problematik som uppstod när det schweiziska folket sade nej till den tilltänkta exporten av JAS Gripen version E. I sådana sammanhang är 400 miljoner kronor ingenting.
Peter Rådberg efterlyser fler svenska bidrag till FN-ledda insatser. Han kommer att bli tillfredsställd av det faktum att inom några månader befinner sig 100 procent av den ”svenska utlandsstyrkan” just i en FN-ledd operation.
Jag ska inte ge mig in i den debatt som nu förekommer om vad olika regeringsalternativ kan komma att presentera efter den 14 september i år, men när jag hör Peter Rådberg säga att de nog kommer att bli överens med Socialdemokraterna ifall att de bildar regering tror jag att han har helt rätt. Frågan är bara vad man blir överens om.
Fru talman! Detta tror jag är den sista debatt försvarsutskottet har under denna mandatperiod, och jag vill passa på att tacka alla mina kolleger för ett gott samarbete. Jag gör detta i förvissningen att alla kanske inte återkommer till utskottet efter nästa val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar