Jag har det - jag ver NU-redaktör då - kvar, det är läsvärt ännu, inte minst inför 2014 EU-parlamentsval den 25 maj och oroligheterna skapade av Putinland i Europa.
Håll till godo:
Per Ahlmark den 9 november 1994
EU, demokratin och den 9 november 1994
Dagen efter Berlinmurens fall förklarade en rad journalister över hela världen: nu är datumet den 9 november del av tysk historia.Författaren Elie Wiesel, som en gång överlevde Auschwitz och för åtta år sedan fick Nobels fredspris, svarade omedelbart i New York Times:
- Den 9 november har länge varit del av tysk historia.
Den 9 november 1938 var Kristallnatten, upptakten till Förintelsen av Europas judar. Den natten brändes och förstördes tusentals synagogor och judiska affärer över hela Tyskland. Drygt 30.000 judar arresterades och fördes till koncentrationsläger. Mellan 2.000 och 3.000 av dem fick sätta livet till.
Kristallnatten gjorde klart för hela världen att judarna inte skulle möta någon som helst barmhärtighet i Tyskland. Hitlers rike visade i handling att det var redo att systematiskt mörda och bränna sönder dem som nazismen ansåg var "undermänniskor".
Vår fråga i dag: Vilket 9 november skall bli symbolen för Europas framtid?
Är det frihetsvågen, nerrivandet av fängelsemurar för hela folk, demokratins 9 november? Eller är det den politiska mobbens stora natt, tyrannernas demonstration av att de inte erkände några plikter eller hämningar, rasgalenskapens explosion mitt i Europa?
En gång, 1938, blev alltså den 9 november tecknet på att den då starkare totalitära makten i Europas historia höll på att formera sig för ett angrepp på hela vår civilisation.
Nästa gång, 1989, var den 9 november beviset på att ett ännu mer omfattande totalitärt imperium, det sovjetiska, kunde besegrar utan krig och blodbad.
Skall vi under kommande årtionden främst påminnas om frihetens 9 november eller förstörelsens?
*
Jean Monnet, Robert Schumann och andra Europarörelsens pionjärer menade att de båda världskriget hade givit dem åtminstone tre uppdrag:
1. Bygg ekonomin i det sönderslagna Västeuropa så metodiskt och långsiktigt som möjligt. Ty bara i länder, där människor har hopp om framtiden och ett visst välstånd, kan friheten överleva de kriser som alltid kommer.
2. Stärk demokratins institutioner, partier och idéer; se till att den del av Europa som inte har ocksuperats av kommuniststaterna, vilar på rättssäkerhet och folkstyre; bekämpa extremisterna till höger och vänster.
3. Se till att aldrig mer ett storkrig bryter ut mellan Tyskland och Franrike! Integrera deras indsutrier och ekonomier i varandra, främst på kol- och stålområdet. Ty också vid konflikter mellan dessa länder skall de inte KUNNA gå i krig mot varandra. Låt Västeuropas stater samverka i övernationella organ, så att en europeisk identitet och en nationell indentitet i varje land kan leva sida vid sida.
Visst har vi sett åtskilliga bakslag för Europatanken under de drygt fyra årtionden, då den har satt sin prägel på vår världsdel. Visst kan vi ha olika meningar om Maastrichtfördraget och hur WU skall fullföljas.
Men det stora är så överväldigande att vi lätt glömmer det. Västeuropas har uppnått en levnadsstandard för sina medborgare som skulle ha uppfattats som en absurd utopi om någon hade beskrivit den efter andra världskrigets slut. Västeuropa har byggt en väldig och hela tiden växande marknad.
Och Västeuropa har genom demokratiska beslut fört ett stort antal länder in i en ekonomisk och politisk samverkan utan motsvarighet i något tidigare århundrade.
För 20-25 år sedan plågades tre europeiska sydländer av inhemska dikatatorer - Grekland under överstarna, Portugal under kolonialkrig, Spanien under Francoregimen. På 1970-talet befriade sig dessa tre nationer. Redan före Berlinsmurens fall vilade därmed hela Västeuropa och nästan hela södra Europa på demokratiska institutioner.
Och redan på 1980-talet blev Grekland, Spanien och Portugal medlemmar i de europeiska gemenskaperna.
- Deras inträde kom snabbt, sade Danmarks förre utrikesminister Uffe Elleman-Jensen när jag frågade honom sommaren 1994. EU-inträdet kom snabbt, sade han, just därför att deras demokrati skulle stärkas efter åren av förtryck. Här handlar det om ett samspel mellan ekonomi och demokrati. Det var dyrt att få in dem, medger Elleman-Jensen, det blev åtskilligt av subventioner.
Men det var förvisso värt priset.
För ett par veckor sedan åkte jag till ett av de länderna för att lyssna.
Vad betyder EU för er? frågade jag i Madrid.
Främst socialister och liberaler svarande: EU har gjort Spanien till ett "normalt" land, vi är inte längre "efterblivna". EU har konsoliderat demokratin hos oss, gjort diktaturen omöjlig. Med EU:s hjälp har vi brutit den isolering som plågat Spanien sedan Napoleonkrigen.
En socialist i Toledo sade mig: EU har civiliserat den spanska högern, En konservativ i Gamla stan i Madrid menade: EU har moderniserat socialistpartiet och fört det bort från förlegade doktriner. En liberal mande mig: hälsa Sverige att kostnaden för ett land att ställa sig utanför EU på sikt blir enormt hög - ekonomiskt, för miljön, kulturellt, utbildningsmässigt, "andligt".
Detta är alltså en nation där en miljon människor dödades under inbördeskriget 1936-39, ett land som därefter under trettio år var förnedrat av general Franco och hans diktatur. Med stolthet berättade de nu för mig om spansk pånyttfödelse, där EU hela tiden ingår i dialogen. Också detta är ett europeiskt mirakel.
Vad kan vi lära av det?
Vi kan lära oss att Östeuropa i dag väntar på en liknande chans. Vid ett ja till EU på söndag får Sverige sitt kanske största utrikespolitiska uppdrag någonsin.
Då kan vi i samverkan med andra underlätta för Estland, Lettland, Litauen, för Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern men även för Rumänien, Bulgarien och kanske Slovenien, att komma EU allt närmare.
Samma villkor kommer att ställas på dem som för tio år sedan på Spanien: en stabil demokrati, inga konflikter med grannarna, en fungerande marknadsekonomi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar