8 april 2014: När vänsterpartiet vill ha EU!

Du är här:Startsidan / Dokument & lagar / Kammaren / Protokoll / Riksdagens protokoll 2013/14:97 Tisdagen den 8 april Lagar


Förslag

Utskotten och EU-nämnden

Frågor och anmälningar

Utredningar

Kammaren



Protokoll

Talarlistor

Föredragningslistor

Riksdagsskrivelser

Voteringar

EU

Protokoll 2013/14:97

Riksdagens protokoll 2013/14:97 Tisdagen den 8 aprilLyssna

Dela

Skriv ut

Stäng Genom att använda Lyssna samtycker du till att cookies används. Inga personuppgifter sparas. Mer om cookies.



Stäng E-post Facebook Twitter LinkedIn Eller kopiera länken

Tisdagen den 8 april

Kl. 13:00 - 19:26

1 § Justering av protokoll



Protokollen för den 1 och 2 april justerades.

2 § Meddelande om frågestund



Förste vice talmannen meddelade att vid frågestunden torsdagen den 10 april kl. 14.00 skulle följande statsråd närvara:

Socialminister Göran Hägglund (KD), utrikesminister Carl Bildt (M), statsrådet Peter Norman (M), statsrådet Stefan Attefall (KD) och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M).

3 § Anmälan om subsidiaritetsprövning



Förste vice talmannen anmälde att utdrag ur prot. 2013/14:23 för torsdagen den 3 april i ärende om subsidiaritetsprövning av EU-förslag hade kommit in från skatteutskottet.

4 § Anmälan om fördröjda svar på interpellationer



Följande skrivelser hade kommit in:



Interpellation 2013/14:386



Till riksdagen



Interpellation 2013/14:386 Offentligt ansvar för arbetssituationen inom flygbranschen

av Ali Esbati (V)



Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 15 april 2014.

Skälet till dröjsmålet är tidigare inbokade resor och arrangemang.

Stockholm den 4 april 2014

Näringsdepartementet

Catharina Elmsäter-Svärd (M)

Enligt uppdrag

Fredrik Ahlén

Expeditionschef





Interpellation 2013/14:398



Till riksdagen



Interpellation 2013/14:398 Kollektivtrafikbolagens biljettsystem

av Ardalan Shekarabi (S)



Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 15 april 2014.

Skälet till dröjsmålet är tidigare inbokade resor och arrangemang.

Stockholm den 4 april 2014

Näringsdepartementet

Catharina Elmsäter-Svärd (M)

Enligt uppdrag

Fredrik Ahlén

Expeditionschef





Interpellation 2013/14:402



Till riksdagen



Interpellation 2013/14:402 Smittskyddslagen

av Börje Vestlund (S)



Interpellationen kommer att besvaras måndagen den 28 april 2014.

Skälet till dröjsmålet är redan inplanerade aktiviteter.

Stockholm den 4 april 2014

Socialdepartementet

Göran Hägglund (KD)

Enligt uppdrag

Marianne Jenryd

Expeditionschef





Interpellation 2013/14:407



Till riksdagen



Interpellation 2013/14:407 Tvångsprivatisering av äldreomsorgen

av Lennart Axelsson (S)



Interpellationen kommer att besvaras den 13 maj 2014.

Skälet till dröjsmålet är redan inbokade engagemang.

Stockholm den 3 april 2014

Socialdepartementet

Maria Larsson (KD)

Enligt uppdrag

Marianne Jenryd

Expeditionschef



5 § Ärenden för förnyad bordläggning



Följande dokument bordlades för andra gången:

Civilutskottets betänkande 2013/14:CU22

Finansutskottets betänkande 2013/14:FiU14

Utbildningsutskottets betänkande 2013/14:UbU15

Näringsutskottets betänkanden 2013/14:NU15–NU17



6 § Svar på interpellation 2013/14:315 om kvinnors rätt till sin egen kropp

Anf. 1 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD):

Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat EU-ministern vad statsrådet avser att göra för att inom EU stärka kvinnors rättigheter när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rätten till abort i världen samt vad statsrådet avser att göra för att påverka olika sekulära och religiösa krafter inom EU för att uppnå detta mål. Interpellanten frågar även om statsrådet avser att verka för att Sverige tillsammans med andra EU-länder i FN ska stärka kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa och rätten till sin egen kropp.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Sverige verkar kontinuerligt, ensamt och tillsammans med andra EU-länder, inom ramen för FN för att stärka kvinnors och också mäns rätt till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, inklusive rätten till sina egna kroppar och sin sexualitet, och rätten att inte utsättas för tvång och våld.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, är en prioriterad fråga för den svenska regeringen och central i Sveriges arbete för mänskliga rättigheter, jämställdhet och hälsa. SRHR rör alla människor, och frågorna behandlas i en rad forum, som exempelvis i FN:s generalförsamling, MR-rådet, FN:s kvinnokommission, CSW, Världshälsoorganisationen, WHO, och FN:s befolkningskommission. Frågorna är centrala också i flera övergripande förhandlingar, till exempel post-2015-agendan och arbetet med hållbar utveckling, där Sverige söker få gehör för ett starkare skydd av SRHR.

Under senare år har förhandlingsklimatet vad gäller SRHR försvårats på grund av att flera länder eller grupper av länder försöker försvaga eller omförhandla viktiga, starka överenskommelser på SRHR-området, framför allt vad gäller kvinnors rätt till sina egna kroppar, inklusive rätten till säker och laglig abort samt ungdomars rätt till sexualundervisning. SRHR undermineras också av de många stater som agerar i syfte att genom hänvisning till sedvänjor, kultur och religiösa tolkningar åsidosätta kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter, liksom av försök att framhålla att familjen endast kan ha en form. Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder och majoriteten EU-länder, lägger därför extra stor vikt vid dessa frågor i internationella förhandlingar för att försvara internationella överenskommelser på området och om möjligt flytta fram positionerna ytterligare.

För att understryka det globala svenska engagemanget i SRHR-frågorna kommer Sverige att delta på politisk nivå under befolkningskommissionens möte i april när en översyn av implementeringen av handlingsprogrammet från befolkningskonferensen i Kairo 1994 kommer att göras, och SRHR-frågorna står i förgrunden.

Vägledande för EU:s position om SRHR inom ramen för FN är EU:s rådsslutsatser om utvecklingsagendan post-2015, som understryker vikten av SRHR och betonar att jämställdhet är en förutsättning för utveckling och stärkande av kvinnors egenmakt.

I förhandlingarna om SRHR inom EU har Sverige aktivt, med respekt för medlemsstaternas olika lagstiftning och regelverk, försökt och lyckats få gehör för att EU i globala förhandlingar ska föra fram krav på SRHR. Arbete återstår dock för att uppnå samsyn bland EU:s medlemsstater kring vikten av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Vad gäller agerande med andra EU-länder kommer Sverige fortsatt att arbeta på MR-området för att vidmakthålla och stärka respekten för SRHR och liksom under många år fortsätta höra till de mest aktiva förespråkarna för SRHR och mot olika former av inskränkningar i dessa rättigheter.

Sverige är näst största givare till FN:s befolkningsfond UNFPA, vars mandat kommer att implementera handlingsprogrammet från Kairokonferensen 1994 och vars övergripande mål är universell tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Anf. 2 AMINEH KAKABAVEH (V):

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret. Ministern svarar med en noggrann redogörelse för vilka internationella sammanhang som Sverige finns med och verkar i när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa samt rätten till abort. Den svenska ståndpunkten i dessa frågor framstår för mig som självklar.

På många håll i världen har kvinnors rätt till abort och hela frågan om sexuell och reproduktiv hälsa attackerats av starka reaktionära, konservativa och kvinnofientliga krafter. Abortmotståndarna i ett land med en upplyst och utbildad befolkning som USA attackeras. Läkare som genomför aborter attackeras. I en del stater i USA är aborträtten beskuren eller till och med förbjuden.

I ett europeiskt land som Polen, dit svenska kvinnor reste för 50 år sedan för att göra abort, är aborträtten i dag starkt hotad och beskuren. Orsakerna är att starka religiösa krafter i Polen har lyckats med att driva igenom långtgående abortbegränsningar.

Hur det är i länder där islamisk fundamentalism har stort politiskt inflytande behöver jag väl knappast säga något om.

Men även i upplysta Sverige har vår officiella ståndpunkt börjat ifrågasättas. Genomgående kan man se att överallt där aborträtten har begränsats och kvinnors rättigheter har beskurits har dessa begränsningar och förbud varit följden av ökade religiösa krafter samt inskränkningar i kvinnors rörelsefrihet och kvinnors rättigheter. Med andra ord har religiös fundamentalism och högerextremistiska krafter samverkat och samspelat – det spelar ingen roll vilken religion det handlar om – och medfört ett ökat kvinnoförtryck.

Denna religiösa fundamentalism och högerextremism är inte bara ett hot mot kvinnors rättigheter, utan det är också ett hot mot demokratin som sådan – en grundläggande idé för ett anständigt samhällsbygge.

Jag ser att dessa föråldrade religiösa föreställningar som dyker upp på olika håll i världen inte bara finns i fattiga länder med dålig utbildning utan också i ekonomiskt utvecklade länder med moderna utbildningssystem.

Regeringar och stater som inte tar kvinnors rättigheter på allvar, som inte tar kvinnors rätt till sin egen kropp på allvar och som inte bekämpar dessa fundamentalistiska krafter förtjänar inte att tas på allvar när de i övrigt talar om demokrati och mänskliga rättigheter.

Fru talman! Jag har ställt några konkreta frågor till Sveriges EU-minister och till regeringen om vad de avser att göra inom EU när flera länder motarbetar kvinnors rättigheter genom till exempel förbud mot abort, som Spanien, Irland, England och Polen. Jag har fått en redogörelse här, men det är tyvärr bara god dag yxskaft. I redogörelsen finns inte något nytt, förutom att man måste ha respekt för de länder som kränker kvinnors mänskliga rättigheter.

Jag undrar vad socialministern avser att göra konkret, för att besvara mina frågor: Vad ska Sverige göra inom EU och FN för att kvinnors rätt till abort ska garanteras?

Anf. 3 FINN BENGTSSON (M):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialministern för det uttömmande svar på denna interpellation som med all ambition visar hur den svenska regeringen agerar i sak, precis som interpellanten Amineh Kakabaveh framställer det. Därvidlag finns det, som jag ser det, ingen åsiktsskillnad. Jag vill också betona att jag själv varmt tillstyrker det utlåtande som socialministern har givit på interpellationen. I sak är vi alltså helt överens.

Frågan, fru talman, handlar om en väldigt komplicerad medicinsk-etisk fråga. Man brukar tala om pro-choice, där moderns fria val sätts i första rummet. I ett motsatsförhållande till det står ibland pro-life, där man ofta med religiös bakgrund har synpunkter på fostrets rättigheter till liv.

Det är intressant, fru talman, om man tittar i till exempel Wikipedia eller någon uppslagsbok hur religionerna generellt sett hanterar detta med pro-life. Såväl kristendom som judendom och islam i den mer traditionella formen sätter faktiskt inte alls särskilt stora hinder i vägen för att kvinnor har rätt till sin kropp, det vill säga att abort inte skulle uteslutas. Däremot är det, precis som Amineh Kakabaveh säger, fundamentalistiska åsikter inom religionerna som ställer till ett problem rent medicinsk-etiskt.

Men sedan, fru talman, försöker interpellanten göra någon form av ideologisering av detta och antyda att det är reaktionära krafter. Det framskymtar i skrift i interpellationen ganska tydligt att detta är grundpelarna i ett uråldrigt patriarkalt förtryck och att det handlar om kvinnors rätt att försvara sin kropp mot reaktionära, bakåtsträvande kvinnofientliga krafter. Interpellanten pekar ut den valde hälsokommissionären i EU som en stor skurk i sammanhanget, där man måste vara vaksam på att det är reaktionärernas och kvinnofientlighetens apostlar som är ute på korståg.

Jag tror att det där, fru talman, leder till en sned diskussion.

Visst finns det en hel del högerextrema krafter som har givit oss problem att bekräfta den svenska ståndpunkten för kvinnors rätt till sin egen kropp. Men om man skrapar lite på ytan på den typ av ideologi som Amineh Kakabaveh och Vänsterpartiet företräder ser det inte heller så vackert ut.

Ryssland, som i dessa dagar är väldigt populärt i politiska sammanhang – tyvärr med negativa förtoner – har visat på en mycket kraftigt tillväxande abortfientlighet. Jag vill nog mena att den ryska visionen ligger betydligt närmare Vänsterpartiet, om än inte fullt ut, än alliansregeringen.

Man kan också ställa sig frågan hur det är med länder som till exempel Kuba, som omhuldas av Vänsterpartiet, och deras synpunkter på fri- och rättigheter inom det landet. Där är aborträtten inte lika utsträckt som den är i Sverige.

Det är också lite slående, fru talman, att de två länder i Sydamerika som sedan en tid tillbaka har socialistiska regeringar, det vill säga El Salvador och Nicaragua, är de två länder som ofta utpekas som de absolut mest abortfientliga.

Det kanske inte är så, fru talman, att det lönar sig att komma viftande med det ideologiska vapnet och säga att det bara handlar om högerextrema krafter. Det kan lika gärna vara vänsterextrema krafter som är ett hot mot kvinnors rätt till sin egen kropp, och för den delen ett hot mot mäns rätt till sin egen kropp eller ett hot mot kvinnors och mäns mänskliga mentala förmåga i länder med totalitära samhällssystem.

Till sist, fru talman, gäller det vurmandet för att vi ska göra någonting på EU-nivå i dessa frågor. Det är precis vad socialministern uttrycker i sitt svar: Sverige agerar aktivt inom både EU och FN. Det är då förvånande, fru talman, att det parti som kanske är det mest uttalat EU-fientliga partiet i denna kammare, tillsammans med Sverigedemokraterna, ropar på lösningar inom EU och dessutom förkastar dess kommissionär. Det är för mig en lite konstig retorik.

Anf. 4 HILLEVI LARSSON (S):

Fru talman! Det här är en väldigt viktig fråga, inte bara inom EU och Sverige utan i hela världen. Mödradödligheten är den vanligaste dödsorsaken för kvinnor, och i mödradödligheten ligger en inte obetydlig del av illegala aborter. Mödradödligheten ökar när abort inte är tillåtet eller när man lägger hinder i vägen för abort.

Därför kan vi se att det är fler kvinnor som dör men inte färre aborter i länder där man begränsar eller helt förbjuder abort. Det är viktigt att komma tillbaka till det, för på en del håll finns det en tro att detta är ett sätt att minska antalet aborter.

Abort är aldrig ett mål, utan det är den sista utvägen. Men denna ventil måste finnas, för annars blir konsekvensen att kvinnorna i värsta fall offrar sina liv. Så hade vi det i Sverige tidigare när abort var förbjudet här, och kvinnor riskerade att bli allvarligt skadade eller till och med dö.

Det är kvinnan som får bära ansvaret för en oönskad graviditet. Därför är detta en viktig jämställdhetsfråga. Det är två som gör ett barn, men det är kvinnan som får stå där om hon vill avbryta graviditeten.

WHO konstaterar just detta att dödsfallen bland kvinnor ökar markant när man försvårar abort, men det är alltså inte färre fall. Det är bara det att det går från laglig abort till illegal abort.

När en illegal abort utförs finns det en osäkerhet. Det kan hända att man till och med utför aborten själv. Det är inte ovanligt att man gör det i desperation när man inte får hjälp. Ofta utförs aborten i ett senare stadium, vilket både psykiskt och fysiskt är mycket mer påfrestande och mer riskabelt. Vi förstår att det finns risk för komplikationer när man gör det själv. Det har förekommit och förekommer fortfarande att man använder en galge, en virknål eller liknande verktyg. Det förekommer också att kvinnor får ”hjälp” – ofta är det inte seriös hjälp, utan de får betala dyrt för ett ingrepp som inte är medicinskt säkert, med stora risker för komplikationer.

Därför är det viktigt att vi garanterar rätten till fri abort. Runt om i världen är denna rätt långt ifrån självklar. Vi kan se steg tillbaka, till och med i vårt närområde i Europa. Spanien är det mest aktuella exemplet. Där har många i befolkningen reagerat, både kvinnor och män, mot att ta ett steg tillbaka när man ganska nyligen har tagit ett steg framåt i denna fråga. Det är intressant att se att en majoritet av befolkningen vill ha fri abort, men starka krafter har lobbat fram förslag om att inskränka detta.

Någonting konkret som man skulle kunna göra är att verka för att FN ska föra in sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa som en mänsklig rättighet, så att det helt enkelt ingår i rättighetskatalogen. Detta har förts fram från många håll som en väg framåt. Det är inte bindande på det sättet att man kan tvinga länderna, men det skulle vara en tydlig vägledning om det förs in i rättighetskatalogen. Förhoppningsvis skulle det kunna påverka europeiska länder.

Vi måste vara lite försiktiga på EU-nivå så att vår aborträtt inte inskränks. Däremot kan vi angripa det från ett människorättsperspektiv, och via FN kanske vi kan förbättra situationen även inom EU.

Anf. 5 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD):

Fru talman! Jag uppfattade det som att Amineh Kakabaveh tyckte att jag inte svarade på frågorna. I interpellationen ställs det tre olika frågor, och de handlar om vad statsrådet vill göra för att inom EU stärka kvinnors rättigheter när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rätten till abort, vad statsrådet avser att göra för att påverka olika sekulära och religiösa krafter inom EU för att nå detta mål och om statsrådet kommer att verka för att Sverige tillsammans med EU-länder i FN ska stärka kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa och så vidare.

Jag tycker att det svar som jag gav inledningsvis besvarar alla de frågor som ställs.

Jag tror att det är viktigt att konstatera, precis som Hillevi Larsson gör avslutningsvis, att vi från svensk sida inte vill att alla frågor ska vara föremål för beslut på EU-nivå. Det tror jag inte att Amineh Kakabaveh heller vill. Därför gäller det att vi är noggranna med hur vi väljer att uttrycka oss för att kunna få ett så brett stöd som möjligt inom EU för det som vi anser är rätt. Då kan EU vara ett betydelsefullt verktyg, en betydelsefull kraft, i de sammanhang där vi möter representanter från andra länder.

Syftet kan ju knappast vara att åstadkomma de starkaste avståndstagandena, de tuffaste formuleringarna, utan syftet måste hela tiden vara att åstadkomma formuleringar – det är ju så långt man kan komma på internationella konferenser – och överenskommelser som leder till faktiska förändringar när det gäller kvinnors rättigheter oavsett i vilket land de bor.

Vi vet att internationella konferenser är förhållandevis trubbiga instrument. Det är inga snabba genvägar till fantastiska framgångar, utan det är ett tålmodigt och långsiktigt arbete. Jag kan försäkra att Sverige inför internationella konferenser och naturligtvis också inom ramen för möten inom EU-samarbetet är mycket noggrant med att ge instruktioner till och klargöra för dem som representerar Sverige vad vi ska verka för i första hand när det gäller skrivningar och vad vi också ska verka för – alltså tydliga prioriteringar – vad vi ska bevaka noggrant så att det blir rätt och vad vi ska motarbeta i form av tänkbara förändringar som kan komma från håll vars idéer vi inte delar. Det är alltså inte en slump att Sverige agerar på det sätt som vi gör, utan det är mycket noggrant genomtänkt.

Låt mig också säga – och jag tar Hillevi Larssons ord här också – att aborter aldrig kan vara målet. Målet måste vara att undvika oönskade graviditeter. Aborter är en nödlösning på ett problem som har uppstått och som man inte kan hantera på andra sätt.

Jag tror också att det är viktigt att man i dialogen med människor som har en annan uppfattning försöker nå varandra. Annars åstadkommer man inte ett skifte i tankesätt. Slår vi bara folk i huvudet med våra åsikter tror jag inte att vi förändrar särskilt mycket. Kan vi sända på en våglängd som gör att vi kan få ett samförstånd, ett utbyte av tankar, tror jag att vi har betydligt större möjligheter att nå framgång i det viktiga arbetet för att stärka kvinnors rättigheter varhelst i världen de lever.

Anf. 6 AMINEH KAKABAVEH (V):

Fru talman! Tack, ministern, för diskussionen!

Det är självklart att det är som ministern var inne på: Vänsterpartiets mål är inte bara EU. Det finns såklart krafter inom EU som är för kvinnors rättigheter. Det finns många länder i FN som också är med i EU, och därför kan vi helt enkelt använda vår egen röst i den församlingen för att till exempel kunna ta ett steg mot att stifta en lag i FN och skriva in kvinnors rätt till abort i kvinnokonventionen. Världens befolkning består ju till mer än 51 procent av kvinnor, och de har inte den rätten till sin egen kropp. Det är också en demokratifråga. Det är en inskränkning av demokratin och en kränkning av kvinnors rättigheter.

I svaret understryker ministern att vi ska ha respekt för lagar om abortförbud i andra länder. Frågan är vad de lagarna leder till. Varje år utförs 19 miljoner illegala aborter i världen, som leder till 68 000 dödsfall. Medan vi talar här i kammaren dör 168 kvinnor. Det sker i dag, i morgon och i övermorgon.

Det här är en väldigt allvarlig fråga, och jag menar att vi visst kan använda våra röster, våra EU-ministrar och Sveriges regering och riksdag för att påverka den. Därför har jag föreslagit en kvinnokonferens på EU-nivå men också på nordisk nivå och internationell nivå. Man måste jobba på olika nivåer för att samla människor och krafter. Inom olika ideologier och olika religioner finns det också goda krafter som faktiskt vill ta vara på den här rättigheten och kämpa för kvinnors rättigheter. Det ena utesluter inte det andra. Därför undrar jag om Sverige vill ta steget, både inom de nordiska länderna och inom EU.

Det finns faktiskt ett antal länder inom EU som håller på att allvarligt beskära kvinnors rättigheter och kvinnors rätt till abort. Vi vet att Spanien är på väg tillbaka till 30-talet, och det är ganska allvarligt. De här länderna är faktiskt med i EU, och därför är det viktigt att ta initiativ.

Jag undrar om Sveriges regering, ministern och EU-ministern är redo att ta initiativ till en konferens där man bjuder in människor från olika delar av världen och särskilt från kvinnorörelsen som kämpar för kvinnors rättigheter.

Det finns många frågor som inskränker kvinnors rättigheter, till exempel när det gäller giftermål för nioåringar enligt sharialagen i Iran. I till exempel Irak är det på väg. Nioåringar – det är att legitimera våldtäkter mot barn. Därför är det viktigt att Sverige tar initiativet. Det finns förväntningar, och därför ställde jag konkreta frågor.

Jag vill också säga att jag instämmer i att alla konferenser inte kommer att leda till något konkret. Men vi kan förbereda; vi kan hjälpas åt i Sverige för att förbereda en sådan konferens.

Anf. 7 FINN BENGTSSON (M):

Fru talman! Återigen blir jag lite förbryllad. Jag tycker att vi är helt överens i sak. Jag tycker att socialministern är extremt tydlig i sina svar på de frågor som Amineh Kakabaveh ställer. Jag tror därför inte att det finns något hinder för den utveckling som interpellanten eftersträvar.

Det jag vänder mig mot, fru talman, är den sneda brist på omvärldsanalys som framskymtar i interpellantens resonemang – att det skulle vara någon sorts mörka högerkrafter som hela tiden underbygger detta. Jag nämnde i mitt förra anförande att rätt många socialistiska stater är bland de värsta bovarna. Man kanske ska lyfta blicken lite grann, Amineh Kakabaveh, och framför allt se att det kanske inte är en ideologisk fråga utan mer en etisk fråga hur man förhåller sig till kvinnors rätt till sin egen kropp.

Låt mig ta ett exempel. I det kommunistiska Kina ville man införa en familjeplanering som innebar en ettbarnsstrategi. Den är välkänd. Det är världens folkrikaste nation. Detta har lett till ett missgrepp, när vi nu talar om kvinnors rätt till sin egen kropp. Kina var en av de nationer som ratificerade FN:s kvinnokonvention som tillskapades 1979. Sverige var för övrigt den första nationen som ratificerade denna viktiga konvention.

Kina har alltså ratificerat den konventionen. Hur har då utfallet blivit för kvinnors rätt till sin egen kropp i detta stora land med så många män och kvinnor? Jo, ettbarnsstrategin ledde till missriktad abortering av framför allt kvinnliga foster. Det är ju ett förfärligt övergrepp på kvinnor, såväl födda som ofödda, i en kommunistisk diktatur. Dessutom har man i Kina gått så långt att man till och med har börjat abortera fullgångna barn när det upptäcks att någon inte följer ettbarnsstrategin. Snacka om övergrepp på två levande individer! Detta är förfärligt, och det tycker jag att vi ska komma ihåg när vi talar om det här. Det är inte en ideologisk fråga, utan det handlar mycket mer om ett förhållningssätt som är etiskt.

Anf. 8 HILLEVI LARSSON (S):

Fru talman! Det är viktigt att framhålla att sexuella och reproduktiva rättigheter inte bara handlar om möjligheten till fri abort utan också om rätten att föda barn som man vill föda. Det ligger ju i det hela. Det uttrycktes bra i en motion i det spanska parlamentet. Det var en som protesterade mot det nya förslaget om att skärpa aborträtten. I motionen stod det: Ingen kan hindra en kvinna som vill föda sitt barn, men man ska heller inte kunna tvinga henne att föda det och tvinga henne att bli mor.

Det är självklart fruktansvärt om det på något sätt tvångsmässigt aborteras foster. Det är helt oacceptabelt.

När man driver de här frågorna tror jag att det är bra att man betonar hela begreppet sexuella och reproduktiva rättigheter och sexuell och reproduktiv hälsa, för i detta ligger mycket mer än fri abort. Det handlar om sexualrådgivning, där man får lära sig om sin egen kropp och allt runt omkring en graviditet, och i bästa fall finns också rätten att bestämma över sin egen kropp med i detta. Tillgång till preventivmedel är också viktig, och det är ett bra sätt att förebygga oönskade graviditeter och aborter. Det är ingen självklarhet i världen med fri tillgång till preventivmedel.

Självklart ligger också familjeplanering i detta – alltså rätten att själv välja om man vill gifta sig och med vem, rätten att planera sin familj, hur många barn man vill ha och när. Hela detta spektrum bör man lyfta fram, för det hänger ihop.

Jag vill avsluta med att säga att rätten till fri abort också är en klassfråga. De resursstarka kan ofta åka utomlands och genomföra en säker abort, medan de som inte har den möjligheten är hänvisade till illegal abort.

Anf. 9 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD):

Fru talman! En fråga som Amineh Kakabaveh ställer handlar om huruvida jag är beredd att ta ställning för en internationell konferens i Sverige. Interpellationer handlar ju om något annat, och det vore nog oklokt om ministrar stod här i talarstolen och utlovade internationella konferenser på lösa boliner. Det är en fråga om vad som kan vara ändamålsenligt och framgångsrikt. Lyckas man uppnå något med detta?

Jag tror att det kräver längre och djupare eftertanke än vad en interpellationsdebatt som denna medger. Det är en fråga om timing och om vad som är ändamålsenligt. Sverige har, och det har jag redogjort för i svaret, en konsekvent och tydlig politik, där en del går ut på att påverka våra närmaste grannar inom EU att bedriva en gemensam politik på områden där vi kan uppnå så tydliga likheter att det fungerar väl gentemot världen utanför EU.

Det handlar dock inte om att synkronisera politikens alla olika delar. Här måste det finnas ett mått av självbestämmande för de olika länderna.

Världen utanför Europa är stor och ser olika ut. I höstas var jag i Uganda och Zambia, både i städer och på landsbygden, och diskuterade den här typen av frågor. Där kan man se vilka enorma bekymmer det är att nå fram med en tillräcklig kunskap, en insikt om varje människas rätt att själv ta ställning till vad man vill medverka till och hur man hanterar konsekvenserna, till exempel i form av oönskade graviditeter. Preventivmedelsfrågan är, precis som Hillevi Larsson nämnde, en väldigt viktig fråga i de sammanhangen.

Jag vill återigen och till sist säga att i det internationella sammanhanget, när vi har olika uppfattningar i förhållande till andra länder, tror jag inte att det bästa är att ta till de hårdaste orden. Jag tror att det handlar om att hamna på talefot med representanter för de olika länderna – att utbyta tankar och idéer, kanske berätta hur vi i vårt eget land har löst frågorna och så vidare. Men den som kommer från helt andra förhållanden och som tror sig kunna skriva andra på näsan exakt hur det ska göras är nog många gånger dömd att misslyckas. Det är mer ändamålsenligt att se till att vi kan samtala med varandra.

Sverige har en roll att spela. Sverige har en långvarig och god tradition på det här området. Vi har fortfarande mycket att vinna genom att agera klokt och konsekvent och där det finns möjlighet uppnå goda allianser tillsammans med andra länder för att nå de mål som vi här diskuterar, alltså att säkerställa att kvinnor i hela världen har tillgång till de rättigheter som vi anser vara självklara i vårt eget land.

Anf. 10 AMINEH KAKABAVEH (V):

Fru talman! Jag vill bara understryka att ministern har missuppfattat mig. Jag har hela tiden flaggat för att Sverige ska verka för en internationell konferens på EU-nivå, där man bjuder in hela världen. Jag har inte sagt att den ska hållas i Sverige. Sverige kan göra mycket. När det gällde homofobilagen i Afrika nyligen gjorde Sverige och svenska ministrar mycket. Självklart kan vi göra mycket också när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa.

Vänsterpartiet har år efter år motionerat om att minst 50 procent av biståndet ska gå till kvinnor och jämställdhet och minst 10 procent till sexuell och reproduktiv hälsa, alltså till utbildning om sådant. Detta kan vi göra på olika sätt, också långsiktigt, till exempel för att påverka de här krafterna och länderna och inte ha respekt för de lagar som varje dag dödar 168 kvinnor och varje år 68 000 kvinnor. Det har jag varit väldigt tydlig med.

Jag vet att detta inte är ett enkelt arbete, men det går att göra. Det finns krafter inom olika religioner och ideologier som håller med oss i den här frågan.

Låt mig också besvara Finn Bengtssons attack. Jag har inte pläderat för något sådant som han talar om. Jag sade att till och med i USA, Nicaragua och andra länder förekommer sådant. Självklart har det med både religion och ideologi att göra. När religion blir ideologi är det ganska allvarligt. När extremism blir ideologi är det allvarligt för kvinnors rättigheter och sexuella och reproduktiva hälsa. Sådant ska vi bekämpa var det än är.

Anf. 11 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD):

Fru talman! Vem som arrangerar en sådan här konferens spelar kanske mindre roll för mitt ställningstagande. Målet måste ju vara att man lyckas åstadkomma något värdefullt.

I mitt svar räknade jag upp ett antal viktiga sammanhang där dessa frågor diskuteras. FN:s generalförsamling är naturligtvis det största och viktigaste, men därutöver finns MR-rådet, FN:s kvinnokommission, Världshälsoorganisationen, FN:s befolkningskommission och många andra organ. Frågan är då om en av EU anordnad konferens skulle förändra något i det här avseendet. Det är jag inte mannen att svara på, i alla fall inte här och nu i talarstolen.

Tack för den här diskussionen, som berör väldigt centrala frågor. De är i stor utsträckning sådana som vi i vårt eget land betraktar som tämligen självklara, men vi möter representanter för folk och länder som har en annan syn. Där är det viktigt att Sverige kämpar vidare och gör det på ett förnuftigt sätt, med målet att nå framgång och därmed anpassar metoderna efter det. Målet är naturligtvis att säkerställa att kvinnor över hela världen har tillgång till de rättigheter som tillkommer varje enskild person och som förtrampas för många människor runt om i världen.



Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 2013/14:372 om förlossningsskador

Anf. 12 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD):

Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig vad jag gör mot bakgrund av den senaste studien som visar att varannan kvinna som föder vaginalt drabbas av förlossningsskador. Interpellanten undrar även när det kommer nationella riktlinjer för att förebygga och behandla förlossningsskador.

En patientsäker och god miljö för föräldrar och barn är en förutsättning för en positiv förlossningsupplevelse och för att förlossningen kan fortlöpa med så få ingrepp som möjligt. Den svenska mödra- och förlossningsvården håller generellt mycket hög medicinsk kvalitet i internationella jämförelser, till exempel OECD:s Health at a glance 2013. Socialstyrelsens rapport Öppna jämförelser visar också att flera viktiga indikatorer för svensk mödra- och förlossningsvård har utvecklats i positiv riktning under det senaste decenniet. Bland annat har både antalet dödfödda barn och den neonatala dödligheten minskat. De enkätundersökningar som genomförs visar att majoriteten föräldrar är mycket nöjda med omhändertagandet i samband med förlossningen.

Ett problem som har ökat i Sverige under ett antal år är bristningar i samband med förlossning. En av förklaringarna lär vara att kvinnor i dag är äldre när de föder barn. Det är förstås en mycket viktig patientsäkerhetsfråga att minimera dessa skador. Mycket handlar om lyhördhet inför mammornas behov och ett bra bemötande, det vill säga en tydlig patientcentrerad hälso- och sjukvård. Detta är en av hörnpelarna i sjukvårdspolitiken – vården ska utgå från patientens behov.

Jag konstaterar att professionerna runt den gravida kvinnan arbetar kontinuerligt med att utveckla vården i syfte att motverka bäckenbottenskador vid förlossning, och efter vad jag förstår har man för avsikt att ta fram särskilda rekommendationer. Jag har stort förtroende för professionernas kunnande i detta avseende. Det är med stort intresse jag följer arbetet och utvecklingen på området, och jag vet att Socialstyrelsen gör detsamma.

Nationella riktlinjer från Socialstyrelsen är ett av flera viktiga verktyg för att driva på utvecklingen mot en mer kunskapsbaserad vård. Regeringens mål är att hälso- och sjukvården och förlossningsvården ska vara kunskapsbaserad och jämlik i hela landet. Hälso- och sjukvård och förlossningsvård ska ges efter bästa tillgängliga vetenskap och kunskap samt beprövad erfarenhet oavsett om det finns uppdaterade riktlinjer från Socialstyrelsen. Det finns många områden där det inte finns just nationella riktlinjer enligt Socialstyrelsens modell. Det innebär givetvis inte att det inte finns kunskap eller rekommendationer om hur dessa frågor ska hanteras.

Tillgång till välutbildade barnmorskor är en grundläggande förutsättning för en trygg förlossning. Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att motverka att det uppstår en brist på barnmorskor och annan vårdpersonal. Bland annat har regeringen, under såväl nuvarande som föregående mandatperiod, satsat på en utbyggnad av läkar- och sjuksköterskeutbildningarna. Det åligger sedan lärosätena att anpassa utbildningsutbudet efter studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov. I vårpropositionen aviserar regeringen en utbyggnad av barnmorskeutbildningen om totalt 100 nya högskoleplatser från 2015. Under 2016 tillkommer ytterligare 50 nybörjarplatser.

För att stödja landstingens personalplanering har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att årligen rapportera om tillgången på bland annat barnmorskor inom hälso- och sjukvården. Det senaste årets upplaga av Nationellt planeringsstöd, NPS, som publicerades i sin helhet den 31 januari, visar att tillgången på barnmorskor i förhållande till befolkningen har ökat med 2 procent under de fem åren 2006–2011. Efterfrågan på barnmorskor överstiger dock fortfarande tillgången, framför allt erfarna barnmorskor, och efterfrågan förväntas öka de kommande åren.

En trygg och säker förlossningsvård är en viktig fråga för regeringen, och vi kommer att följa utvecklingen noggrant.

Anf. 13 HILLEVI LARSSON (S):

Fru talman! Vi har fått ta del av en hel del rapporter på senare år om just kvinnors förlossningsskador. Den senaste visar att problemet är ännu mer omfattande än vad man tidigare trott.

På Sahlgrenska akademien har man följt 5 000 kvinnor över 20 år, det vill säga från att de födde och 20 år senare. Man har funnit att hälften hade förlossningsskador. Det är dessutom allvarliga skador som ställer till stora problem i vardagslivet.

Det handlar framför allt om stora bristningar i underlivet som påverkar väldigt stora delar av livet för de drabbade. En del läker ihop, men många har komplikationer under lång tid efteråt. Det kan handla om alltifrån besvär vid toalettbesök, besvär i sexlivet till besvär i arbetslivet. Många kan inte jobba mer än deltid eller inte jobba alls.

Det kan handla om kroniska smärtor, när som helst på dagen men speciellt i samliv och vid toalettbesök. Det är skador som många gånger upplevs om tabubelagda. Därför är det många kvinnor som inte vågar berätta om vad de upplever. Det är inte ens alla som förstår att det finns en koppling till förlossningen.

Det leder också till att det finns ett stort mörkertal av kvinnor som inte söker vård. Även bland dem som söker vård finns det många vittnesmål om ett dåligt bemötande. Vi har i en tidigare studie fått ta del av att hälften av de svåra bristningarna inte ens blev behandlade i samband med förlossningen.

Det var en studie där man följde väldigt många kvinnor också i det fallet efter förlossningen. Då såg man att det var dubbelt så många som hade skador jämfört med vad statistiken visade från förlossningarna. Det förs ju statistik över de allvarliga bristningarna.

Det som är tragiskt med det är att man i många fall kan förbättra prognosen för kvinnan genom att direkt operera de allvarliga skadorna. Det kan vara svårare att få det att läka ihop om man först kanske månader eller år senare opererar.

Jag har också haft kontakt med en grupp på 37 kvinnor som har bildat ett nätverk. De har allihop allvarliga förlossningsskador, bristningar, sedan sin förlossning. De har upplevt att de inte har blivit tagna på allvar av vården.

Det har varit i samband med förlossningen, där de har blivit hemskickade utan operation. Men även när de i efterhand har insett att de har en förlossningsskada och sökt vård för det har de upplevt att de har nekats vård. Till slut har de flesta kommit fram och fått hjälp.

De har fått tjata sig till en operation men har upplevt att operationen inte är tillräckligt omfattande. Man opererar inte hela skadan, vilket gör att de också fortsättningsvis har stora problem i sitt vardagsliv.

Det är självklart så att varje förlossning och graviditet innebär en risk. Det kommer man aldrig ifrån. Det finns risk för skador och till och med dödsfall för både mor och barn. Men med den moderna vård vi har och den kunskap vi har kan man förebygga. Det som är intressant är att det finns förebyggande åtgärder och även åtgärder för att upptäcka skador som förbättrar prognosen avsevärt som inte används rutinmässigt.

Det är vad nationella riktlinjer borde handla om. Det borde till att börja med införas nationella riktlinjer för att både förebygga allvarliga förlossningsskador och behandla dem. Det vi vet borde ingå så att man enkelt skulle kunna förebygga och behandla skador.

Anf. 14 FINN BENGTSSON (M):

Fru talman! Hillevi Larsson brukar ofta på ett mycket förtjänstfullt sätt lyfta upp olika kvinnorelaterade sjukdomar till belysning i denna kammare. Det är en stor förtjänst i hennes interpellationer. Även sakkunskapen som hon relaterar till tycker jag till stor del är viktig att diskutera.

Jag vill först börja med att tacka socialministern för svaret, där han i princip resonerar kring det som kanske är politikens viktigare väsen än att gå in i en direkt medicinsk fråga, belägga och ta ställning för vissa resultat i förhållande till andra: Hur ska vi då komma till rätta med de eventuella brister som finns i dag?

Det som Hillevi Larsson beskriver här handlar om att vi måste ha en barnmorskekår som är första försvarslinjen för att hjälpa till. I morgon kommer det förtjänstfullt att aviseras 100 nya platser, och det kommer 50 platser till i barnmorskeutbildningen året därefter. Det är en styrka att alliansregeringen verkligen kan få till de funktioner som behövs för att det ska komma att bli bättre längre fram.

Sedan handlar det också om hur man ska få kvinnors såväl som mäns rätt bekräftad i sjukvården. Det är ändå så att vi har en hälso- och sjukvårdslag som är en skyldighetslagstiftning. Sjukvårdshuvudmännen, landstingen, har efter eget gottfinnande med visst krav från staten att tillhandahålla vård. Men det finns ingen rättighet för patienten att kräva vård.

Det är ändå lite bestickande när man tittar över de regionala skillnader som finns mellan länen när det gäller just skadorna på bäckenbotten och de konsekvenser som Hillevi Larsson beskriver i sin interpellation. Det finns påtagliga regionala skillnader. Det har spekulerats mycket i vad de beror på, och man resonerar att de till och med kan vara mer framträdande på universitetssjukhusen därför att förlossningarna påskyndas, vilket leder till ett snabbare förlossningsförlopp och därmed fler skador.

Men när Socialstyrelsen har tittat på frågorna säger man att skillnaderna kvarstår mellan sjukhusen även om man tar hänsyn till massa faktorer, bland annat kvinnans ålder, användande av sugklocka, födelsevikt och så vidare. Det finns alltså regionala skillnader. Någonstans är sjukvårdshuvudmännen svaret skyldiga. Vad gör de för att inte vara sämst i klassen och i stället möta det problem som Hillevi Larsson tar upp?

Att alliansregeringen till skillnad från tidigare socialdemokratiska regeringar är beredd att öka patienternas makt genom att splittra upp hälso- och sjukvårdslagen i ett förslag om en rättighetslagstiftning riktad mot patienterna och en annan lagstiftning som mer handlar om den strukturella organisationen av vården är ett stort fall framåt. Men precis som socialministern nämnde handlar detta om patientsäkerhet. Den här regeringen har sett till att det finns en särskild patientsäkerhetslagstiftning, som också är ett steg i riktning att värna patienternas rättigheter på säkerhetssidan.

Vi måste fundera lite över vad ropen på nationella riktlinjer innebär, Hillevi Larsson. Socialministern sade en viktig sak i sitt svar, nämligen att det finns många områden där det inte finns just nationella riktlinjer enligt Socialstyrelsens modell, men kunskap finns och rekommendationer tas fram.

Svenska Läkaresällskapet och barnmorskornas fackorganisation för den medicinska kompetensen söker hela tiden efter att lägga fram förslag på riktlinjer. De riktlinjerna kommer sedan att bli omformade i något som Socialstyrelsen ger ut som råd. Det är inte nödvändigt att staten pekar med hela handen mot Socialstyrelsen. Jag tror att det är branschmedicinska organisationer med fackkunskap som är de första förelöparna att föreskriva riktlinjer. Det är i den processen vi befinner oss nu.

Ropet på nationella riktlinjer är inte hela lösningen, men det är självklart att rekommendationer ska tas fram – och så håller på att ske.

Anf. 15 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD):

Fru talman! När man läser om kvinnor som har, som det tycks, onödigtvis drabbats av förlossningsskador, eller man ser inslag på tv som handlar om kvinnor som har fått sina liv dramatiskt förändrade på grund av att det har blivit fel, känns det verkligen. Det är förfärligt varje gång ett misstag sker. Utifrån detta gäller det för oss, i de roller som vi har, att fundera över vad vi kan göra för att underlätta så att misstag inte upprepas och att det blir rätt så nära varje gång som det över huvud taget är möjligt.

Inom de organisationer som Finn Bengtsson tangerade här pågår ett arbete som kallas Säker förlossningsvård. Det är ett projekt i samverkan mellan Barnmorskeförbundet, Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi och Barnläkarföreningens neonatalsektion. Det pågår ett projekt för att ta fram tvärprofessionella råd och riktlinjer. Där ägnas den grundläggande tanken åt barnet som ska födas, men det är en process som förutsätter bådas deltagande, det vill säga barnet som föds och kvinnan som medverkar.

Inom en andra fas i arbetet ägnar man särskild uppmärksamhet åt bäckenbottenskador, som får ett särskilt kapitel. Det handlar om hur man diagnostiserar och syr ihop när det blir aktuellt på grund av bristningar, hur man följer upp dessa frågor på ett bättre sätt. Jag tror för min del att en hel del av detta handlar om det som också Hillevi Larsson tar upp, nämligen att detta är för många kvinnor fortfarande lite skambelagt. Det är inte roligt att räcka upp handen och säga att man har förlossningsskador som påverkar en på det viset. Det är inte konstigt om man ligger lågt och håller dessa saker för sig själv – varvid det blir ännu besvärligare att bära kunskapen. Det blir förstås ännu värre om man upplever att vårdpersonal säger att det inte är så farligt och att det kommer att lösa sig av sig självt och att man upplever att man inte blir tagen på allvar eller inbjuden till att riktigt gå igenom det man själv upplever. Därför är det otroligt betydelsefullt att bemötandet blir bra. Det räcker inte bara med bemötandet, men bemötandet är det enklaste att åtgärda.

Det handlar också om att få fram så mycket råd och stöd som möjligt för de personer som medverkar vid förlossningarna. Här är ett dystert faktum att det finns mycket som är outforskat, mycket som vi skulle behöva veta ytterligare, innan vi kan ta fram riktigt exakta vetenskapliga riktlinjer. Ett arbete pågår. De olika professionsgrupperingarna arbetar tillsammans för att ge varandra ett så gott stöd som det över huvud taget finns möjlighet till med det kunskapsläge som finns. Därmed tror vi att vi kan åstadkomma förbättringar.

Arbetet är inte slutfört. Vi kommer att behöva göra mer, och det finns alla skäl att fortsätta diskussionen på alla olika nivåer bland professionens företrädare, bland politiker på landstingsnivå och naturligtvis också för oss på den här nivån.

Anf. 16 HILLEVI LARSSON (S):

Fru talman! Vi lär oss hela tiden nya saker. Studien visade att det handlade om fler kvinnor än vi visste om. Studien visade också att klipp minskar risken för allvarlig förlossningsskada. Klipp innebär att klippa i mellangården för att barnet lättare ska komma ut. Klipp bör inte rutinmässigt genomföras, men däremot när det blir ett förlopp där barnet har svårt att komma ut eller där det måste komma ut fort kan klipp bli aktuellt. Ett snett klipp i stället för ett rakt klipp minskar risken för allvarliga bristningar. Detta visar den senaste studien.

Det tragiska är att klippen har minskat, och därmed ökar risken för fler förlossningsskador. Ett resonemang om när klipp bör användas eller inte bör användas är något som nationella riktlinjer som når ut över hela landet skulle kunna innehålla. Nationella riktlinjer som gäller lika överallt är också ett sätt att komma till rätta med skillnaden mellan olika landsting.