9 januari 2015: Mer om de 69 första åren

Jag bör tillägga att mina föräldrar är Margareta Andrén-Sandberg, född Nilsson i Halmstad (9 mars 1919 - 20 december 1991), alldeles för tidigt bortgången efter svårt tid med reumatism, landstingsledamot i många år för folkpartiet i Lund, och Gösta Andrén-Sandberg, född i Helsingborg men uppväxt i Skillingaryd och Nässjö (13 september 1916 - 12 juli 1997), också han helt onödigt bortgången sedan Banverket fruktansvärt okänsligt beslutat att lösa in och riva det hus han bott i under mer än 35 år, så kan man inte göra mot äldre människor - det blev hans död.
  Båda föräldrarna var läkare, utbildade i Lund.
  De var helt olika i sina professioner, det var deras sociala ursprung som kom att prägla deras läkargärning:
  Mor, invärtesmedicinare, hade tagit intryck av sin far Oskar Hillerdal i Spenshult som var överläkare där och under decennier behandlade folksjukdomen TBC med dåtidens bästa metoder, mor skrev ofta ut olika preparat som skulle göra sjukdomar mindre plågsamma, hon trodde på mediciners undergörande verkan.
  Far, röntgenläkare innan han 1953 blev provinsialläkare - dåtidens husläkare - hade helt annan bakgrund, han var sprungen ur Frälsningsarmén - pappan David Andrén var Frälsningsofficer från Jönköping med tjänstgöring först i Västerås och sedan i Helsingborg där spanska sjukan drabbade den unge mannen som avled den 3 januari 1918, då min pappa Gösta bara var 16 månader gammal, farmor blev ensamstående vid 30 års ålder med två barn, ett och inte ens tre år fyllda och helt utan försörjning, familjen svalt, berättade min far.
  Men han trodde starkt på människans självläkande krafter, goda ord fungerade oftast lika bra som mediciner utom förstås vid uppenbara sjukdomar som kunde lindras med allt från plåster till tabletter. Han kände människors drivkrafter att vilja se positivt på framtiden, glömma oförrätter och tro på sig själva. Och resultatet? Omåttligt populär som läkare som ordinerade ofta ingenting utom orden "Det kommer att ordna sig, fru Andersson, Ni kommer att bli helt frisk - tack och lov".
  Sedan gjorde båda en stor insats tillsammans: Varenda unge i hela Viskafors, Rydboholm, Svaneholm, Rydal, Örby och Kinnarumma stack de tre gånger med vaccin mot polio, en av 1920- och 1930- och 40-talens stora folksjukdomar. De trodde stenhårt på det nya vaccinet, jag är övertygad om att om någon skulle kunna göra en studie över polions utbredning i befolkningen som var född tidigare på dessa platser och de som var födda efter 1940-talets början, kan man se att det nästan inte finns någon som drabbats av polio tack vare den beslutsamhet som Margareta och Gösta visade när det gällde att ta i anspråk för varenda textilarbetarbarn - det fanns i dessa trakter 99 procent sådana - det nya vaccinet.
  Om det gjorde ont? Ja, lite grann, jag var ett av de barn som stacks tre gånger med vaccinet på Läkarmottagningen i Viskafors 1953-55.