Nu blir det tre dagars paus.
Jag skall åka med en riksdagsdelegation till Moldavien för att diskutera demokrati- och parlamentariska frågor.
Delegationen leds av Göran Lenmarker (m), vidare ingår Lotta Hedström (mp), jag själv, Agne Hansson (c), Julia Kronlid (sd) och Gunilla Wahlen (v).
Åse Lindestam (s) och Annelie Enochsson (kd) har förhinder.
Vi hörs!
söndag 28 oktober 2012
27 okt: Om Umeå universitet och tidningar
 |
| Ingvar Näslund, chefreaktör VK, Agneta Marell, prorektor Umeå universitet, och Lars Lindkvist, ordförande VK-press. |
Straffskatten på god journalistik, alltså reklamskatten, borde regeringen ta bort snarast, det fortsätter jag att tycka!
Men huvudnumret för dagen var prorektor Agneta Marells beskrivning av ett modernt universitets verksamhet. Det var intressasnt och jag lärde mig mycket. För det tackar jag.
Och för övrigt anser jag att Norrbotniabanan bör byggas med det snaraste.
Inte som många norrlänningar tycker av regionalpolitiska skäl utan för att det är bra för Sverige.
26 okt: Sen dag
Allra sist åker jag till Umeå med allra sista planet, för att vara med på ett seminarium i VästerbottensäKurirens regi i morgon.
Det är också en vardag för en riksdagsledamot.
Uppe vid 7-tiden för att vara med på en interpellationsdebatt om svensk kärnkraftssäkerhet och om det är ett hot att någon ligger under en pressenning 600 meter från en reaktor, tja, det kanske det är men kraven får då ställas högt, till att gå och lägga sig vid 23.40-tiden samma dag.
Jo, en sak till:
Jag åkte elbuss från Umeå Airport, ja, flygplatsen heter så (Flughafen på tyska, aerodrome på något annat språk, Lufthavnen i Köpenhamn, JFK och La Guardia (efter en borgmästare) i New York, O´Hare i Chicago, Dulles efter utrikesministern John Foster Dulles i Washtington, Ronald Reagan International i samma stad, Frans Josef Strauss i München, Charles de Gaulle i Paris, osv) till Vasaplatsen i centrala Umeå.
Det var en upplevelse, tyst, tyst, man hörde bara hjulen mot marken, ingen motor.
Detta måste andra städer ta efter!
Det är också en vardag för en riksdagsledamot.
Uppe vid 7-tiden för att vara med på en interpellationsdebatt om svensk kärnkraftssäkerhet och om det är ett hot att någon ligger under en pressenning 600 meter från en reaktor, tja, det kanske det är men kraven får då ställas högt, till att gå och lägga sig vid 23.40-tiden samma dag.
Jo, en sak till:
Jag åkte elbuss från Umeå Airport, ja, flygplatsen heter så (Flughafen på tyska, aerodrome på något annat språk, Lufthavnen i Köpenhamn, JFK och La Guardia (efter en borgmästare) i New York, O´Hare i Chicago, Dulles efter utrikesministern John Foster Dulles i Washtington, Ronald Reagan International i samma stad, Frans Josef Strauss i München, Charles de Gaulle i Paris, osv) till Vasaplatsen i centrala Umeå.
Det var en upplevelse, tyst, tyst, man hörde bara hjulen mot marken, ingen motor.
Detta måste andra städer ta efter!
26 okt: Jonny Munkhammars minne
Den 13 augusti 2012 avled gotlänningen Johnny Munkhammar, riksdagsledamot (m) sedan 2010, bara 38 år gammal, tragedin fullbordas och blir mångfalt större när man vet att två små flickor blivit faderslösa.
På samma sätt har två andra barn förlorat sin mor när förra gruppledaren Carina Moberg (s), 46 år och från Huddinge, bara två dagar senare avled, också av cancer.
Jag lider med bådas efterlevande, kände dem båda, unga, trevliga och övertygade människor.
Jag hade tillfälle att tala mycket med Johnny särskilt hösten 2011, han hade en svår cancer, tvingades gå med käpp, men kämpade på, kom efter sommaren 2011 tillbaka brunbränd och optimistisk.
Jag hade ungefär samtidigt fått besked om min svåra hjärntumör (se mer därom i denna blogg den 8 mars efter operationen den 23 februari 2012).
Vi visste båda att vår tid var en tid ovisshet.
Johnny förlorade kampen, jag lever ännu.
Denna dag är det ett minnesseminarium till Johnny Munkhammars minne, med utmärkta talare, socialdemokraten Katrine Kielos, numera bosatt i London, f.d. centerpartisten Elisabeth Tand Ringqvist, nu verkställande direktör för Företagarna, tidigare medarbetare till Maud Olofsson (c), tillsammans med Johnny riksdagskandidat 2010, Gunnar Strömmer, jurist och f.d. MUF-ordförande, skapare av Centrum för Rättvisa, samt Fredrik Erixon, MUF-are från Heimdal i Uppsala men numera med Bryssel som bas för Europeiska studier.
Johnny Munkhammar var tidigare LUF-are och jag publicerade honom ofta i NU när jag var NU-redaktör 1989-2001. Han hade en stark tilltro till marknadsekonomins funktionssätt och ansåg att han var liberal i alla avseendén. Som jag kände Johnny var det dock naturligt att han tog steget från det socialliberala lägret till det mer marknadsliberala moderata partiet. Han var också stundom så principfast att man kunde fundera på om alla hade kraft att klara sig i den politiska miljö som hans principfasthet skulle kunna leda till.
I samband med att Johnny blev ordförande hösten 2011 i en fördjupningsgrupp om svensk mervärdesskattepolitik lade jag märke till att hans principfasthet dock stundom kunde påverkas av verklighetens kärva budskap. Det blev dock till slut en enig rapport från skatteutskottet, låt vara att jag själv på grund av sviterna av min operation inte kunde medverka i slutet, sådant är livet.
Katrine Kielos, Gunnar Strömmer, Elisabeth Thand Rinqvist och Fredrik Erixon diskuterade - som moderaterna själva skriver - "fritt kring områden såsom idépolitik, partipolitik, företagsamhet och öppenhet samt levererade spaningar om de samhällsutmaningar som Sverige och Europa står inför.
Bland annat togs den förändrade medieverkligheten upp och hur det i sin tur påverkar det politiska landskapet. Men även vikten av att våga vända på perspektiven och att våga genomföra ekonomiska reformer, något som är tydligt inte minst nu under Eurokrisen."
Att någon kallade de två närvarande folkpartisterna - Fredrik Malm och jag själv - för "dödslängtande liberaler" får ses som ett uttryck för den partipolitiska humorn (m) när denna når helt oanade nivåer, jag säger inte vilken riktning, högst eller lägst - avgör själv!
Johnny Munkhammars minnesfond
För att hedra Johnny Munkhammars minne har en minnesfond startats med syfte att varje år arrangera ett seminarium med prisutdelning. Priset består av ett diplom samt ett stipendium.
Priset går till en yngre person som bäst verkat i Johnny Munkhammars anda i svensk samhällsdebatt, i tal eller i skrift. Denna anda definieras som ”fria människor i ett fritt samhälle med en fri ekonomi”.
Den slogan som Johnny Munkhammar hade i sin kampanj för en plats i riksdagen, det vill säga ”Frihet, Förändring, Företagande” är vägledande.
Fonden har bankgiro 886-978, frågor kan ställas till via e-post till stiftelsen@munkhammar.org.
Jag har själv bidragit med 250 kr.
På samma sätt har två andra barn förlorat sin mor när förra gruppledaren Carina Moberg (s), 46 år och från Huddinge, bara två dagar senare avled, också av cancer.
Jag lider med bådas efterlevande, kände dem båda, unga, trevliga och övertygade människor.
Jag hade tillfälle att tala mycket med Johnny särskilt hösten 2011, han hade en svår cancer, tvingades gå med käpp, men kämpade på, kom efter sommaren 2011 tillbaka brunbränd och optimistisk.
Jag hade ungefär samtidigt fått besked om min svåra hjärntumör (se mer därom i denna blogg den 8 mars efter operationen den 23 februari 2012).
Vi visste båda att vår tid var en tid ovisshet.
Johnny förlorade kampen, jag lever ännu.
Denna dag är det ett minnesseminarium till Johnny Munkhammars minne, med utmärkta talare, socialdemokraten Katrine Kielos, numera bosatt i London, f.d. centerpartisten Elisabeth Tand Ringqvist, nu verkställande direktör för Företagarna, tidigare medarbetare till Maud Olofsson (c), tillsammans med Johnny riksdagskandidat 2010, Gunnar Strömmer, jurist och f.d. MUF-ordförande, skapare av Centrum för Rättvisa, samt Fredrik Erixon, MUF-are från Heimdal i Uppsala men numera med Bryssel som bas för Europeiska studier.
Johnny Munkhammar var tidigare LUF-are och jag publicerade honom ofta i NU när jag var NU-redaktör 1989-2001. Han hade en stark tilltro till marknadsekonomins funktionssätt och ansåg att han var liberal i alla avseendén. Som jag kände Johnny var det dock naturligt att han tog steget från det socialliberala lägret till det mer marknadsliberala moderata partiet. Han var också stundom så principfast att man kunde fundera på om alla hade kraft att klara sig i den politiska miljö som hans principfasthet skulle kunna leda till.
I samband med att Johnny blev ordförande hösten 2011 i en fördjupningsgrupp om svensk mervärdesskattepolitik lade jag märke till att hans principfasthet dock stundom kunde påverkas av verklighetens kärva budskap. Det blev dock till slut en enig rapport från skatteutskottet, låt vara att jag själv på grund av sviterna av min operation inte kunde medverka i slutet, sådant är livet.
Katrine Kielos, Gunnar Strömmer, Elisabeth Thand Rinqvist och Fredrik Erixon diskuterade - som moderaterna själva skriver - "fritt kring områden såsom idépolitik, partipolitik, företagsamhet och öppenhet samt levererade spaningar om de samhällsutmaningar som Sverige och Europa står inför.
Bland annat togs den förändrade medieverkligheten upp och hur det i sin tur påverkar det politiska landskapet. Men även vikten av att våga vända på perspektiven och att våga genomföra ekonomiska reformer, något som är tydligt inte minst nu under Eurokrisen."
Att någon kallade de två närvarande folkpartisterna - Fredrik Malm och jag själv - för "dödslängtande liberaler" får ses som ett uttryck för den partipolitiska humorn (m) när denna når helt oanade nivåer, jag säger inte vilken riktning, högst eller lägst - avgör själv!
Johnny Munkhammars minnesfond
För att hedra Johnny Munkhammars minne har en minnesfond startats med syfte att varje år arrangera ett seminarium med prisutdelning. Priset består av ett diplom samt ett stipendium.
Priset går till en yngre person som bäst verkat i Johnny Munkhammars anda i svensk samhällsdebatt, i tal eller i skrift. Denna anda definieras som ”fria människor i ett fritt samhälle med en fri ekonomi”.
Den slogan som Johnny Munkhammar hade i sin kampanj för en plats i riksdagen, det vill säga ”Frihet, Förändring, Företagande” är vägledande.
Fonden har bankgiro 886-978, frågor kan ställas till via e-post till stiftelsen@munkhammar.org.
Jag har själv bidragit med 250 kr.
26 oktober: Zebran. räderna och sd
Det pågår utrensningar inom sverigedemokraterna som - ursäkta mig - mest av allt påminner om vad som hände i dåvarande Sovjetunionen på 1930-talet: Människor som inte ansågs pålitliga eller hade fel åsikter - eller inte dyrkade ledningen - stöttes ut och gjordes till icke-personer, ofta efter summariska processer där utgången trots formella handlingar var given i förhand.
Sd-ledningen har nu deklarerat att de som är rasister eller rättshaverister - vem det är bestäms av nuvarande ledningen - om de inte själva lämnar partiet, kommer att uteslutas.
Om Sverigedemokraternas ledning kan man bara säga en enda sak, att den får vad den förtjänar.
Hur kan det komma sig, borde ledningen fråga, att så många med minst sagt udda åsikter samlas i just det partiet?
Jo, det är ett anti-etablissemangsparti med, hittills, plats för alla missnöjda, som inte kan få utlopp för sitt missnöje på annat sätt. Nu måste Jimmie Åkesson och Björn Söder - den senare kan i alla fall hälsa - ta i med hårdhandskarna för att bli av med folk som anses skada partiet - i Sovjet skadade man staten och partiet (sukp), i dag är det i Sverige ännu bara partiet (sd).
Sverigdemokraterna är som zebran:
Hur mycket man än tvättar och skrubbar på utsidan: Ränderna går aldrig ur.
Sd-ledningen har nu deklarerat att de som är rasister eller rättshaverister - vem det är bestäms av nuvarande ledningen - om de inte själva lämnar partiet, kommer att uteslutas.
Om Sverigedemokraternas ledning kan man bara säga en enda sak, att den får vad den förtjänar.
Hur kan det komma sig, borde ledningen fråga, att så många med minst sagt udda åsikter samlas i just det partiet?
Jo, det är ett anti-etablissemangsparti med, hittills, plats för alla missnöjda, som inte kan få utlopp för sitt missnöje på annat sätt. Nu måste Jimmie Åkesson och Björn Söder - den senare kan i alla fall hälsa - ta i med hårdhandskarna för att bli av med folk som anses skada partiet - i Sovjet skadade man staten och partiet (sukp), i dag är det i Sverige ännu bara partiet (sd).
Sverigdemokraterna är som zebran:
Hur mycket man än tvättar och skrubbar på utsidan: Ränderna går aldrig ur.
lördag 27 oktober 2012
25 okt: God morgon, mp!
I elva år har jag suttit i skatteutskottet. Jag har läst och hört vad miljöpartiet har tyckt under dessa år i skattefrågor - det har varit avdrag för ditten och datten, och flygskatter och bensinskatter men aldrig ett ord om räntor eller ränteavdrag - det vi andra diskuterat flitigt.
Så hux flux - ungefär som när socialdemokraterna gör en 180-graderssväng om bärplockning eller tonnageskatt, miljöpartiets totala omsvängning om rut- och rot-avdrag (som man ville avskaffa så sent som i valrörelsen 2010) eller sverigedemokraternas uppslutning kring jobbskatteavdrag:
Nya kvastar, ny politik, alla tidigare principer och argument på sophögen.
Nu skall - helt plötsligt - ränteavdragen begränsas.
Jag är visserligen av samma åsikt i sakfrågan men efter 30 års verksamhet verkar miljöpartiet ha kommit på en ny ståndpunkt på just detta område denna höst, detta sedan en mer allmän debatt dykt upp av konjunkturskäl.
Det är inte min utgångspunkt.
Jag har sett avdragen för räntor som i första hand ett abnormt inslag i skattepolitiken.
Här är min (avslagna) motion från 2011, insänd till folkpartiets landsmöte den 15 maj 2011:
Gunnar Andrén, Stocksund
Förslag till landsmötesbeslut:
att Folkpartiet ska arbeta för en översyn av rätten till ränteavdrag samtidigt som förutsebarheten för enskilda´bibehålls.
Att övertecknad vill ha breda skattebaser och låga skattesatser är ju ingen överraskning.
Jag vill till exempel ha samma skattesats för mervärdesskatten och därmed göra mången skatteplanerare arbetslös.
Men jag vill också – goda steg togs vid den underbara natten 1980 och S–FP-skatteuppgörelsen 1990 – avskaffa avdragsrätten för ränteutgifter.
Jag vet att många är emot detta, inte minst bankerna som självfallet gynnas av denna asymmetri i skattesystemet. Varför ska man få dra av 30 procent av just ränteutgifter upp till 100 000 kronor när man inte får dra av till exempel utgifter för inköp av nödvändiga drivmedel, barnmat, tandvård eller ytterligare en rekreationsresa till Mallorca?
Vi bör planera för att minska avdragsrätten för räntor. Men viktigt är här att det måste ske över en så lång tidsperiod att vanliga människor hinner anpassa sin ekonomiska planering.
Mitt förslag är därför, för att göra det konjunkturoberoende, att minska avdragsrätten med 1 procentenhet per år. Då tar det 30 år innan denna oformlighet i skattelagstiftningen är borta – samtidigt som inkomsträntor och utdelningar på samma sätt görs skattefria på motsvarande sätt.
Då får vi en större skattebas och ett mer ekonomiskt robust skattesystem – som dessutom kommer att innebära att sparande blir mer lönsamt och att leva på lån dyrare, en god liberal ekonomisk politik i Bertil Ohlins anda: Det ska löna sig att arbeta.
Uppriktigt sagt: Lita inte på miljöpartiets och andra partiers skattepolitik. De är som ett rö för vinden, än blåser det hit, än dit.
Själv började syssla med ränteavdragen för ungefär 15-20 år sedan, deras avtrappning.
Man skall leva på lön, inte på lån.
Så hux flux - ungefär som när socialdemokraterna gör en 180-graderssväng om bärplockning eller tonnageskatt, miljöpartiets totala omsvängning om rut- och rot-avdrag (som man ville avskaffa så sent som i valrörelsen 2010) eller sverigedemokraternas uppslutning kring jobbskatteavdrag:
Nya kvastar, ny politik, alla tidigare principer och argument på sophögen.
Nu skall - helt plötsligt - ränteavdragen begränsas.
Jag är visserligen av samma åsikt i sakfrågan men efter 30 års verksamhet verkar miljöpartiet ha kommit på en ny ståndpunkt på just detta område denna höst, detta sedan en mer allmän debatt dykt upp av konjunkturskäl.
Det är inte min utgångspunkt.
Jag har sett avdragen för räntor som i första hand ett abnormt inslag i skattepolitiken.
Här är min (avslagna) motion från 2011, insänd till folkpartiets landsmöte den 15 maj 2011:
Gunnar Andrén, Stocksund
Förslag till landsmötesbeslut:
att Folkpartiet ska arbeta för en översyn av rätten till ränteavdrag samtidigt som förutsebarheten för enskilda´bibehålls.
Att övertecknad vill ha breda skattebaser och låga skattesatser är ju ingen överraskning.
Jag vill till exempel ha samma skattesats för mervärdesskatten och därmed göra mången skatteplanerare arbetslös.
Men jag vill också – goda steg togs vid den underbara natten 1980 och S–FP-skatteuppgörelsen 1990 – avskaffa avdragsrätten för ränteutgifter.
Jag vet att många är emot detta, inte minst bankerna som självfallet gynnas av denna asymmetri i skattesystemet. Varför ska man få dra av 30 procent av just ränteutgifter upp till 100 000 kronor när man inte får dra av till exempel utgifter för inköp av nödvändiga drivmedel, barnmat, tandvård eller ytterligare en rekreationsresa till Mallorca?
Vi bör planera för att minska avdragsrätten för räntor. Men viktigt är här att det måste ske över en så lång tidsperiod att vanliga människor hinner anpassa sin ekonomiska planering.
Mitt förslag är därför, för att göra det konjunkturoberoende, att minska avdragsrätten med 1 procentenhet per år. Då tar det 30 år innan denna oformlighet i skattelagstiftningen är borta – samtidigt som inkomsträntor och utdelningar på samma sätt görs skattefria på motsvarande sätt.
Då får vi en större skattebas och ett mer ekonomiskt robust skattesystem – som dessutom kommer att innebära att sparande blir mer lönsamt och att leva på lån dyrare, en god liberal ekonomisk politik i Bertil Ohlins anda: Det ska löna sig att arbeta.
Uppriktigt sagt: Lita inte på miljöpartiets och andra partiers skattepolitik. De är som ett rö för vinden, än blåser det hit, än dit.
Själv började syssla med ränteavdragen för ungefär 15-20 år sedan, deras avtrappning.
Man skall leva på lön, inte på lån.
24 okt: FN-dagen - och för 637 år sedan
I dag är det FN-dagen. Men vad hände den 24 oktober 1375?
Jo, enligt säkra uppgifter avled den dagen Valdemar Atterdag, dansk kung sedan 1340.
1361 brandskattade han Visby - återstår att återfinna skatterna som - uppgifterna är osäkra - försvann i djupet eftersom fartygen som transporterade bytet förliste utanför Gotland på väg till Danmark.
Den som hittar skatten kan räkna med en en behövlig kassaförstärkning, dock att - sådana är lagarna - ättlingarna till dem som bestals 1361 kan komma att anhänggöra talan för att återfå sin andel, självklart förutsatt att innehavet kan styrkas.
Slutsats: Vädret var inte heller 1361 nådigt.
23 okt: Riksdagsgrupp (plus alliansgrupp)
Klockan 16 är det som vanligt riksdagsgrupp på tisdagar. Då bryts även kammardebatten - alla partigrupper sammanträder.
Denna dag är det intensiv debatt i fp-gruppen om olika ting, som alltid är det en sluten debatt eftersom det handlar om politiken i sak och gentemot andra partier.
Sedan blir det en gemensam alliansgrupp i gamla riksdagshuset, i en av de båda kamrar där första och andra kammaren fanns.
I dag är alla fyra allianspartiledarna på plats - och diskuterar det politiska läget.
En rad frågor ställs - men ingen folkpartist. Kanske är det ett tecken på att vi är bättre informerade i riksdagsgruppen än andra partiers ledamöter blir?
(Eller, hemska tanke, så vi vi ännu mindre eller så är det kanske som så att vissa ledamöter har behov av att också i denna trånga krets, kanske 150-200 närvarande, finner skäl att utmärka sig särskilt, det kan inte uteslutas.
Mitt behov att yttra vad jag tänker och känner i sammanhang är obefintligt.)
Denna dag är det intensiv debatt i fp-gruppen om olika ting, som alltid är det en sluten debatt eftersom det handlar om politiken i sak och gentemot andra partier.
Sedan blir det en gemensam alliansgrupp i gamla riksdagshuset, i en av de båda kamrar där första och andra kammaren fanns.
I dag är alla fyra allianspartiledarna på plats - och diskuterar det politiska läget.
En rad frågor ställs - men ingen folkpartist. Kanske är det ett tecken på att vi är bättre informerade i riksdagsgruppen än andra partiers ledamöter blir?
(Eller, hemska tanke, så vi vi ännu mindre eller så är det kanske som så att vissa ledamöter har behov av att också i denna trånga krets, kanske 150-200 närvarande, finner skäl att utmärka sig särskilt, det kan inte uteslutas.
Mitt behov att yttra vad jag tänker och känner i sammanhang är obefintligt.)
23 okt: Statsministern rapporterar
 |
| Rapport till riksdagen - och svenska folket |
Europeiska rådet möttes den 18 och 19 oktober för att fortsatt diskutera den ekonomiska situationen i Europa och vilka åtgärder som bör vidtas på kort och lång sikt för att återskapa tillväxt och sysselsättning.
I fokus för diskussionerna stod kommissionens förslag om en gemensam banktillsyn, förslag som finns om ytterligare ekonomisk och finanspolitisk integration samt uppföljning av den tillväxtpakt som beslutades om i juni.
Vid mötet diskuterades också EU:s förbindelser med Kina, och slutsatser antogs om situationen i Syrien, Iran och Mali.
Herr talman!
Från svensk sida välkomnar vi att en stor del av toppmötesslutsatserna handlar om tillväxtfrämjande åtgärder.
De åtstramningsprogram som nu genomförs i många länder behöver kompletteras med reformer som skapar tillväxt. Europeiska rådet stämde av de framsteg som har gjorts vad gäller kapitalförstärkning av Europeiska investeringsbanken, omprogrammering av strukturfonderna och projektobligationernas pilotfas.
Avsikten är att dessa investeringar tillsammans ska resultera i ett finansiellt tillväxtpaket på 120 miljarder euro.
Toppmötet underströk också vikten av den inre marknaden och noterade att kommissionen nyligen har presenterat nya förslag på området – den så kallade andra inremarknadsakten.
Från svensk sida välkomnar vi detta särskilt.
Det är lätt att ta den inre marknaden och dess betydelse för tillväxt och sysselsättning för given.
Men vi får inte glömma bort de betydande positiva effekter som den 20-åriga inre marknaden redan har givit oss.
Man räknar med att runt 3 miljoner arbetstillfällen har skapats sedan 1992, och detta bara till följd av den inre marknadens framväxt. Under samma period har handeln mellan EU:s medlemsländer ökat mer än tre gånger.
I dokumentet lyfts också bland annat fram betydelsen för ökad tillväxt av forskning och utveckling samt av förverkligandet av EU 2020-strategin och den så kallade europeiska terminen. Denna innehåller som bekant länderspecifika rekommendationer om vilka reformer som medlemsländerna bör vidta för att främja tillväxt och sysselsättning. Från svensk sida vill vi framhålla hur avgörande dessa nationella reformer är för att skapa ett mer konkurrenskraftigt Europa, bland annat genom bättre fungerande arbetsmarknader, välfärdssystem som belönar arbete, bättre utbildningssystem och effektivare statliga sektorer genom vilka Europa skulle kunna ta upp konkurrensen med tillväxtekonomierna i Asien, Latinamerika och Afrika.
Herr talman!
Inför toppmötet har de fyra presidenterna, det vill säga kommissionens ordförande Barroso, ordföranden för Europeiska rådet Van Rompuy, eurogruppens ordförande Juncker och ECB:s ordförande Draghi lagt fram en delrapport om en ”genuin ekonomisk och monetär union”. Förslag läggs fram inom fyra områden: för det första ett integrerat finansiellt ramverk, för det andra ett integrerat ramverk för budgetpolitik, för det tredje ett integrerat ekonomisk-politiskt ramverk och för det fjärde demokratisk legitimitet och ansvarighet.
Förslaget om ett integrerat finansiellt ramverk och mer specifikt kommissionens förslag om en gemensam banktillsyn var det som stod i fokus för torsdagskvällens och nattens diskussioner. En stor del av diskussionerna handlade om hur snabbt denna tillsyn kunde komma på plats. Flera länder, bland annat Sverige, har understrukit att det är viktigare att satsa på kvalitet vid tillsynen än att stressa fram besluten.
Från svensk sida har vi pekat på ett antal frågor som vi vill ha besvarade innan vi kan ta ställning till ett svenskt deltagande. Den kanske viktigaste frågan rör vad som händer om den gemensamma tillsynen identifierar en bank med problem och om denna bank behöver rekapitaliseras. Vem ska då betala? Jag har klargjort att varken svenska skattebetalare eller svenska banker ska kunna hållas betalningsansvariga för bankers skulder i andra länder.
Vi har också frågor som rör de regler som den nya tillsynsmyndigheten ska tillämpa. Till exempel vill vi i Sverige kunna ha högre kapitaltäckningskrav på våra svenska banker än de miniminivåer som har överenskommits inom det som kallas för Basel III – detta för att Sverige har en större finanssektor än flertalet andra europeiska länder. Vi behöver därför också ha större säkerhetsmarginaler.
Slutligen har vi flera frågor som gäller inflytande dels inom den nya gemensamma tillsynsmekanismen, dels inom den existerande European Banking Authority, alltså EBA. Rättigheter och skyldigheter för icke eurozonsländer, vare sig de deltar i den nya tillsynsmyndigheten eller inte, måste hanteras på ett balanserat och rättvist sätt.
Herr talman!
Toppmötet kunde till slut enas om målsättningen att framförhandla ett rättsligt ramverk till den 1 januari 2013. Det operationella förverkligandet av detta ramverk kommer dock att genomföras först under 2013.
Vi enades också om att den gemensamma tillsynen ska vara öppen för alla medlemsländer som vill delta och att behandling och representation för euroländer och icke-euroländer måste vara rättvis. Beslut och röstningsregler inom ramen för den existerande europeiska bankmyndigheten, EBA, måste också justeras för att säkerställa att beslutsfattandet inom ramen för den inre marknaden sker på ett icke-diskriminerande och effektivt sätt.
Vad gäller frågan om direkt rekapitalisering av banker via ESM, den europeiska stabilitetsmekanismen för finansiellt stöd, upprepades eurozonens uttalande från i juni. Detta betyder att en sådan möjlighet till rekapitalisering ska kunna finnas först när en effektiv gemensam tillsynsmyndighet har inrättats. Toppmötet gick vid detta möte inte in mer i detalj om hur en gemensam tillsynsmyndighet ska fungera. Det betyder att de tre krav som vi från svensk sida har ställt för att överväga svenskt deltagande kommer att diskuteras utförligare längre fram i förhandlingsprocessen. Vi kommer att återkomma till riksdagen för ställningstagande när fler detaljer om den gemensamma tillsynsmyndigheten finns.
Herr talman!
De fyra presidenternas rapport innehåller långtgående förslag också på en rad andra områden. Många medlemsländer uttryckte vid mötet tveksamheter i fråga om de olika förslagen i rapporten. De önskade mer information innan beslut om vägen framåt fattas.
Flera länder menar att i stället för att nu diskutera ytterligare fördjupning borde fokus ligga på genomförandet av de instrument som man redan har beslutat om eller som har varit på väg att inrättas. Exempel är förstärkning av stabilitets- och tillväxtpakten och genomförandet av finanspakten. Från svensk sida delar vi synen i denna analys. På två områden gavs konkreta uppdrag att utveckla de förslag som tagits fram i rapporten. Båda områdena gäller endast euroländerna. Det första handlar om att undersöka ytterligare mekanismer inklusive vad som kallas för fiskal kapacitet för att uppnå ett mer integrerat budgetärt ramverk. Det andra förslaget, som ska undersökas noggrannare, rör tankarna om individuella kontrakt mellan medlemsländerna och EU:s institutioner vad gäller de reformer som länderna avser att vidta.
Konsultationer med medlemsländerna kommer nu att fortsätta. På grundval av dessa ska en detaljerad färdplan presenteras inför toppmötet i december.
Herr talman!
Europeiska rådet diskuterade även relationerna till Kina, då landet ju är en av EU:s strategiska partner. Det fanns bred enighet om vikten av att agera enigt och samordnat för att kunna vinna bättre gehör för EU:s värderingar och intressen. Det handlar till exempel om att möjliggöra ökad handel och investeringar genom att minska handelshindren, men också om att föra fram EU:s förväntningar på ökad respekt för mänskliga rättigheter.
Den höga representanten Catherine Ashton och kommissionen gavs i uppdrag att utarbeta ett tankepapper om EU–Kina-relationen som en förberedelse inför nästa toppmöte med Kina, som kommer att äga rum nästa år.
Europeiska rådet skickade också ett antal budskap om sin syn på utvecklingen i Syrien, Iran och Mali som är i linje med de slutsatser som antogs av EU:s utrikesministrar i början av förra veckan. Toppmötet uttryckte stark oro över den allvarligt försämrade utvecklingen i Syrien och bekräftade de skärpta sanktioner som har antagits mot Assadregimen och dess anhängare. Vi uttryckte också fördjupad oro över Irans kärntekniska program samtidigt som man bekräftade de skärpta sanktioner som beslutats om.
Likaså framhöll vi en allvarlig oro över den politiska, säkerhetsmässiga och humanitära krisen i Mali samt talade för EU:s beredskap att bistå Mali i återgången till en demokratisk ordning.
23 okt: Rikskronofogden på besök
Dagens börjar med att skattesutskottet sammanträder.
Först ut är rikskronofogden (fin titel) Eva Liedström Adler som frågas ut.
Det är en svår verksamhet, att ta hand om skulder som folk skaffat sig endera medvetet, kanske känt sig tvingade till det eller av oförstånd, alla människor med ekonomiska problem.
Min fråga, som är svår, är enkel:
- Är det inte som så att det är för enkelt och utan kostnader i praktiken för många företag att använda kronofogden också för små belopp? Är verkligen avgiftsstrukturen bra?
Jag får ett bra men ganska formellt svar: Likhet inför lagen skall gälla.
Jag kommer att gå vidare med detta. När vi har 470.000 som finns i kronofogdens aktuella register, säger det mig, att det är fel på systemet, att företag alltför lätt kommer undan med egen slarvig kreditgivning och prövning av betalningsförmågan.
Jag återkommer i ärendet.
Först ut är rikskronofogden (fin titel) Eva Liedström Adler som frågas ut.
Det är en svår verksamhet, att ta hand om skulder som folk skaffat sig endera medvetet, kanske känt sig tvingade till det eller av oförstånd, alla människor med ekonomiska problem.
Min fråga, som är svår, är enkel:
- Är det inte som så att det är för enkelt och utan kostnader i praktiken för många företag att använda kronofogden också för små belopp? Är verkligen avgiftsstrukturen bra?
Jag får ett bra men ganska formellt svar: Likhet inför lagen skall gälla.
Jag kommer att gå vidare med detta. När vi har 470.000 som finns i kronofogdens aktuella register, säger det mig, att det är fel på systemet, att företag alltför lätt kommer undan med egen slarvig kreditgivning och prövning av betalningsförmågan.
Jag återkommer i ärendet.
22 okt 2012: Kommuner i blåsväder (vindkraft)
Det finns en kommunal fascination vid att satsa på vindkraft. Två kommuner som gjort detta är Karlstad och Hammarö, i projektet Vindkraft Vänern. Det handlar om ett stort antal, 10-tal, stora vindkraftverk på Gässlingeplattformen i Vänern där de står på 3-13 meters djup.
Det har inte gått bra.
Nu står vindkraftsatsningen på inte bara botten utan ruinens brant, 1.100 enskilda riskerar att vid en extrastämma få se sina andelar nedsatta i värde och investeringarna som Karlstad gjort (183 miljoner kr i projektet) liksom Hammarö (som äger 30 procent av anläggningen) riskerar att bli intet värda.
(Det finns självfallet ett klimatvärde, men det skiljer sig radikalt från det ekonomiska.)
Problem, driftsstörningar och alltför lite vind, gör att hela projektet råkat i blåsväder. Nu tycks skattebetalarna få gå in med ytterligare 90 miljoner kr, vindkraftleverantören - ett finländskt bolag - har redan gått i konkurs och den stämning på 85,7 milj kr som bolaget avser att göra mot konkursbolaget kan bli helt värdelös och i sämsta fall bara orsaka skattebetalarna juridiska kostnader också.
Det är många som är blåsta.
Men från skattebetalarnas synvinkel finns en sak att notera: Man skall välja politiker som använder varje krona som tas från skattebetalarna väl, inte till prestigeprojekt.
Men vindkraftindustrin är att gratulera. Det är inte bara i Karlstad och Hammarö som man fått skattebetalarna att hosta upp miljontals kronor utan på många andra håll.
Det har inte gått bra.
Nu står vindkraftsatsningen på inte bara botten utan ruinens brant, 1.100 enskilda riskerar att vid en extrastämma få se sina andelar nedsatta i värde och investeringarna som Karlstad gjort (183 miljoner kr i projektet) liksom Hammarö (som äger 30 procent av anläggningen) riskerar att bli intet värda.
(Det finns självfallet ett klimatvärde, men det skiljer sig radikalt från det ekonomiska.)
Problem, driftsstörningar och alltför lite vind, gör att hela projektet råkat i blåsväder. Nu tycks skattebetalarna få gå in med ytterligare 90 miljoner kr, vindkraftleverantören - ett finländskt bolag - har redan gått i konkurs och den stämning på 85,7 milj kr som bolaget avser att göra mot konkursbolaget kan bli helt värdelös och i sämsta fall bara orsaka skattebetalarna juridiska kostnader också.
Det är många som är blåsta.
Men från skattebetalarnas synvinkel finns en sak att notera: Man skall välja politiker som använder varje krona som tas från skattebetalarna väl, inte till prestigeprojekt.
Men vindkraftindustrin är att gratulera. Det är inte bara i Karlstad och Hammarö som man fått skattebetalarna att hosta upp miljontals kronor utan på många andra håll.
22 okt: .. . från Arlanda till sfi i Märsta
 |
Nina Lundström och Anna Steele tillsammans med Dan
Rosenholm och Magnus Öhlander mötte ... |
Där finns en framgångsrik och väl fungerande skola sedan många år som vi besökte, lärarna Stefan Pettersson och Annelie Ekholm tog emot.
Frågorna – de flesta kommunala – haglade – och Dan Rosenholm och Magnus Öhlander fick lova att anordna ett särskilt möte för bostads- och andra kommunala frågor.
Eleverna – samtliga var kvinnor!! – bjöds också in till riksdagen av Anna Steele, Nina Lundström och Gunnar Andrén.
 |
| Här några av de frågvisa eleverna som vi träffade, det var jätteroligt - och så bjöd vi dem till riksdagen, jag är säkeer på att de kommer att göra viktiga insatser i vårt land framöver! |
22 okt: Folkpartister besökte Sveriges största flygkommun
 |
| Magnus Öhlander, tidigare fp-ordförande i flera år i Sigtuna, Lilia Agwald, miljöjurist på Arlanda (och nära medarbetare till till Manugs, Susanne Rundström, infor- matör, Arlanda, riksdagsledamoten Anna Steele, Tyresö, fp-gruppledaren i Sigtuna Dan Rosenholm, och Gunnar Andrén, riksdagsman från Stocksund och även 2012/13 motionär om just Arlanda |
Med vid besöket var också fp-gruppledaren i Sigtuna Dan Rosenholm och förre fp-ordföranden Magnus Öhlander, för övrigt anställd på Arlanda i nära 20 år.
Efter en översiktlig presentation av Arlanda, där under 2012 drygt 19 miljoner passagerare kommer att passera, gick Arlandas chefs- och miljöjurist Lilian Agwald noggrant igenom Arlandas nya ansökan om miljötiillstånd – får man inte det måste Arlanda näst intill stänga 2018!
Det är Miljödomstolen i Nacka som hanterar frågan – och det handlar både om buller, utsläpp från flytplanen och, än viktigare, alla utsläpp från bilar och bussar till och från flygplatsen, i dag svarar själva flygtrafiken för mindre än 50 procent av utsläppen och då räknas ändå inte bilarnas utsläpp på E4:an till och från Arlanda.
Trängselavgift på Arlanda? En idé man arbetar med.
- Göra Arlanda till ett järnvägsnav? föreslog Gunnar Andrén.
Med hela dagen var också fp-ombudsmannen Berith Eriksson, länsförbundets kansli.
21 okt: Agenda denna söndagskväll
Agenda dominerar politiken om söndagar - i dag var det Mats Knutson som ledde programmet och han tussade samman Mikael Damberg (s) med Hillevi Engström (m).
Det blev en alltför lång debatt om ingenting.
Tyvärr, eller kanske gudskelov, var de två överens om problembeskrivningen i svensk ekonomi, efterfrågekrisen är inte regeringens fel, sade Mikael Damberg vilket var välkommet men säkeert chockerande för många vänsterdebattörer som tror att regeringen vill Sverige illa.
Frågan om tillfälliga jobb skall introduceras är inte en ideologisk fråga utan en praktisk; jag tycker att Hillevi Engström kunde ha medgett att fler åtgärder kan komma att behövas i den verktygslåda som bör vara så stor som möjligt för att motverka krisen och social oro.
(Endast Jimmie Åkesson behöver ju ingen verktygslåda - som han sade i debatten i onsdags.)
Agendadebatten var bra men lång.
Sedan framträdde landsbygdsminister Eskil Erlandsson (c) om krisen för svenska mjölkbönder.
Jag tycker inte att fokus hamnade rätt. I dag producerar 2.000 färre svenska mjölbönder lika mycket som alla gjorde 2006 - och vi dricker inte mer, är inte fler, äter för lite, köper för mycket EU-bidragsproducerade jordbruksvaror.
De svenska bönderna är , kort sagt, för effektiva och duktiga.
Därför ligger krisen i EU:s jordbrukspolitik.
I Sverige kommer allt färre bönder att producera allt mer - med allt sämre lönsamhet.
EU:s jordbrukspolitik måste reformeras i grunden. Och det kommer att gå ut över franska, spanska, italienska, danska, irländska, polska, grekiska, portugisiska, holländska, ungernska och fler länders mjölkbönder.
Därför vill i stort sett bara Sverige, Tyskland, England, Finland, Holland och de baltiska staterna reformera EU:s jordbrukspolitik.
Vi skulle vinna, alla andra skulle drabbas.
Och det vet regeringarna i Frankrike, Spanien, Italien och så vidare.
Socialister och konservativa har en järnaxel i dessa länder som lyder: Gör allt men stöt er inte med bönderna.
Det blev en alltför lång debatt om ingenting.
Tyvärr, eller kanske gudskelov, var de två överens om problembeskrivningen i svensk ekonomi, efterfrågekrisen är inte regeringens fel, sade Mikael Damberg vilket var välkommet men säkeert chockerande för många vänsterdebattörer som tror att regeringen vill Sverige illa.
Frågan om tillfälliga jobb skall introduceras är inte en ideologisk fråga utan en praktisk; jag tycker att Hillevi Engström kunde ha medgett att fler åtgärder kan komma att behövas i den verktygslåda som bör vara så stor som möjligt för att motverka krisen och social oro.
(Endast Jimmie Åkesson behöver ju ingen verktygslåda - som han sade i debatten i onsdags.)
Agendadebatten var bra men lång.
Sedan framträdde landsbygdsminister Eskil Erlandsson (c) om krisen för svenska mjölkbönder.
Jag tycker inte att fokus hamnade rätt. I dag producerar 2.000 färre svenska mjölbönder lika mycket som alla gjorde 2006 - och vi dricker inte mer, är inte fler, äter för lite, köper för mycket EU-bidragsproducerade jordbruksvaror.
De svenska bönderna är , kort sagt, för effektiva och duktiga.
Därför ligger krisen i EU:s jordbrukspolitik.
I Sverige kommer allt färre bönder att producera allt mer - med allt sämre lönsamhet.
EU:s jordbrukspolitik måste reformeras i grunden. Och det kommer att gå ut över franska, spanska, italienska, danska, irländska, polska, grekiska, portugisiska, holländska, ungernska och fler länders mjölkbönder.
Därför vill i stort sett bara Sverige, Tyskland, England, Finland, Holland och de baltiska staterna reformera EU:s jordbrukspolitik.
Vi skulle vinna, alla andra skulle drabbas.
Och det vet regeringarna i Frankrike, Spanien, Italien och så vidare.
Socialister och konservativa har en järnaxel i dessa länder som lyder: Gör allt men stöt er inte med bönderna.
21 okt 2012: Kina i Spanien: Penningtvärtt och skattebrott
Företagsamhet är fint.
Vissa använder dock metoder som känns främmande för att skapa värden som utgår från arbete och kunskap.
I Spanien har i dagarnas polisen slagit till mot ett kinesiskt nätverk som sysslat med penningtvätt och skattebrott.
Åttio personer har gripits - de flesta kineser men också ett kommunalråd vid namn José Borras och den manlige porrstjärnan Nacho Vidal - som dock frisläppts i brist på bevis.
De borde ha lärt av Al Capone: Man kan tillåta sig mycket, men skattefuska inte.
Kul för spanska skatteverket i alla fall, det har ju inte haft så mycket att glädjas åt under senare år. Tyvärr betyder detta tillslag knappast att spanska statskassan får inte mer pengar, de lär ha gått till olika kineiska fickor, världen runt.
Vissa använder dock metoder som känns främmande för att skapa värden som utgår från arbete och kunskap.
I Spanien har i dagarnas polisen slagit till mot ett kinesiskt nätverk som sysslat med penningtvätt och skattebrott.
Åttio personer har gripits - de flesta kineser men också ett kommunalråd vid namn José Borras och den manlige porrstjärnan Nacho Vidal - som dock frisläppts i brist på bevis.
De borde ha lärt av Al Capone: Man kan tillåta sig mycket, men skattefuska inte.
Kul för spanska skatteverket i alla fall, det har ju inte haft så mycket att glädjas åt under senare år. Tyvärr betyder detta tillslag knappast att spanska statskassan får inte mer pengar, de lär ha gått till olika kineiska fickor, världen runt.
19 okt 2012: Newsweek läggs ner som papperstidning
Klassiska Newswek - som jag prenumererat på i många år - skall läggas ner som papperstidning.Den 31 december 2012 är det slut, tidningen kom till 1933, och blev alltså 80 år.
En elektronisk version skall heta Newsweek Global, dock endast tillgänglig för betalande.
Min tro är att det projektet inte blir långvarigt.
En elektronisk version skall heta Newsweek Global, dock endast tillgänglig för betalande.
Min tro är att det projektet inte blir långvarigt.
19 okt: Enighet om fel politik?
I dag skriver Johannes åman i Dagens Nyheter (ob lib) att "hellre rätt beslut med fel argument än inget beslut alls".
Det hela gäller trängselskatten som först var en miljöskatt men nu blivit en finansieringskälla.
Det är jag kritisk till - nu kommer trängselskatter att kunna använda till allt man vill och där betalningskraft saknas.
Tyvärr är sanningen den att det farligaste som finns är enighet om fel politik.
Det hela gäller trängselskatten som först var en miljöskatt men nu blivit en finansieringskälla.
Det är jag kritisk till - nu kommer trängselskatter att kunna använda till allt man vill och där betalningskraft saknas.
Tyvärr är sanningen den att det farligaste som finns är enighet om fel politik.
18 oktober 2012: Partiet med mest pengar och högst ambitioner
Man kan säga mycket om miljöpartiet - men inte att partiet har låga ambitioner.
När allianspartierna i Stockholms stad presenterade sitt förslag om 200 miljoner kr till cykelleder 2013 i huvudstaden vaknade miljöpartiet. 200 milj - hur mycket är det?
Ja, då slog mp i Stockholm till med 250 miljoner under 2013-18, dvs 1,5 miljarder kr. (17 oktober)
Slå det, era snåljåpar.
Vem betalar? Vartenda korvöre från skattebetalarna.
Men är detta tillräckligt?
Icke. Räcker inte förstås: Miljöpartiet vill att cykelsatsningen vidgas utanför Stockholms stad.
Då räcker det till allt:
Cykel skall också får tas med i tunnebanan
Cykelmotorvägar mot centrum "från alla väderstreck"
Bredare cykelbanor
Cykdlbanor för olika farter
Bilarna skall alltid stanna för cyklar
Cykelbanorna i appar
Om nu cykelbanorna breddas, betyder det ju mindre plats för gatorna. Går det inte ut över kollektivtrafiken?
Nej, nej, miljöpartiet - förklarar borgarrådet Daniel Helldén, trosvisst - anser att det är viktigt att nyttotrafiken kommer fram även i framtiden.
Så fixar man allt, med högre ambitioner.
Men blir gatorna bredare av det?
Finansieringen?
Nja, det kommer senare.
Så mycket pengar som miljöpartiet har, det har bara vänsterpartiet.
Men det partiet har ju egen sedelpress, utställd på skattebetalarna.
När allianspartierna i Stockholms stad presenterade sitt förslag om 200 miljoner kr till cykelleder 2013 i huvudstaden vaknade miljöpartiet. 200 milj - hur mycket är det?
Ja, då slog mp i Stockholm till med 250 miljoner under 2013-18, dvs 1,5 miljarder kr. (17 oktober)
Slå det, era snåljåpar.
Vem betalar? Vartenda korvöre från skattebetalarna.
Men är detta tillräckligt?
Icke. Räcker inte förstås: Miljöpartiet vill att cykelsatsningen vidgas utanför Stockholms stad.
Då räcker det till allt:
Cykel skall också får tas med i tunnebanan
Cykelmotorvägar mot centrum "från alla väderstreck"
Bredare cykelbanor
Cykdlbanor för olika farter
Bilarna skall alltid stanna för cyklar
Cykelbanorna i appar
Om nu cykelbanorna breddas, betyder det ju mindre plats för gatorna. Går det inte ut över kollektivtrafiken?
Nej, nej, miljöpartiet - förklarar borgarrådet Daniel Helldén, trosvisst - anser att det är viktigt att nyttotrafiken kommer fram även i framtiden.
Så fixar man allt, med högre ambitioner.
Men blir gatorna bredare av det?
Finansieringen?
Nja, det kommer senare.
Så mycket pengar som miljöpartiet har, det har bara vänsterpartiet.
Men det partiet har ju egen sedelpress, utställd på skattebetalarna.
18 okt: Full fart i Furusundsleden?
Hur fort får man köra båt i Stockholms skärgård?
Om vi ser till Furusundsleden - det har den utmärkta informationskällan Skärgården gjort (2012/43) - gäller att på öppna havet är det fri fart.
Förbi Marö (ön som är belägen utanför Kapellskär mellan Furusundsleden och Gränsköfjärden i Stocksolms norra skärgård) till Furusund gäller 8 knop,
Efter Furusund till Eknöbojen gäller dock 12 knop - försåvitt fartyget inte har dispens för då får man köa 16 knop.
Det gäller fram till Oxdjupet - med undantag för sträckan Stabbo-Nöden med sitt extra känsliga strandavsnit där 12 knop gäller.
Innanför Oxdjupet gäller 15 knop för de fartyg som har dispens, annars 12 knop.
Det där låter ju enkelt - men vänta bara!
Så här ligger det till.
Den generella hastighetsbegränsningen i Furusundsleden är sedan 30-talet år - vi är nu tillbaka till 1980-talet - är 12 knop för fartyg som är större än 12 x 4 meter. Det är t.ex. alla Finlandsbåtar.
På vissa sträckor som är särskilt känsliga för stranderosion gäller dock 8 knop som maximifart.
Fartyg som går Stockholm-Åbo har dock fått dispens att köra inte 12 utan i 16 knop. Det gälleer Silja Europa, Silja Galaxy, Viking Isabella, Viking Amorella samt Tallinkkoncernens Sea Wind.
Varför?
Jo, för att klara att kunna köra fram och åter på 23 timmar räcker det inte att köra 12 knop utan de tillåts köra 16. Och det därför att på 1990-talet sänktes den generella maximifarten från 15 till 12 knop för att stranderosionen skulle minska. Men då gick det inte att upprätthålla 23-timmarsregeln utan då gavs vissa fartyg dispens att köra 16 knop.
Den som tar sig för pannan bör i stället ringa Sjöfartsverket tel 0771-63 00 00 för att fråga och ge synpunkter. Rederierna är nöjda som det är. Telefonnumret till Naturvådsverket är 010-68 10 00. Och till regeringen 08-405 10 00.
Skärgården: - Men är inte ologiskt att Åbofartygen får gå i 16 knop när andra, exempelvis en sandpråm, får gå i 12 knop?
- Rent fartygsmässigt behövs det inte, sandpråmen går oftast inte i högre fart, och 12 knop anses vara en säker fart. Sedan har det gjorts studier som visar att exempelvis ett stort fartyg som Silja Galaxy inte skapar mer strandpåverkan i 16 knop än vad Viking Cindarella gör i 12 knop, säger Sjöfartsverkets Johan Berggren, till yrket lots.
För kryssningsfartyg, längre än 245 meter, har dock sjöfartsverket rekommenderat en fartsänkning från 12 till 10 knop man fartygen passerar bland annat Ryssmasterna och Björnhuvud (ungefär vid Ljusterö).
Jag har tidigare varit skeptisk som många anda till projektet Horsstensleden, förvisso med miljömässiga nackdelar och behov av mycket sprängningsverksamhet.
Men när jag jämför skadorna som orsakas av vardera alternativen - förvisso inte helt utbytbara - anser jag att om vidare prövning av Horstensleden åter måste göras - för att minska erosionen i Furusundsleden.
Om vi ser till Furusundsleden - det har den utmärkta informationskällan Skärgården gjort (2012/43) - gäller att på öppna havet är det fri fart.
Förbi Marö (ön som är belägen utanför Kapellskär mellan Furusundsleden och Gränsköfjärden i Stocksolms norra skärgård) till Furusund gäller 8 knop,
Efter Furusund till Eknöbojen gäller dock 12 knop - försåvitt fartyget inte har dispens för då får man köa 16 knop.
Det gäller fram till Oxdjupet - med undantag för sträckan Stabbo-Nöden med sitt extra känsliga strandavsnit där 12 knop gäller.
Innanför Oxdjupet gäller 15 knop för de fartyg som har dispens, annars 12 knop.
Det där låter ju enkelt - men vänta bara!
Så här ligger det till.
Den generella hastighetsbegränsningen i Furusundsleden är sedan 30-talet år - vi är nu tillbaka till 1980-talet - är 12 knop för fartyg som är större än 12 x 4 meter. Det är t.ex. alla Finlandsbåtar.
På vissa sträckor som är särskilt känsliga för stranderosion gäller dock 8 knop som maximifart.
Fartyg som går Stockholm-Åbo har dock fått dispens att köra inte 12 utan i 16 knop. Det gälleer Silja Europa, Silja Galaxy, Viking Isabella, Viking Amorella samt Tallinkkoncernens Sea Wind.
Varför?
Jo, för att klara att kunna köra fram och åter på 23 timmar räcker det inte att köra 12 knop utan de tillåts köra 16. Och det därför att på 1990-talet sänktes den generella maximifarten från 15 till 12 knop för att stranderosionen skulle minska. Men då gick det inte att upprätthålla 23-timmarsregeln utan då gavs vissa fartyg dispens att köra 16 knop.
Den som tar sig för pannan bör i stället ringa Sjöfartsverket tel 0771-63 00 00 för att fråga och ge synpunkter. Rederierna är nöjda som det är. Telefonnumret till Naturvådsverket är 010-68 10 00. Och till regeringen 08-405 10 00.
Skärgården: - Men är inte ologiskt att Åbofartygen får gå i 16 knop när andra, exempelvis en sandpråm, får gå i 12 knop?
- Rent fartygsmässigt behövs det inte, sandpråmen går oftast inte i högre fart, och 12 knop anses vara en säker fart. Sedan har det gjorts studier som visar att exempelvis ett stort fartyg som Silja Galaxy inte skapar mer strandpåverkan i 16 knop än vad Viking Cindarella gör i 12 knop, säger Sjöfartsverkets Johan Berggren, till yrket lots.
För kryssningsfartyg, längre än 245 meter, har dock sjöfartsverket rekommenderat en fartsänkning från 12 till 10 knop man fartygen passerar bland annat Ryssmasterna och Björnhuvud (ungefär vid Ljusterö).
Jag har tidigare varit skeptisk som många anda till projektet Horsstensleden, förvisso med miljömässiga nackdelar och behov av mycket sprängningsverksamhet.
Men när jag jämför skadorna som orsakas av vardera alternativen - förvisso inte helt utbytbara - anser jag att om vidare prövning av Horstensleden åter måste göras - för att minska erosionen i Furusundsleden.
måndag 22 oktober 2012
17 okt: "Jag behöver ingen verktygslåda"
Enfrågepartier är intressasnta och svåra att hantera i parlame församlingar. Folkpartiet - liksom socialdemokraterna och moderaterna - är ju vad jag brukar kalla helsortimentspartier, dvs har en agenda som spänner över alla politikens fält.
Centerpartiet gränsar till att vara ett helsortimentsparti men har sin bakgrund i jordbrukspolitiken (hetta ju en gång Bondeförbundet) och senare landsbygdspolitiken.
Vänsterpartiet har sin bakgrund i socialiserings- och ägarfrågor, vilket betyder att demokrati, integritet, internationell solidaritet och miljöfrågor är helt nya frågor för partiet (som en gång stödde Stalin-Rysslands pakt med Hitler-Tyskland vilket partiet effektivt förträngt).
Kristdemokraterna var en gång (1964) ett parti för den svenska kristenhetens traditionsbevarande (långt före någon ens hört talas om kärnkraft, EU eller fastighetsskatt, frågor där partiet bytt åsikt 180 grader).
Miljöpartiet var en gång det stora antietablissemangspartiet och mot allt vad kärnkraft och EU heter - liksom räntan - men är nu på väg att bli det stora ideologifria partiet med en åsikt åt gången enligt principen/Vi vill lite mer och bättre i allt, kosta vad det kostad vill.
Och så har vi sverigedemokaterna som också är ett enfrågeparti: Det är de nyas fel.
Om detta talar Jimmie Åkesson vitt och brett, så även i partiledaredebatten.
Men så pressades han av centerledaren Annie Lööf på hur hans politik skulle genomföras. Vilka verktyg har Åkesson och Sverigedemokraterna i verktygslådan?
Svaret var superintressant:
- Jag behöver ingen verktygslåda - för jag har inte förstört någonting, svarade Åkesson.
Så stod han då, fullt påklädd med med lika mycket på sig som H C Anderssons kejsare i Kejsarens nya kläder. Han hade inte en tråd på kroppen. Han behövde inga verktyg.
För han ogillade verkligheten, ville börja i en annan verklighet. Alltså behövde han inte lösa de problem som han så villigt talar om.
- Jag behöver ingen verktygslåda, sade Jimmie Åkesson.
Så talar den som inga förslag har för att lösa verklighetens problem.
Ut ur EU. Stopp för invandring.
Men hur skall det gå till? Vilka verktyg måste användas.
Fråga Jimmie Åkesson för han har bara visioner om hur verkligheten borde vara, inte hur vi tar oss dit.
Centerpartiet gränsar till att vara ett helsortimentsparti men har sin bakgrund i jordbrukspolitiken (hetta ju en gång Bondeförbundet) och senare landsbygdspolitiken.
Vänsterpartiet har sin bakgrund i socialiserings- och ägarfrågor, vilket betyder att demokrati, integritet, internationell solidaritet och miljöfrågor är helt nya frågor för partiet (som en gång stödde Stalin-Rysslands pakt med Hitler-Tyskland vilket partiet effektivt förträngt).
Kristdemokraterna var en gång (1964) ett parti för den svenska kristenhetens traditionsbevarande (långt före någon ens hört talas om kärnkraft, EU eller fastighetsskatt, frågor där partiet bytt åsikt 180 grader).
Miljöpartiet var en gång det stora antietablissemangspartiet och mot allt vad kärnkraft och EU heter - liksom räntan - men är nu på väg att bli det stora ideologifria partiet med en åsikt åt gången enligt principen/Vi vill lite mer och bättre i allt, kosta vad det kostad vill.
Och så har vi sverigedemokaterna som också är ett enfrågeparti: Det är de nyas fel.
Om detta talar Jimmie Åkesson vitt och brett, så även i partiledaredebatten.
Men så pressades han av centerledaren Annie Lööf på hur hans politik skulle genomföras. Vilka verktyg har Åkesson och Sverigedemokraterna i verktygslådan?
Svaret var superintressant:
- Jag behöver ingen verktygslåda - för jag har inte förstört någonting, svarade Åkesson.
Så stod han då, fullt påklädd med med lika mycket på sig som H C Anderssons kejsare i Kejsarens nya kläder. Han hade inte en tråd på kroppen. Han behövde inga verktyg.
För han ogillade verkligheten, ville börja i en annan verklighet. Alltså behövde han inte lösa de problem som han så villigt talar om.
- Jag behöver ingen verktygslåda, sade Jimmie Åkesson.
Så talar den som inga förslag har för att lösa verklighetens problem.
Ut ur EU. Stopp för invandring.
Men hur skall det gå till? Vilka verktyg måste användas.
Fråga Jimmie Åkesson för han har bara visioner om hur verkligheten borde vara, inte hur vi tar oss dit.
17 okt 2012 Partiledardebatten
Var det en bra eller dålig partiledardebatt?
Först skall sägas att det blir konstigt när inte den socialdemokratiske ordföranden och statsministerkandidaten kan deltaga. Inget ont om Mikael Damberg (s) men att vara gruppledare är något annat än att vara partiledare.
Arbetslösheten var ämnet för dagen, mot bakgrund av bestående hög ungdomsarbetslöshet och varsel om nya uppsägningar.
Sifferexercisen är tråkig.
Men vad är alternativet till allianspartierna?
Det fnns ju inte. Det är inte bra för skärpan i regeringspolitiken. Socialdemokraterna talar för sig, miljöpartiet för sig, vänsterpartiet för sig, och sverigdemokraterna om allt annat än det debatten handlar om, Sveriges ekonomi.
Utan företagare stannar Sverige. Utan företag stannar Sverige. Utan företag blir det inga jobb.
Detta är det centrala och om man då som socialdemokraterna (lite), miljöpartiet (lite mer) och vänsterpartiet (mycket mer) vill belasta företagen med mer skatter: då blir det inga nya jobb.
Positivt är att många fler partier talade om vikten av god utbildning. Att folkpartiet angrips i den frågan är givet, inget annat parti har gjort något som det finns skäl att angripa.
Betyg:
Damberg Tre stjärnor
Reinfelt Fyra stjärnor
Språröret Tre stjärnor
Björklund Fyra stjärnor
Lööf Två stjärnor
Åkesson Noll stjärnor (tre för god retorik men nu gäller det budskapet)
Sjöstedt En stärna
Hägglund Tre stjärnor - engagerad!
Först skall sägas att det blir konstigt när inte den socialdemokratiske ordföranden och statsministerkandidaten kan deltaga. Inget ont om Mikael Damberg (s) men att vara gruppledare är något annat än att vara partiledare.
Arbetslösheten var ämnet för dagen, mot bakgrund av bestående hög ungdomsarbetslöshet och varsel om nya uppsägningar.
Sifferexercisen är tråkig.
Men vad är alternativet till allianspartierna?
Det fnns ju inte. Det är inte bra för skärpan i regeringspolitiken. Socialdemokraterna talar för sig, miljöpartiet för sig, vänsterpartiet för sig, och sverigdemokraterna om allt annat än det debatten handlar om, Sveriges ekonomi.
Utan företagare stannar Sverige. Utan företag stannar Sverige. Utan företag blir det inga jobb.
Detta är det centrala och om man då som socialdemokraterna (lite), miljöpartiet (lite mer) och vänsterpartiet (mycket mer) vill belasta företagen med mer skatter: då blir det inga nya jobb.
Positivt är att många fler partier talade om vikten av god utbildning. Att folkpartiet angrips i den frågan är givet, inget annat parti har gjort något som det finns skäl att angripa.
Betyg:
Damberg Tre stjärnor
Reinfelt Fyra stjärnor
Språröret Tre stjärnor
Björklund Fyra stjärnor
Lööf Två stjärnor
Åkesson Noll stjärnor (tre för god retorik men nu gäller det budskapet)
Sjöstedt En stärna
Hägglund Tre stjärnor - engagerad!
16 okt: Moldavien
Jag glömde: Jag hann också med ett sammmanträde om en riksdagsdelegationsresa till Moldavien den 28-31 oktober. Vi ä en liten grupp, utsedd av riksdagsstyrelsen, som skall se vad vi kan göra för att öka det moldaviska parlamntetets inflytande på politiken.
En resa har vi redan gjort, jag var dock inte med på grund av min operation.
I gruppen ingår Göran Lennmarker (m), Åsa Lindestam (s) - som ersatt Björn von Sdow (s) som avsagt sig av tidsskäl -, Lotta Hedström Nilsson (mp), jag själv (Gunnar Andrén (fp), Agne Hansson (c), Julia Kronlid (sd) Gunilla Wahlén (v) och Annelie Enochsson (kd), som synes företräds både erfarenhet och förnyelse.
Moldaviens motsvarighet till riksrevisionen var här och som jag ser det uppmärksamt på vårt sätt att hushålla med skattepengar. Jag talade mest om anti-korruptionen, tyvärr är det motsatta problemet i många länder - och EU.
En resa har vi redan gjort, jag var dock inte med på grund av min operation.
I gruppen ingår Göran Lennmarker (m), Åsa Lindestam (s) - som ersatt Björn von Sdow (s) som avsagt sig av tidsskäl -, Lotta Hedström Nilsson (mp), jag själv (Gunnar Andrén (fp), Agne Hansson (c), Julia Kronlid (sd) Gunilla Wahlén (v) och Annelie Enochsson (kd), som synes företräds både erfarenhet och förnyelse.
Moldaviens motsvarighet till riksrevisionen var här och som jag ser det uppmärksamt på vårt sätt att hushålla med skattepengar. Jag talade mest om anti-korruptionen, tyvärr är det motsatta problemet i många länder - och EU.
söndag 21 oktober 2012
16 okt: 4-4
Resultatet: Det räcker.
Svärrje!
Och vilken nick Zlatan sätter.
Neuer i mål - Kaputtski vid tvåan. En lustig dans!
Vilket inspel på trean och tillslag från Elmander. Kanon.
Tyskarna som yra höns.
4-4. Rättvisande mot den bakgrunden. Elms fyra perfekt.
Men det var Zlatans match igen. Han drar på sig en enorm bevakning som gör att andra kan spela ut.
Ssssvvvvvärrrrrje!
Svärrje!
Och vilken nick Zlatan sätter.
Neuer i mål - Kaputtski vid tvåan. En lustig dans!
Vilket inspel på trean och tillslag från Elmander. Kanon.
Tyskarna som yra höns.
4-4. Rättvisande mot den bakgrunden. Elms fyra perfekt.
Men det var Zlatans match igen. Han drar på sig en enorm bevakning som gör att andra kan spela ut.
Ssssvvvvvärrrrrje!
16 okt: Antalet motioner 2012/13
Tjänstgörande talmannen Susann Eberstein (s) meddelar vid dagens interpellationsdebatt att antalet motioner som avlämnades vid allmänna motionstiden uppgick till 3.243.
Jag har skrivit sexton och undertecknat två - eller möjligen tre - till, måste kolla hur det blev.
En halv procent av motionerna är alltså mina, inte illa, vill jag säga.
Mina viktigaste förslag?
Alla.
Men på lång sikt för Sveriges del motionen om Nobelstiftelsens finansiering, på medellång sikt den om vikten av att spara - man skall leva på sin lön, inte på lån - och sedan mina integritetsmotioner.
Den mest synliga och konkreta handlar om vårt flytande kulturarv, Blidösund och andra vackra båtar i skärgården. Om Transportstyrelsens och Sjöfartsverkets sätt att hantera och tolka EU:s sjösäkerhetsdirektiv vad gäller så kallade traditionsfartyg tycker jag inte.
Befängt byråkratiskt.
Dumt.
Skadligt för turistnäringen och Sverige - samt onödigt.
Punkt.
Jag har skrivit sexton och undertecknat två - eller möjligen tre - till, måste kolla hur det blev.
En halv procent av motionerna är alltså mina, inte illa, vill jag säga.
Mina viktigaste förslag?
Alla.
Men på lång sikt för Sveriges del motionen om Nobelstiftelsens finansiering, på medellång sikt den om vikten av att spara - man skall leva på sin lön, inte på lån - och sedan mina integritetsmotioner.
Den mest synliga och konkreta handlar om vårt flytande kulturarv, Blidösund och andra vackra båtar i skärgården. Om Transportstyrelsens och Sjöfartsverkets sätt att hantera och tolka EU:s sjösäkerhetsdirektiv vad gäller så kallade traditionsfartyg tycker jag inte.
Befängt byråkratiskt.
Dumt.
Skadligt för turistnäringen och Sverige - samt onödigt.
Punkt.
16 okt: Barbados, Mauritius och skatteutskottet
Nej, det blir ingen studieresa till Barbados (där skatteutskottet i dag tillstyrkte ändringar i skatteavtalet från 1992) eller till Mauritius, där Sverige och Maruritius (som ligger i Indiska Oceanen ganska långt men ändå nära från Madagaskar, för den som inte riktigt vet eller har tillgång till en bra atlas) som jag föreslagit - på skämt, skall sägas. Vi, dvs Sverige, har nu träffat ett nytt avtal om skatteinformation, undertecknat i Paris den 2 december 2011 av vår ambassadör därstädes Gunnar Lund, tidigare bosatt i Enebyberg och statsråd på finansmarknadssidan i Göran Perssons regering, mellan Sverige och Mauritius och det behövs bara riksdagens godkännande och att regeringen skall besluta att det skall träda i kraft.
Mitt råd är: Tag hem er besparingar från Mauritius. Visserligen är inkomstskatten där bara 15 procent, men de svenska skattemyndigheterna kommer att - och det är mycket bra, vi skall ha ett skattesystem utan maskor men med låga skattesatser, lägre än de är nu! - se till att de som flyttat inkomster och förmögenheter utan att skatta i Sverige som alla vi andra hederliga skall och måste göra, kommer att beskattas enligt det nya avtal som riksdagen inom kort godkänner.
I dag gästas skatteutskottet också av generaldirektören där, Ingemar Hansson, som redogör och svarar på frågor från ledamöterna om skatteverkets verksamhet, inriktning och framtida prioirteringar.
Vi har anledning att glädjas åt att skatteverket uppskattas - det är det rätta ordet - för sin service och för alla förenklingar på skatteområdet som vidtagits under en rad generaldirektörer, Nils Gustav Ekman, Lennart Nilsson, Anitra Steen, Mats Söstrand och nu Ingemar Hansson.
Krisen i Europa visar vikten av att ha välskötta myndigheter - som gör att landet kan regeras.
Mitt råd är: Tag hem er besparingar från Mauritius. Visserligen är inkomstskatten där bara 15 procent, men de svenska skattemyndigheterna kommer att - och det är mycket bra, vi skall ha ett skattesystem utan maskor men med låga skattesatser, lägre än de är nu! - se till att de som flyttat inkomster och förmögenheter utan att skatta i Sverige som alla vi andra hederliga skall och måste göra, kommer att beskattas enligt det nya avtal som riksdagen inom kort godkänner.
I dag gästas skatteutskottet också av generaldirektören där, Ingemar Hansson, som redogör och svarar på frågor från ledamöterna om skatteverkets verksamhet, inriktning och framtida prioirteringar.
Vi har anledning att glädjas åt att skatteverket uppskattas - det är det rätta ordet - för sin service och för alla förenklingar på skatteområdet som vidtagits under en rad generaldirektörer, Nils Gustav Ekman, Lennart Nilsson, Anitra Steen, Mats Söstrand och nu Ingemar Hansson.
Krisen i Europa visar vikten av att ha välskötta myndigheter - som gör att landet kan regeras.
15 okt: Nya förtroendeposter för 2013/14 i Danderyd
Jag hade ju äran att vara kommunfullmäktig (fp) i Danderyd 1991-2006, ett viktigt och ntressant förtroendeuppdrag. Sedan jag blev ledamot av riksdagen har vikten inte minskat, däremot har min tid inte räckt till för att göra ett fullgott kommunalt arbete också. Därför lämnade jag fullmäktige 2006 och har numera bara ett kommunalt uppdrag, att vara - ett lite seniort uppdrag får väl sägas - ledamot av Danderyds arvodesnämnd. (Jag har inte varit enig med ledamöterna från moderaterna, centern och kd skall sägas; jag har - precis om hela tiden i fullmäktige och då jag var ordförande i fp-avdelningen - sagt att kommunalråd skall avlönas på heltid och ha riksdagsmannaarvode. Punkt. Men majoriteten i Danderyd anser att kommunalråd som tillhör majoriteten skall ha 130 procent av riksdagsmannaarvodet, det är befängt men så är det beslutat. Någon gång kommer det att bli ändring på det - liksom i andra kommuner och landsting!)
Men nu aktuella valfrågor:
Vid kommunfullmäktiges valmöte i Danderyd den 16 december 2010 valdes kommunstyrelse och revisorer enligt kommunallagen för hela mandatperioden, 2011-2014.
Efter förhandlingar mellan partierna som slutade med den s.k. Stocksundsuppgörelsen 2011 fastställdes hur kommunalrådsfördelningen skulle vara.
Den nya ordningen, som innebar att Bengt Sylvan blev kommunalråd, folkpartiets första, trädde i kraft 1 juli 2011.
Men vid valmötet 2010 beslutades att mandatperioden för övriga kommunala nämnder samt styrelsen för Djursholms AB - alla icke lagreglerade nämnder - skall ta slut den 31 december 2012.
Nytt val till dessa nämnder skall alltså ske för tiden 1 januari 2013-31 december 2014. Det sker den 10 december 2012.
Det betyder att folkpartiets medlemmar i Danderyd skall nominera nya - eller omvälja de hittillsvarande - vid medlemsmöte, enligt gällande stadgar antagna 24 februari 1994 och med ändringar därefter, senast den 24 februari 2011.
(Vad gäller valärenden gäller stadgarna exakt som de antogs 1994 när jag var föreningens ordförande och initierade framtagandet av nya föreningsstadgar, alltså för arton år sedan, ett gott betyg även i dag till den stadgekommitté som tog fram våra stadgar då, en kommitté ledd av nu framlidne kanslichefen i konstitutionsutskottet Robert Söderblom, Enebyberg.)
Här är nuvarande innehavare av de aktuella förtroendeuppdragen:
Barn- och utbildningsnämnden
Lars-Gunnar Wallin
Monica Renstig
Jan T Backman
Madeleine Guillo
Byggnadsnämnden
Ernst Klein
Charlotta Malm Eliasson
Margareta Sandell
Fredrik Holmér
Fastighetsnämnden
Maarit Nordmark
Per-Olof Håkansson
Dag Sebastian Ahlander
Bengt Sylvan
Miljö- och hälsoskyddsnämnden
Ulf Uebel
Elvy Svennerstål
Lilian Grassman
Tommy Lindgren
Kultur- och fritidsnämnden
Torun Hegardt
Rolf Lundgren
Oskar Eriksson
Marianne Andersson
Produktionsstyrelsen
Ulla Löwenhielm
Ewa Bergman
Elisabeth Lindgren
Anders Åberg
Socialnämnden
Birgitta Lindgren
Wiveca Haas
Lilian Grassman
Magnus Stenflo
Tekniska nämnden
Tommy Lindgren
Bengt Sylvan
Inga Emtell
Elvy Svennerstål
Valnämnden
Monica Trollsås
Dag Sebastian Ahlander
Överförmyndarnämnden
Ingrid Kärnekull
Eivor Rabe
Styrelsen för Djursholms AB
Bengt Sylvan
Ernst Klein
Förslag på fp-företrädare för 2013/14 bör lämnas till ordföranden Charlotta Malm Eliasson,
tel. 0707-75 31 33, e-post charlotta.malm@telia.com.
Men nu aktuella valfrågor:
Vid kommunfullmäktiges valmöte i Danderyd den 16 december 2010 valdes kommunstyrelse och revisorer enligt kommunallagen för hela mandatperioden, 2011-2014.
Efter förhandlingar mellan partierna som slutade med den s.k. Stocksundsuppgörelsen 2011 fastställdes hur kommunalrådsfördelningen skulle vara.
Den nya ordningen, som innebar att Bengt Sylvan blev kommunalråd, folkpartiets första, trädde i kraft 1 juli 2011.
Men vid valmötet 2010 beslutades att mandatperioden för övriga kommunala nämnder samt styrelsen för Djursholms AB - alla icke lagreglerade nämnder - skall ta slut den 31 december 2012.
Nytt val till dessa nämnder skall alltså ske för tiden 1 januari 2013-31 december 2014. Det sker den 10 december 2012.
Det betyder att folkpartiets medlemmar i Danderyd skall nominera nya - eller omvälja de hittillsvarande - vid medlemsmöte, enligt gällande stadgar antagna 24 februari 1994 och med ändringar därefter, senast den 24 februari 2011.
(Vad gäller valärenden gäller stadgarna exakt som de antogs 1994 när jag var föreningens ordförande och initierade framtagandet av nya föreningsstadgar, alltså för arton år sedan, ett gott betyg även i dag till den stadgekommitté som tog fram våra stadgar då, en kommitté ledd av nu framlidne kanslichefen i konstitutionsutskottet Robert Söderblom, Enebyberg.)
Här är nuvarande innehavare av de aktuella förtroendeuppdragen:
Barn- och utbildningsnämnden
Lars-Gunnar Wallin
Monica Renstig
Jan T Backman
Madeleine Guillo
Byggnadsnämnden
Ernst Klein
Charlotta Malm Eliasson
Margareta Sandell
Fredrik Holmér
Fastighetsnämnden
Maarit Nordmark
Per-Olof Håkansson
Dag Sebastian Ahlander
Bengt Sylvan
Miljö- och hälsoskyddsnämnden
Ulf Uebel
Elvy Svennerstål
Lilian Grassman
Tommy Lindgren
Kultur- och fritidsnämnden
Torun Hegardt
Rolf Lundgren
Oskar Eriksson
Marianne Andersson
Produktionsstyrelsen
Ulla Löwenhielm
Ewa Bergman
Elisabeth Lindgren
Anders Åberg
Socialnämnden
Birgitta Lindgren
Wiveca Haas
Lilian Grassman
Magnus Stenflo
Tekniska nämnden
Tommy Lindgren
Bengt Sylvan
Inga Emtell
Elvy Svennerstål
Valnämnden
Monica Trollsås
Dag Sebastian Ahlander
Överförmyndarnämnden
Ingrid Kärnekull
Eivor Rabe
Styrelsen för Djursholms AB
Bengt Sylvan
Ernst Klein
Förslag på fp-företrädare för 2013/14 bör lämnas till ordföranden Charlotta Malm Eliasson,
tel. 0707-75 31 33, e-post charlotta.malm@telia.com.
15 okt: Opininsmätningar synas
Jag var - först i Sydsvenskan, sedan i SvD - Sifo- och opinionskommentator 1972-87.
Varje mätning som kom fick jag se mera av än vad som publicerades. Jag åkte som en skottspole, även från Malmö under SDS-tiden, till Ångermannagatan 62 i Vällingby där Sifo fanns och först Hans Zetterberg och Karin Busch var undersökningsledare och analytiker, senare Bert Levin - statssekreteraren 1976-82 hos Jan-Erik Wikström och dessförinnan, då jag lärde känna honom väl och slog honom i bordtennis så fort jag fick chansen, ledareskribent på Dagens Nyheter. (Det var Bert som satte den uppmärksammande rubriken 1976 Snömos (c) - och dagen efter blev statssekreterare!)
I ett program som jag såg på TV i dag diskuterades opinionsundersökningar, tyvärr med nästan knäfall för Statistiska centralbyråns mätningar, skickligt gjorde genom tre decennier av Staffan Sollander.
Men problemet med varje mätning är att man får det resultat kvalitetsmässigt som frågan och urvalet och svarsfrekvensen betingar.
Vi får numera jättelika svängningar. Det beror på att undersökningsmetodiken är annorlunda än förr.
Nu mäts stödet för partiet - hur folk svarar i telefon.
Förr mättes partibytare i förhållande till senaste valet.
Då spelade det inte någon roll om man träffade på 75 för många kristdemokrater - bara partibytarna sedan senaste valet är intressanta och man kunde statistiskt hela tiden korrigera för mätfel, att folk mindes fel eller inte ville erkänna vad man röstat på.
Det var bättre förr.
Varje mätning som kom fick jag se mera av än vad som publicerades. Jag åkte som en skottspole, även från Malmö under SDS-tiden, till Ångermannagatan 62 i Vällingby där Sifo fanns och först Hans Zetterberg och Karin Busch var undersökningsledare och analytiker, senare Bert Levin - statssekreteraren 1976-82 hos Jan-Erik Wikström och dessförinnan, då jag lärde känna honom väl och slog honom i bordtennis så fort jag fick chansen, ledareskribent på Dagens Nyheter. (Det var Bert som satte den uppmärksammande rubriken 1976 Snömos (c) - och dagen efter blev statssekreterare!)
I ett program som jag såg på TV i dag diskuterades opinionsundersökningar, tyvärr med nästan knäfall för Statistiska centralbyråns mätningar, skickligt gjorde genom tre decennier av Staffan Sollander.
Men problemet med varje mätning är att man får det resultat kvalitetsmässigt som frågan och urvalet och svarsfrekvensen betingar.
Vi får numera jättelika svängningar. Det beror på att undersökningsmetodiken är annorlunda än förr.
Nu mäts stödet för partiet - hur folk svarar i telefon.
Förr mättes partibytare i förhållande till senaste valet.
Då spelade det inte någon roll om man träffade på 75 för många kristdemokrater - bara partibytarna sedan senaste valet är intressanta och man kunde statistiskt hela tiden korrigera för mätfel, att folk mindes fel eller inte ville erkänna vad man röstat på.
Det var bättre förr.
14 okt: Agenda - nää ...
Förra söndagen var det ju en hemskt bra debatt i Agenda.
Dagens program vill jag bara glömma.
Det har jag gjort nu.
Dagens program vill jag bara glömma.
Det har jag gjort nu.
14 okt: Andrahandsvalet - om vådan av taktikröstning
Apropå det aktuella opinionsläget skriver jag i Danderydsliberalen - vår lokala tidning i Danderyd som nu är inne på 21:a året! - om att taktikrösta (Danderydslilberalen 2012/3):
"Det ser ju inte särskilt bra ut för allianspartierna, det vore dumt att påstå något annat.
Kanske är vi på väg i en Göran Persson-situation 2014, dvs tröttheten den här gången riskerar att drabba Fredrik Reinfeldt.
Alliansen har ju skött, som jag ser det, den svenska ekonomin utmärkt.
Vi drabbas givetvis till en del av de stora problem som finns runt om i Europa - och USA - men vi har det ändå väl förspänt.
Vi har ordning och reda på mycket, vanliga medborgare har också fått det avsevärt bättre än de hade det 2006, glöm inte debatten om fastighetsskatten, elskattechocker och en löneutveckling som var god men skatten skenade.
I dag finns risk att 2014 mången taktikröstar, även fp-sympatisörer, för att rädda kvar (c) och (kd).
Till dem vill jag säga: Gör det - men bara om ni är säkra på hur alla andra röstar.
Annars kan er röst göra ont värre. - Rösta liberalt! /GA"
"Det ser ju inte särskilt bra ut för allianspartierna, det vore dumt att påstå något annat.
Kanske är vi på väg i en Göran Persson-situation 2014, dvs tröttheten den här gången riskerar att drabba Fredrik Reinfeldt.
Alliansen har ju skött, som jag ser det, den svenska ekonomin utmärkt.
Vi drabbas givetvis till en del av de stora problem som finns runt om i Europa - och USA - men vi har det ändå väl förspänt.
Vi har ordning och reda på mycket, vanliga medborgare har också fått det avsevärt bättre än de hade det 2006, glöm inte debatten om fastighetsskatten, elskattechocker och en löneutveckling som var god men skatten skenade.
I dag finns risk att 2014 mången taktikröstar, även fp-sympatisörer, för att rädda kvar (c) och (kd).
Till dem vill jag säga: Gör det - men bara om ni är säkra på hur alla andra röstar.
Annars kan er röst göra ont värre. - Rösta liberalt! /GA"
13 okt: Partiprogramskonferens
Folkpartiet är just nu inne i ett programarbete som skall mynna ut i ett nytt partiprogram 2013. Ordföranden i programkommittén är riksdagsledamoten Christer Nylander - och till sin hjälp har han en programkommitté och en rad undergrupper. En viktig person i sammanhanget är Martin Andreasson, tidigare riksdagsman (och ersättare för mig under min långa sjukfrånvaro i våras), socialdemokraternas motsvarighet till Martin är Lars Engkvist, tidigare vice statsminister.
Christer åker sedan han fick uppdraget land och rike runt och talar ideologi - för det är det partiprogram handlar om.
Första fp-programmet kom 5 augusti 1934, samma dag som partiet bildades i Stockholm. Det var två A4-omfångsrikt - jag publicerar det straxt.
Sedan kom 1944 års program under Bertil Ohlins tid, det höll i arton år, till 1962.
1973 antogs nästa partiprogram, också det i Göteborg för övrigt. Huvudarkitekten bakom det programmet, framsynt tycker jag att man måste säga att det var, var Carl Thamn, blivande partisekreterare (fp), statsråd (fp), avhoppare (fp), socialdemokrat, utbildningsminister (s) - oerhört begåvad, jag tar inte ställning till omdömet, har svårt att mäta dess förekomst.
1982 var det dags för nästa program, antaget i Göteborg, viktig inspiratör var Olle Wästberg.
Under Bengt Westerbergs tid som partiordförande (1983-1995) kom märkligt nog inget nytt partiprogram, det var först 1997 som en efterföljanre till 1982 års version blev verklighet. Var? Jo, i Göteborg!
Det programmet gäller med uppdateringar fortfarande - men 2013, alltså efter sextopmn år, skall nytt partiprogram se dagens ljus.
Den här dagen är det möte i Stockholm, på Piperska muren - det är fullsatt långt över sista plats, arrangör är Folkpartiet i Stockholms län.
Förmodligen är det svårt för utomstående att riktigt förstå engagemanget hos många aktiva som offrar inte bara en lördag för att diskutera ideologiska ståndpunkter och sakliga avvägningar. Men diskussionslusten är så stor att det späckade programmet - liksom frånvaron av luft - gör att det är svårt att göra alla diskussionslystna nöjda.
Jag promenerar efter ett tag till luften och passerar Stockholms stadshus på vägen till Helgeandsholmen.
Att Ragnar Östberg ritat stadshuset, tror jag många vet.
Men vem invigningstalade 1923?
Verner von Heidenstam, är svaret.
Christer åker sedan han fick uppdraget land och rike runt och talar ideologi - för det är det partiprogram handlar om.
Första fp-programmet kom 5 augusti 1934, samma dag som partiet bildades i Stockholm. Det var två A4-omfångsrikt - jag publicerar det straxt.
Sedan kom 1944 års program under Bertil Ohlins tid, det höll i arton år, till 1962.
1973 antogs nästa partiprogram, också det i Göteborg för övrigt. Huvudarkitekten bakom det programmet, framsynt tycker jag att man måste säga att det var, var Carl Thamn, blivande partisekreterare (fp), statsråd (fp), avhoppare (fp), socialdemokrat, utbildningsminister (s) - oerhört begåvad, jag tar inte ställning till omdömet, har svårt att mäta dess förekomst.
1982 var det dags för nästa program, antaget i Göteborg, viktig inspiratör var Olle Wästberg.
Under Bengt Westerbergs tid som partiordförande (1983-1995) kom märkligt nog inget nytt partiprogram, det var först 1997 som en efterföljanre till 1982 års version blev verklighet. Var? Jo, i Göteborg!
Det programmet gäller med uppdateringar fortfarande - men 2013, alltså efter sextopmn år, skall nytt partiprogram se dagens ljus.
Den här dagen är det möte i Stockholm, på Piperska muren - det är fullsatt långt över sista plats, arrangör är Folkpartiet i Stockholms län.
Förmodligen är det svårt för utomstående att riktigt förstå engagemanget hos många aktiva som offrar inte bara en lördag för att diskutera ideologiska ståndpunkter och sakliga avvägningar. Men diskussionslusten är så stor att det späckade programmet - liksom frånvaron av luft - gör att det är svårt att göra alla diskussionslystna nöjda.
Jag promenerar efter ett tag till luften och passerar Stockholms stadshus på vägen till Helgeandsholmen.
Att Ragnar Östberg ritat stadshuset, tror jag många vet.
Men vem invigningstalade 1923?
Verner von Heidenstam, är svaret.
12 okt 2013: Jimmie Åkesson som städgumma
Att vara städtant är ett viktigt, ansvarsfullt och arbetsamt område.
Nu skall - ser jag i SvD den 13 oktober - Jimmie Åkesson städa i sd.
- I vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar, skriver partiledare i ett brev som ställs till de egna lokalpolitikerna.
Lycka till.
Men kommer partiet att finnas kvar därefter?
Nu skall - ser jag i SvD den 13 oktober - Jimmie Åkesson städa i sd.
- I vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar, skriver partiledare i ett brev som ställs till de egna lokalpolitikerna.
Lycka till.
Men kommer partiet att finnas kvar därefter?
12 okt: Annie Lööf och Birgitta Ohlsson på EU-nämnden
 |
| Annie Lööf och Birgitta Ohlsson - samma EU-nämnd |
11 oktober 2012: Liberalen Dahm i Kalmar
I dag är det 200 år sedan Leonard Dahm (1812-1883), riksdagsledamot, lärare, kommunalpolitiker och rektor, föddes. Han - Kalmars liberale förgrundsgestalt - är begrav på Södra kyrkogården i Kalmar. Han gjorde bestående insatser för skolväsendets modernisering.
Nu har ett Dahmsällskap bildats i Kalmar, lett av Birgitta och Bengt Nordlöw, Lars Hamrin, Karin Lindsten och Helena Swahn Håkansson, ett utmärkt initiativ. För som representant för Kalmar bevistade han ståndsriksdaen som den förste skolmannen i borgarstådet. Där röstade han för avskaffandet av ståndsriksdagen och införande av tvåkammarriksdage. 1867-72 var han föregrädare för Kalmar i andra kmmaren, 1873-83 företrädde han Kalmar läns södra landsting i första kammaren och ingick 1873 i det särskilda utskottet för behandling av skolfrågor.
På
många andra sätt har Dahm gjort sig förtjänt av att ihågkommas av fler än
dagens liberaler. Dit måste man räkna hans generösa donation som idag förvaltas
av en stiftelse med hans namn. Som betrodd och aktad medborgare ställde han sig
i spetsen för flera behjärtansvärda projekt i Kalmars utveckling. Ett bra
exempel på detta är när staden tog upp kampen mot superiet och tillskapandet av
ett systembolag.
Dahmsällskapet
i Kalmar
Bengt
Nordlöw
Lars
Hamrin
Helena
Swahn Håkansson
Karin
Lindsten
Birgitta
Nordlöw
Oscar Elis Leonard DahmDöd:1883-12-18 – Kalmar domkyrkoförsamling, Kalmar län
Gift 14 dec. 1846 med Laurentia (Laura) Konkofdia Lundberg, f. 18 febr. 1828 i Misterhult, d. 17 jan. 1911 i Kalmar, dotter till handlanden i Figeholm Herman Lundberg och Anna Maria Wijkman.
Såsom rektor genomförde Dahm flera betydelsefulla reformer i modern anda. För att öka växelverkan mellan skola och ham infördes utförligare s. k. anmärkningsböcker, och efter Nya elementarskolans i Stockholm mönster tillämpades s. k. fri läsning och monitörsystem, en nyhet, vid vilken Dahm fäste stora förhoppningar. Sedan genom den märkliga Kungliga förordningen 6 juli 1849 reallinjen införts och gymnasiet sammanslagits med lärdoms- och apologistskolan till ett sammanhängande s. k. elementarläroverk, ålåg det Dahm att på sitt håll deltaga i organisationen av den nya skoltypen, vari han såg uttrycket av »en nyare tids idéer, åsyftande enhet, jämlikhet och nivelle-ring».
Med läsåret 1851—52 skulle sammanslagningen träda i kraft; den 22 febr. 1851 valdes Dahm av kollegiet till rektor för det nyorganiserade elementarläroverket, och han förestod också detsamma under dess första läsår, varvid han tillämpade de grundsatser angående fri läsning och fri flyttning, som han förut praktiserat inom de lägre skolformerna.
Dahms val var emellertid omtvistligt med hänsyn till sin giltighet, och då protester och reservationer inkommo till eforus, biskop A. K; af Kullberg, uteblev dennes stadfästelse å valet; efter biskopens död (6 maj 1851) ingick domkapitlet med förfrågan, huru man skulle förfara, varpå K. M:t förordnade om nytt rektorsval. Sådant ägde rum 2 febr. 1852, och D. valdes nu för andra gången till rektor, dock med obetydlig röstövervikt över lektor N. P. Ljunggren. Domkapitlet, som för att bli fullsuttet kompletterades med några kyrkoherdar från landet, förbigick D. såsom icke varande lektor och utsåg den nyssnämnde Ljunggren till rektor. Saken väckte rätt mycket uppseende och diskuterades en tid bortåt i tidningspressen. Från liberalt håll — bl. a. i Kalmartidningen Barometern — klandrades utnämningen såsom en reaktionär åtgärd, avsedd att utestänga den reformvänlige D. till förmån för en pålitlig anhängare av den gamla klassiska bildningen. I Svenska tidningen (14 maj 1852) bemötte Ljunggren de mot honom riktade angreppen och framställde i sin tur anklagelser mot D. för bristande omvårdnad om de klassiska studierna. I viss mån betecknade Ljunggrens rektorat en återgång från den reformväg, på vilken D. varit inne, t. ex. i fråga om den fria flyttningen och monitörsystemet.
Sedan D. sålunda skilts från rektoratet, tjänstgjorde han under en lång följd av år såsom adjunkt vid läroverket i Kalmar, från är 1859 med tjänstgöringen nedsatt till den för lektorer, som icke voro capitulares, vanliga. Han var en mycket framstående undervisare, särskilt i historia och geografi, som voro hans huvudämnen. »Det var» — skriver en minnestecknare — »en alldeles egendomlig friskhet i hans lektioner. Man lärde utan att känna någon ansträngning, man hyste aktning, och man lydde ovillkorligt utan att tänka på tvång och fruktan.» D: s personliga hjälpsamhet mot behövande lärjungar lär ha varit storartad. Hans arbete vid skolan avbröts emellertid av upprepade tjänstledigheter, föranledda dels av politisk verksamhet, dels av författarskap.
D. var nämligen en av vårt lands mest produktiva och mest anlitade läroboksförfattare under 1800-talet. Mindre använd torde hans »Lärobok i naturkunnighet för folkskolor» (1850) ha varit. Däremot upplevde hans »Sveriges historia. Försök till lärobok för skolans lägsta klasser» icke mindre än sexton upplagor (1842—95). Karakteristiskt för det förhärskande åskådningssätt i en omstridd historisk fråga vid den tid, då första upplagan utkom, är vad som här säges om Karl XII:s död: »Man har nästan full visshet därom, att skottet var svenskt, och att hans syster Ulrika Eleonora i förväg väl visste, vad som hända skulle.» Mest känd torde D. dock för många generationer skolungdom ha blivit genom sin »Geografi för elementarskolor», varav första upplagan utkom 1858 och som ännu efter hans död utgavs i nya upplagor (den sista 1901). D. fullföljde i denna lärobok principer, som i viss mån. gjorde boken till något nytt i läroboksväg: han sökte »inskränka sig till det viktigaste och mest karakteristiska av det som är geografi i egentlig mening, framställa detta så, som det skulle synas på avstånd, därvid småsakerna försvinna, samt betrakta ämnet som en självständig vetenskap och icke endast som en hjälphustru åt alla andra». Just egenskapen att vara lagom vidlyftig utgjorde säkerligen hemligheten i den framgång, som kom D:s lärobok till del; dess förtjänster fingo bl. a. ett vackert erkännande av den historisk-geografiska lärobokskommissionen av år 1868. Kritik uteblev visserligen icke, och särskilt undgick D. icke den mot läroboksförfattare ofta riktade beskyllningen, att de släpa med föråldrat stoff i upplaga efter upplaga, men under nära fyra decennier var D:s bok den utan jämförelse mest spridda läroboken i sitt ämne och har för den geografiska bildningen i vårt land haft en stor betydelse.
D. kom småningom även in i det politiska livet. I Kalmar var han en förgrundsfigur, och då staden valde sin första uppsättning stadsfullmäktige och medlemmar av landstinget, kom D. självfallet in i dessa korporationer (1863 och 1864). Redan dessförinnan hade han på riksdagen 1859—60 varit sin hemstads representant i borgarståndet — den förste skolman, som invaldes där enligt en 1856 företagen förändring i riksdagsordningen. Förtroendet förnyades till riksdagen 1862—63, då han också var ledamot av konstitutionsutskottet. D: s politiska ståndpunkt var utpräglat liberal — Aftonbladets, artiklar på 1830-talet hade utgjort hans första politiska studier, såsom han vid ett tillfälle förklarade — och han anslöt sig med värme till förslaget om utvidgad religionsfrihet (18 maj 1860) och till De Geers representationsförslag, som han ivrigt försvarade gentemot reservanterna i konstitutionsutskottet och vars antagande han ansåg vara det angelägnaste önskemålet för Sverige (18 mars 1863). I ståthållarfrågan intog han en utpräglat norsk ståndpunkt (1860). För övrigt visade han intresse för lokala spörsmål rörande Kalmar ävensom, för allmänna kulturfrågor; så motionerade han t. ex. 1863 om byggnadsanslag till K. biblioteket och riksarkivet. På den riksdag, då representationsfrågan avgjordes, var D. icke närvarande, men han utvecklade i hemorten mycken iver för saken. Den 11 mars 1865 utlyste han på anmodan av »centralkommittén för representationsreformen» ett möte, varvid han redogjorde för det nya förslaget och fick samtliga de närvarande att underteckna en adress till förmån för detsamma. Likaså var D. den ledande själen vid de festligheter, varmed reformens antagande firades i Kalmar liksom på andra håll (dec. 1865).
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död.
I riksdagen yttrade sig Dahm icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Såsom rektor genomförde D. flera betydelsefulla reformer i modern anda. För att öka växelverkan mellan skola och ham infördes utförligare s. k. anmärkningsböcker, och efter Nya elementarskolans i Stockholm mönster tillämpades s. k. fri läsning och monitörsystem, en nyhet, vid vilken D. fäste stora förhoppningar. Sedan genom den märkliga K. förordningen 6 juli 1849 reallinjen införts och gymnasiet sammanslagits med lärdoms- och apologistskolan till ett sammanhängande s. k. elementarläroverk, ålåg det D. att på sitt håll deltaga i organisationen av den nya skoltypen, vari han såg uttrycket av »en nyare tids idéer, åsyftande enhet, jämlikhet och nivelle-ring». Med läsåret 1851—52 skulle sammanslagningen träda i kraft; den 22 febr. 1851 valdes D. av kollegiet till rektor för det nyorganiserade elementarläroverket, och han förestod också detsamma under dess första läsår, varvid han tillämpade de grundsatser angående fri läsning och fri flyttning, som han förut praktiserat inom de lägre skolformerna. D: s val var emellertid omtvistligt med hänsyn till sin giltighet, och då protester och reservationer inkommo till eforus, biskop A. K; af Kullberg, uteblev dennes stadfästelse å valet; efter biskopens död (6 maj 1851) ingick domkapitlet med förfrågan, huru man skulle förfara, varpå K. M:t förordnade om nytt rektorsval. Sådant ägde rum 2 febr. 1852, och D. valdes nu för andra gången till rektor, dock med obetydlig röstövervikt över lektor N. P. Ljunggren. Domkapitlet, som för att bli fullsuttet kompletterades med några kyrkoherdar från landet, förbigick D. såsom icke varande lektor och utsåg den nyssnämnde Ljunggren till rektor. Saken väckte rätt mycket uppseende och diskuterades en tid bortåt i tidningspressen. Från liberalt håll — bl. a. i Kalmartidningen Barometern — klandrades utnämningen såsom en reaktionär åtgärd, avsedd att utestänga den reformvänlige D. till förmån för en pålitlig anhängare av den gamla klassiska bildningen. I Svenska tidningen (14 maj 1852) bemötte Ljunggren de mot honom riktade angreppen och framställde i sin tur anklagelser mot D. för bristande omvårdnad om de klassiska studierna. I viss mån betecknade Ljunggrens rektorat en återgång från den reformväg, på vilken D. varit inne, t. ex. i fråga om den fria flyttningen och monitörsystemet.
Sedan D. sålunda skilts från rektoratet, tjänstgjorde han under en lång följd av år såsom adjunkt vid läroverket i Kalmar, från är 1859 med tjänstgöringen nedsatt till den för lektorer, som icke voro capitulares, vanliga. Han var en mycket framstående undervisare, särskilt i historia och geografi, som voro hans huvudämnen. »Det var» — skriver en minnestecknare — »en alldeles egendomlig friskhet i hans lektioner. Man lärde utan att känna någon ansträngning, man hyste aktning, och man lydde ovillkorligt utan att tänka på tvång och fruktan.» D: s personliga hjälpsamhet mot behövande lärjungar lär ha varit storartad. Hans arbete vid skolan avbröts emellertid av upprepade tjänstledigheter, föranledda dels av politisk verksamhet, dels av författarskap.
D. var nämligen en av vårt lands mest produktiva och mest anlitade läroboksförfattare under 1800-talet. Mindre använd torde hans »Lärobok i naturkunnighet för folkskolor» (1850) ha varit. Däremot upplevde hans »Sveriges historia. Försök till lärobok för skolans lägsta klasser» icke mindre än sexton upplagor (1842—95). Karakteristiskt för det förhärskande åskådningssätt i en omstridd historisk fråga vid den tid, då första upplagan utkom, är vad som här säges om Karl XII:s död: »Man har nästan full visshet därom, att skottet var svenskt, och att hans syster Ulrika Eleonora i förväg väl visste, vad som hända skulle.» Mest känd torde D. dock för många generationer skolungdom ha blivit genom sin »Geografi för elementarskolor», varav första upplagan utkom 1858 och som ännu efter hans död utgavs i nya upplagor (den sista 1901). D. fullföljde i denna lärobok principer, som i viss mån. gjorde boken till något nytt i läroboksväg: han sökte »inskränka sig till det viktigaste och mest karakteristiska av det som är geografi i egentlig mening, framställa detta så, som det skulle synas på avstånd, därvid småsakerna försvinna, samt betrakta ämnet som en självständig vetenskap och icke endast som en hjälphustru åt alla andra». Just egenskapen att vara lagom vidlyftig utgjorde säkerligen hemligheten i den framgång, som kom D:s lärobok till del; dess förtjänster fingo bl. a. ett vackert erkännande av den historisk-geografiska lärobokskommissionen av år 1868. Kritik uteblev visserligen icke, och särskilt undgick D. icke den mot läroboksförfattare ofta riktade beskyllningen, att de släpa med föråldrat stoff i upplaga efter upplaga, men under nära fyra decennier var D:s bok den utan jämförelse mest spridda läroboken i sitt ämne och har för den geografiska bildningen i vårt land haft en stor betydelse.
D. kom småningom även in i det politiska livet. I Kalmar var han en förgrundsfigur, och då staden valde sin första uppsättning stadsfullmäktige och medlemmar av landstinget, kom D. självfallet in i dessa korporationer (1863 och 1864). Redan dessförinnan hade han på riksdagen 1859—60 varit sin hemstads representant i borgarståndet — den förste skolman, som invaldes där enligt en 1856 företagen förändring i riksdagsordningen. Förtroendet förnyades till riksdagen 1862—63, då han också var ledamot av konstitutionsutskottet. D: s politiska ståndpunkt var utpräglat liberal — Aftonbladets, artiklar på 1830-talet hade utgjort hans första politiska studier, såsom han vid ett tillfälle förklarade — och han anslöt sig med värme till förslaget om utvidgad religionsfrihet (18 maj 1860) och till De Geers representationsförslag, som han ivrigt försvarade gentemot reservanterna i konstitutionsutskottet och vars antagande han ansåg vara det angelägnaste önskemålet för Sverige (18 mars 1863). I ståthållarfrågan intog han en utpräglat norsk ståndpunkt (1860). För övrigt visade han intresse för lokala spörsmål rörande Kalmar ävensom, för allmänna kulturfrågor; så motionerade han t. ex. 1863 om byggnadsanslag till K. biblioteket och riksarkivet. På den riksdag, då representationsfrågan avgjordes, var D. icke närvarande, men han utvecklade i hemorten mycken iver för saken. Den 11 mars 1865 utlyste han på anmodan av »centralkommittén för representationsreformen» ett möte, varvid han redogjorde för det nya förslaget och fick samtliga de närvarande att underteckna en adress till förmån för detsamma. Likaså var D. den ledande själen vid de festligheter, varmed reformens antagande firades i Kalmar liksom på andra håll (dec. 1865).
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död. I riksdagen yttrade sig D. icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Sedan D. sålunda skilts från rektoratet, tjänstgjorde han under en lång följd av år såsom adjunkt vid läroverket i Kalmar, från är 1859 med tjänstgöringen nedsatt till den för lektorer, som icke voro capitulares, vanliga. Han var en mycket framstående undervisare, särskilt i historia och geografi, som voro hans huvudämnen. »Det var» — skriver en minnestecknare — »en alldeles egendomlig friskhet i hans lektioner. Man lärde utan att känna någon ansträngning, man hyste aktning, och man lydde ovillkorligt utan att tänka på tvång och fruktan.» D: s personliga hjälpsamhet mot behövande lärjungar lär ha varit storartad. Hans arbete vid skolan avbröts emellertid av upprepade tjänstledigheter, föranledda dels av politisk verksamhet, dels av författarskap.
D. var nämligen en av vårt lands mest produktiva och mest anlitade läroboksförfattare under 1800-talet. Mindre använd torde hans »Lärobok i naturkunnighet för folkskolor» (1850) ha varit. Däremot upplevde hans »Sveriges historia. Försök till lärobok för skolans lägsta klasser» icke mindre än sexton upplagor (1842—95). Karakteristiskt för det förhärskande åskådningssätt i en omstridd historisk fråga vid den tid, då första upplagan utkom, är vad som här säges om Karl XII:s död: »Man har nästan full visshet därom, att skottet var svenskt, och att hans syster Ulrika Eleonora i förväg väl visste, vad som hända skulle.» Mest känd torde D. dock för många generationer skolungdom ha blivit genom sin »Geografi för elementarskolor», varav första upplagan utkom 1858 och som ännu efter hans död utgavs i nya upplagor (den sista 1901). D. fullföljde i denna lärobok principer, som i viss mån. gjorde boken till något nytt i läroboksväg: han sökte »inskränka sig till det viktigaste och mest karakteristiska av det som är geografi i egentlig mening, framställa detta så, som det skulle synas på avstånd, därvid småsakerna försvinna, samt betrakta ämnet som en självständig vetenskap och icke endast som en hjälphustru åt alla andra». Just egenskapen att vara lagom vidlyftig utgjorde säkerligen hemligheten i den framgång, som kom D:s lärobok till del; dess förtjänster fingo bl. a. ett vackert erkännande av den historisk-geografiska lärobokskommissionen av år 1868. Kritik uteblev visserligen icke, och särskilt undgick D. icke den mot läroboksförfattare ofta riktade beskyllningen, att de släpa med föråldrat stoff i upplaga efter upplaga, men under nära fyra decennier var D:s bok den utan jämförelse mest spridda läroboken i sitt ämne och har för den geografiska bildningen i vårt land haft en stor betydelse.
D. kom småningom även in i det politiska livet. I Kalmar var han en förgrundsfigur, och då staden valde sin första uppsättning stadsfullmäktige och medlemmar av landstinget, kom D. självfallet in i dessa korporationer (1863 och 1864). Redan dessförinnan hade han på riksdagen 1859—60 varit sin hemstads representant i borgarståndet — den förste skolman, som invaldes där enligt en 1856 företagen förändring i riksdagsordningen. Förtroendet förnyades till riksdagen 1862—63, då han också var ledamot av konstitutionsutskottet. D: s politiska ståndpunkt var utpräglat liberal — Aftonbladets, artiklar på 1830-talet hade utgjort hans första politiska studier, såsom han vid ett tillfälle förklarade — och han anslöt sig med värme till förslaget om utvidgad religionsfrihet (18 maj 1860) och till De Geers representationsförslag, som han ivrigt försvarade gentemot reservanterna i konstitutionsutskottet och vars antagande han ansåg vara det angelägnaste önskemålet för Sverige (18 mars 1863). I ståthållarfrågan intog han en utpräglat norsk ståndpunkt (1860). För övrigt visade han intresse för lokala spörsmål rörande Kalmar ävensom, för allmänna kulturfrågor; så motionerade han t. ex. 1863 om byggnadsanslag till K. biblioteket och riksarkivet. På den riksdag, då representationsfrågan avgjordes, var D. icke närvarande, men han utvecklade i hemorten mycken iver för saken. Den 11 mars 1865 utlyste han på anmodan av »centralkommittén för representationsreformen» ett möte, varvid han redogjorde för det nya förslaget och fick samtliga de närvarande att underteckna en adress till förmån för detsamma. Likaså var D. den ledande själen vid de festligheter, varmed reformens antagande firades i Kalmar liksom på andra håll (dec. 1865).
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död. I riksdagen yttrade sig D. icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
D. var nämligen en av vårt lands mest produktiva och mest anlitade läroboksförfattare under 1800-talet. Mindre använd torde hans »Lärobok i naturkunnighet för folkskolor» (1850) ha varit. Däremot upplevde hans »Sveriges historia. Försök till lärobok för skolans lägsta klasser» icke mindre än sexton upplagor (1842—95). Karakteristiskt för det förhärskande åskådningssätt i en omstridd historisk fråga vid den tid, då första upplagan utkom, är vad som här säges om Karl XII:s död: »Man har nästan full visshet därom, att skottet var svenskt, och att hans syster Ulrika Eleonora i förväg väl visste, vad som hända skulle.» Mest känd torde D. dock för många generationer skolungdom ha blivit genom sin »Geografi för elementarskolor», varav första upplagan utkom 1858 och som ännu efter hans död utgavs i nya upplagor (den sista 1901). D. fullföljde i denna lärobok principer, som i viss mån. gjorde boken till något nytt i läroboksväg: han sökte »inskränka sig till det viktigaste och mest karakteristiska av det som är geografi i egentlig mening, framställa detta så, som det skulle synas på avstånd, därvid småsakerna försvinna, samt betrakta ämnet som en självständig vetenskap och icke endast som en hjälphustru åt alla andra». Just egenskapen att vara lagom vidlyftig utgjorde säkerligen hemligheten i den framgång, som kom D:s lärobok till del; dess förtjänster fingo bl. a. ett vackert erkännande av den historisk-geografiska lärobokskommissionen av år 1868. Kritik uteblev visserligen icke, och särskilt undgick D. icke den mot läroboksförfattare ofta riktade beskyllningen, att de släpa med föråldrat stoff i upplaga efter upplaga, men under nära fyra decennier var D:s bok den utan jämförelse mest spridda läroboken i sitt ämne och har för den geografiska bildningen i vårt land haft en stor betydelse.
D. kom småningom även in i det politiska livet. I Kalmar var han en förgrundsfigur, och då staden valde sin första uppsättning stadsfullmäktige och medlemmar av landstinget, kom D. självfallet in i dessa korporationer (1863 och 1864). Redan dessförinnan hade han på riksdagen 1859—60 varit sin hemstads representant i borgarståndet — den förste skolman, som invaldes där enligt en 1856 företagen förändring i riksdagsordningen. Förtroendet förnyades till riksdagen 1862—63, då han också var ledamot av konstitutionsutskottet. D: s politiska ståndpunkt var utpräglat liberal — Aftonbladets, artiklar på 1830-talet hade utgjort hans första politiska studier, såsom han vid ett tillfälle förklarade — och han anslöt sig med värme till förslaget om utvidgad religionsfrihet (18 maj 1860) och till De Geers representationsförslag, som han ivrigt försvarade gentemot reservanterna i konstitutionsutskottet och vars antagande han ansåg vara det angelägnaste önskemålet för Sverige (18 mars 1863). I ståthållarfrågan intog han en utpräglat norsk ståndpunkt (1860). För övrigt visade han intresse för lokala spörsmål rörande Kalmar ävensom, för allmänna kulturfrågor; så motionerade han t. ex. 1863 om byggnadsanslag till K. biblioteket och riksarkivet. På den riksdag, då representationsfrågan avgjordes, var D. icke närvarande, men han utvecklade i hemorten mycken iver för saken. Den 11 mars 1865 utlyste han på anmodan av »centralkommittén för representationsreformen» ett möte, varvid han redogjorde för det nya förslaget och fick samtliga de närvarande att underteckna en adress till förmån för detsamma. Likaså var D. den ledande själen vid de festligheter, varmed reformens antagande firades i Kalmar liksom på andra håll (dec. 1865).
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död. I riksdagen yttrade sig D. icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
D. kom småningom även in i det politiska livet. I Kalmar var han en förgrundsfigur, och då staden valde sin första uppsättning stadsfullmäktige och medlemmar av landstinget, kom D. självfallet in i dessa korporationer (1863 och 1864). Redan dessförinnan hade han på riksdagen 1859—60 varit sin hemstads representant i borgarståndet — den förste skolman, som invaldes där enligt en 1856 företagen förändring i riksdagsordningen. Förtroendet förnyades till riksdagen 1862—63, då han också var ledamot av konstitutionsutskottet. D: s politiska ståndpunkt var utpräglat liberal — Aftonbladets, artiklar på 1830-talet hade utgjort hans första politiska studier, såsom han vid ett tillfälle förklarade — och han anslöt sig med värme till förslaget om utvidgad religionsfrihet (18 maj 1860) och till De Geers representationsförslag, som han ivrigt försvarade gentemot reservanterna i konstitutionsutskottet och vars antagande han ansåg vara det angelägnaste önskemålet för Sverige (18 mars 1863). I ståthållarfrågan intog han en utpräglat norsk ståndpunkt (1860). För övrigt visade han intresse för lokala spörsmål rörande Kalmar ävensom, för allmänna kulturfrågor; så motionerade han t. ex. 1863 om byggnadsanslag till K. biblioteket och riksarkivet. På den riksdag, då representationsfrågan avgjordes, var D. icke närvarande, men han utvecklade i hemorten mycken iver för saken. Den 11 mars 1865 utlyste han på anmodan av »centralkommittén för representationsreformen» ett möte, varvid han redogjorde för det nya förslaget och fick samtliga de närvarande att underteckna en adress till förmån för detsamma. Likaså var D. den ledande själen vid de festligheter, varmed reformens antagande firades i Kalmar liksom på andra håll (dec. 1865).
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död. I riksdagen yttrade sig D. icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död. I riksdagen yttrade sig D. icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Född:1812-09-11 – Arby
församling, Kalmar län (i Resby komministergård)
Dahm,
Oscar Elis Leonard, f. 11 okt. 1812 i Resby komministergård, Arby
församling, d. 18 dec. 1883 i Kalmar. Föräldrar: komministern, sedermera
kyrkoherden i Arby och Hagby Mattias Dahm och Elisabet Charlotta Dahlerus. Elev
i Kalmar skola 9 febr. 1825 och i dess gymnasium ht. 1826; student i Uppsala 14
okt. 1829; disp. 15 juni 1831 (In Titum Livium Patavinum speci-mina variantium
lectionum ex codice membranaceo bibliothecse academicas Upsaliensis, p. 4;
pres. J. H. Schröder); fil. kand. 13 juni 1835;
disp. 13 juni 1836 (Chemicse praeparandi methodi, asquationibus explicatae, p.
6; pres. E.
Wallquist); fil. magister 16 juni 1836; avlade dimissionsexamen i Uppsala 12
mars 1838; företog en pedagogisk studieresa till Tyskland, Schweiz, Italien och
Frankrike 1842. Förordnad att förestå en avdelning vid Kalmar h. lärdomsskola
ht. 1835 och halva vt. 1836; apologist vid apologistskolan därstädes 20 maj
1836 (tillträdde ht. 1836); föreståndare för Kalmar skolmästareseminarium från
dess inrättande 16 jan.— 16 dec. 1843; lärare i rektorsklassen i Kalmar h.
lärdomsskola vt. 1844; rektor vid Kalmar lärdoms- och apologistskolor 17 nov.
1847 (enl. K. utslag 1 okt. 1847); rektor vid det nyorganiserade h.
elementarläroverket i Kalmar 22 febr. 1851—febr. 1852; adjunkt därstädes enligt
nya lönestaten 1858; erhöll reducerad tjänstgöringsskyldighet enligt K. brev 28
maj 1859; ledamot (för Kalmar stad) av borgarståndet vid riksdagarna 1859—60
och 1862—63, av riksdagens andra kammare 1867—72 och (för Kalmar läns södra
landstingsområde) av dess första kammare 1873—83 och var därunder bl. a.
ledamot av konstitutionsutskottet 1859—60, 1862—63, 1867 och 1870, av
opinionsnämnden 1859—60, 1876, 1879 och 1882 och av särskilda utskottet
(angående skolväsendet) 1873; stadsfullmäktig i Kalmar från 1863; ledamot av
Kalmar läns landsting 1864 och av Kalmar läns södra landsting 1865—83 samt var
därunder ledamot av åtskilliga utskott och kommittéer; erhöll avsked från
adjunktsbefattningen 21 nov. 1877. RNO 1867.
D.
deltog med liv och lust i den pedagogiska diskussion, som pågick i vårt land på
1840-talet, under intryck av den obligatoriska folkskoleundervisningens
införande och de allt starkare kraven på att i fråga om den högre
undervisningens reformering övergå från ord till handling. För att, som han
sade, »bringa folkskolans arbete i någorlunda ordnad form» utgav han 1846 en
skrift: »Skolmästar-konst. Antydningar för lärare och skolinspektörer.» Boken
är huvudsakligen en bearbetning av tyska pedagogers arbeten, främst A. Ludewigs
»Der Schulmeister»; den var närmast avsedd till ledtråd vid undervisningen på
folkskollärarseminarium, och den innehåller varjehanda kloka och praktiska råd
rörande skolmästaren och hans kall, metodik, disciplin, skolans yttre
inrättningar, inspektion m. m. Samma år utgav D. en kortfattad översikt över de
»svenska bildningsanstalternas historia», till vilken han fogade några i
tesform framställda önskemål angående förändringar i de svenska
elementarläroverkens organisation. Här möter man icke blott sådana just då
aktuella krav som sammanslagning av skola och gymnasium till ett enda läroverk,
utan även framtidsmål sådana som inrättandet av en för hela riket gemensam, av
lekmän och skolman bestående skolstyrelse ävensom stiftsstyrelser av samma art,
studentexamens flyttning från universiteten till läroverken, feriernas
förkortning, gamla skollärares pensionering, inskränkning av mångläseriet. D.
fick också rikt tillfälle att praktiskt verka för sina åsikter. Han blev 1836
lärare vid högre lärdomsskolan och apologistskolan i Kalmar och fullgjorde
samtidigt andra förtroendeuppdrag, såsom organiserandet av nya folkskolor i
Kalmar samt ordnandet av stiftets folkskollärarseminarium. På grund av dessa
och andra meriter utnämndes D. 1847 till rektor vid den förenade högre
lärdomsskolan och apologistskolan. Utnämningen ägde rum, efter det att D.
anfört klagomål över domkapitlets beslut att till platsen utnämna konrektorn P.
M. Erlandsson, vilken var D. överlägsen i de klassiska språken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
