17 september 2013: Regeringsombildningen

Allra sist kom det en liten överraskning - nästan den enda som visste, var bänkkamraten till Elisabeth Svantesson (m), nämligen Oskar Öholm (m):
  - Lyssna noga nu, sade hon precis före, så kommer du nästan att få en chock.
  Entledigad: Biståndsminister Gunilla Carlsson, som styrt självständigt men även självsvåldigt, besluten om att avsätta Sida-chefer och ambassadörer och okänslig personalpolitik, många omorganisationer och ganska obegripliga beslut om inskränkning av vissa biståndsinsatser - med ibland konstiga svenska motiveringar - har gjort att ett annars gott helhetsomdöme naggas i kanten; bäst är att Gunilla Carlsson kämpat ned biståndsmotståndet inom moderaterna.
  Utbytt: Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (m) får lämna för att övergå till biståndssidan, det är bra för både arbetsförmedlingen som är i ständig kris och biståndet som behöver ny energi
  Inbytt: Elisabeth Svantesson (m), regeringen Reinfeldts tredje minister, Littorin och Engström tidigare.
  Problemet är i grunden departementets uppdrag till arbetsförmedlingen: en myndighet som också skall vara operativ, det går inte. Här behövs mycket nytänkande, det har inte varit denna ministärs bästa gren.
  Debatt blir det omedelbart om Svantessons tidigare knytningar till Livets Ord och andra, av mig inte omfattade, organisationers åsikter, främst på abortsidan.
  Den debatten är mycket sned - och vilseledande.
  I Sverige har vi mycket snäv syn, ja, nästan diskriminerande sådan, om vad som är tolerabelt.
  Som liberal kan jag avsky åsikter och bekämpa dem - men i vågskålen ligger också toleransen, att våga och kunna acceptera andra åsikter.
  Här finns alltför många fördömande, etiskt och moraliskt trångsynta, riktiga fundamentalister.
  Den enda fråga som gäller är om Svantesson kan förändra och förbättra arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken med hjälp av sitt departement.
  Hennes tro, den skall diskuteras i andra sammanhang - och bedömas av väljarna i Örebro län.