21 mars 2014: Kärnkraften, Ryssland och handelsförbindelser

En enda interpellation denna dag, av Lars Eriksson (s) i Västerås, tidigare SSU-are i Göteborg. Den handlar om svenska planer på att köpa ryskt uran till våra reaktorer.
   Svarande är finansmarknadsminister Peter Norman (m). Han svarar ju alltid bra - och gör så här nu också.
   Här mitt inlägg:
Fru talman!
Jag tycker två saker i huvudfrågan.
   För det första är det bra att Lars Eriksson har ställt interpellationen. Det är bra och viktigt att denna fråga och andra frågor om handel med Ryssland kommer upp i Sveriges riksdag.
  För det andra har statsrådet Norman avgivit ett riktigt svar att man nu inte ska förhasta sig.

Frågan sönderfaller i flera delar.
  Man brukar säga att teknik slår politik.
  I det här fallet är vi inne på den andra linjen, nämligen att politik möjligen slår teknik.
  Det viktiga i statsrådets svar är att handel med Ryssland självklart rymmer ett antal svårigheter som bolaget måste ta på stort allvar, inte minst mot bakgrund av utvecklingen den senaste tiden.

Detta är nyckelfrågan, inte bara i fråga om kärnbränsle utan även i många andra frågor.
  Detta har också blivit en utrikespolitisk fråga.
  Få länder är i dag i så stort behov av demokrati och inte minst rättssäkerhet som Ryssland, som Lars Eriksson också var inne på. Rättssäkerhet innehåller också avtalsfrågor. Här är det alldeles uppenbart att demokratin i Ryssland inte kan hantera alla dessa rättssäkerhetsfrågor och avtalsfrågor.

Ryssland har gjort sig känt som en framgångsrik nation i ett avseende, nämligen att sälja råvaror. Kärnbränsle är inte en råvara, men det baseras på en råvara. En av de saker som vi har kunnat konstatera under senare år är att Västeuropa blivit mer beroende än önskvärt vore av rysk teknik eller ryska leveranser av olja och gas. Förekomsten av Nord Stream – som jag personligen och många andra har varit skeptiska till – har gjort att stora delar av Europa har blivit beroende av rysk naturgas. Dessutom bygger hela Rysslands ekonomi mycket på försäljning av olja, som under den senaste tiden har haft ett högt värde.

Att politik slår teknik nu blir så uppenbart när man ser till de metoder som Ryssland använder för att annektera delar av ett annat land. Fru talman! Några av oss träffade häromdagen Moldaviens talman Igor Corman. Han uttrycker exakt samma oro som många känner, nämligen att den osäkerhet som det oförutsedda agerandet från Rysslands sida leder till är ett stort hot inte bara mot Krim utan också mot många andra handelsförbindelser i Europa. Det tillhör det som kommer in här.

Även om Vattenfall ingår ett avtal som träder i kraft 2019–2020, går det att lita på avtalet? Jag skulle vilja be statsrådet kommentera om det går att lita på att även om Vattenfall ingår ett avtal att det håller när det sker med en så osäker part som Ryska federationens statliga företag.

Anf. 6 Statsrådet PETER NORMAN (M):

Fru talman! Låt oss gå tillbaka i historien med Vattenfall. Under åren 2000–2006, då ett parti närstående Lars Eriksson innehade regeringsmakten och även ansvaret för de statliga bolagen, ökade Vattenfalls utsläpp av koldioxid från 0 miljoner ton per år till 100 miljoner ton per år. Detta berodde i huvudsak på inbrytningar i Mellaneuropa, framför allt Tyskland, i stora kolkraftverk, vilket nu alliansregeringen har att hantera.

Nu har vi satt upp mål för Vattenfall att sänka utsläppen från dessa 100 miljoner ton per år till 65 miljoner ton per år till 2020. Ett annat mål är att Vattenfall ska investera mer i förnybar energiproduktion än sina konkurrenter. De är två mycket skarpa mål som Vattenfall har att hantera.

Till detta hör att alliansregeringen, till skillnad från den socialdemokratiska regeringen, sätter hållbarhetsfrågorna för de statliga bolagen högt. Vi genomförde ett arbete som påbörjades av Maud Olofsson under den förra mandatperioden, en så kallad GRI-rapportering. Den har följts upp under den nuvarande regeringen från 2012 med uttryckliga mål för hållbarheten för de statliga bolagen. Detta arbete innefattar även antikorruption, som Lars Eriksson tar upp, vilket naturligtvis är en naturlig del i ett hållbarhetsarbete.

Jag vet att Vattenfalls ordförande Lars G Nordström har varit ute och kommenterat denna affär, och jag tycker att han har gjort det på ett bra sätt. Han har tydligt sagt att Vattenfall har nolltolerans mot korruption, och det är alldeles utmärkt. Jag har ingen anledning att misstro honom eller bolaget på den punkten.

Låt mig dock upprepa det jag sade tidigare: Om det nu blir affär med detta bolag blir det tidigast 2019 eller 2020, i och med att man nu är i en utvärderingsfas.

Sedan kan jag kommentera Gunnar Andréns inlägg med att jag helt håller med om att det naturligtvis är förenat med betydande osäkerheter att göra affärer med Ryssland, åtminstone i det läge som vi har i dag. Hur läget ser ut om fem sex år är ganska svårt att utvärdera i dag, och jag tycker nog inte att man ska gå händelserna i förväg.

Vad Vattenfall försöker göra är att skapa en större konkurrens på denna marknad. Man har i dag två leverantörer, och man skulle gärna vilja ha fler leverantörer för att förbättra såväl kvalitet som pris och säkerhet. Jag tycker att det är ett behjärtansvärt arbete, som jag stöder.