8 april 2014: Förslag utan lösning - men jag vet!

Den gode Ibbe Baylan (s) hade på tisdagen en interpllationsdebatt i riksdagen med statsrådet Maria Arnholm (fp). Han var bekymrad över att antalet barn/förskolegrupp ökar.

  Det är jag med.

  Det är inte bra, inte för förskolebarnen, inte för lärarna, inte för föräldrarna.

´

Men skillnaden är att han, fullfjärdrad opportunist som han är, var kemiskt fri från analys eller förslag.

  Jag framförde detta - som jag vet inte har aktuellt politisk bärighet, men har den fördelen att den angriper problemet vid roten.

  Ibbe Baylan kommer att komma till insikt om detta vad det lider.

 

Fru talman!
  Det kan vara bra att ha varit kommunalpolitiskt verksam i ett antal år, femton år i fullmäktige, och att ha brottats med olika budgetar.

  Min ingång i denna debatt är inte i första hand den pedagogiska verksamheten, även om den är oerhört viktig, liksom att vi har en utbyggd barnomsorg. Detta initierades en gång i tiden av Bonnie Bernström(fp)  och Birgitta Dahl (s), dels för att verksamheten för barnen skulle bli bra, dels för att många kvinnor skulle kunna bli ekonomiskt verksamma i arbetslivet.

  Det finns samverkande orsaker till detta och samverkande grunder. Det är väldigt bra.

 

Jag vill, fru talman, lyfta fram en annan aspekt på detta, nämligen hur det ser ut ute i kommunerna, inte minst efter maxtaxans införande.

   Fru talman!

Jag satt i någonting så fint som Utjämningskommittén.08 och försökte diskutera den här saken. Det var omöjligt inför valet 2010. Nu står vi inför valet 2014. Det är inte lättare nu.     

   Men kostnaderna för kommunerna för barnomsorgen har ökat något alldeles våldsamt. Jag tog mig friheten att ta fram de siffror som är relevanta, förskolan, nämligen vad det kostar totalt sett för kommunerna. Jag valde då tre år: 2001, 2006 och 2012, som är det senaste året som det finns statistik från.

 

  År 2001 kostade förskolan – nu tar jag bort all annan pedagogisk verksamhet – 27.344.000.000 kr. Självfinansieringsgraden i kommunerna var 16 procent. 84 procent betalades direkt över kommunalskatten.

  År 2006, när maxtaxan hade fungerat ett antal år, hade kostnaderna vuxit till 40.947.000.000 kr. Självfinansieringsgraden var nu 8 procent, det vill säga 92 procent var kostnader över kommunalskatten.

  År 2012, det senaste året som jag känner till, hade kostnaderna ökat till 59.773.000.000 kr. Nu var självfinansieringsgraden nere på 7 procent, det vill säga 93 procent av barnomsorgen bekostades via kommunalskatten.

     

Det här, fru talman, möter kommunerna på ett sätt som ingen av oss gillar, nämligen genom större barngrupper.

  Man är så pressad av att självfinansieringsgraden i barnomsorgen ständigt går nedåt.     

  I mitt lilla parti, som även statsrådet tillhör, har jag länge pläderat för att vi åtminstone skulle få en indexreglering av maxtaxan. Annars blir resultatet att barngrupperna blir större – så är det i varje kommun – eller att man tar pengar från andra verksamheter, till exempel äldreomsorgen.     

   Detta är en annan infallsvinkel, men jag ville fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet på att det finns andra aspekter när det gäller att vi ska få en bättre barnomsorg.

  Det är bra för barnen.

  Och inte minst för jämställdheten är det oerhört viktigt att vi har en bra barnomsorg, som ger många kvinnor möjlighet till egen försörjning.