2 okt: Från "inte ta med tång" till "armkrok"

I dag har det kallats till extra fp-riksdagsgruppmöte för att diskutera Talmansfrågan, detta sedan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet nominerat Kent Härstedt (s) som Talmanskandidat.
Om detta vill jag säga - utöver att det svänger snabbt i politiken på vissa håll:
1. Den största grupperingen i riksdagen bör bestämma vem som skall vara talman. Det betyder inte att talmannen nödvändigtvis behöver komma ur denna gruppering, som 1976 när Thorbjörn Fälldin (c) rekommenderade omval av Henry Allard (s) på grund av dennes "exceptionella personliga kvaliteter".
2. Det är självfallet i sin ordning om också andra partigrupperingar nominerar sin kandidat. Den rödgröna kombinationen har gjort det.
3. Också sverigedemokraterna kan göra det. Men sverigedemokraterna kan inte både hävda att de utgör ett block och samtidigt intervenera i andra partiers val av företrädare. Det tänker man nu göra, det är nytt i politiken.
Det skulle - om samma princip som sverigedemokraterna nu avser knäsätta för egen del - kunna innebära att andra partier bestämmer vem som skall sitta och vara sd-företrädare i utskott etcetera.

Sd-linjen är omöjlig och ologisk.

Likväl är vi nu var vi är. Vi har sett hur socialdemokraterna sagt sig inte ens "med tång" vilja ta i sverigedemokraterna. Partiordföranden Mona Sahlin och den vanligtvis så omdömesgille Kent Härstedt har emellertid öppnat för något helt annat. Genom att inte motsätta sig aktivt stöd från sd, har partiet gått från "ej ta med tångprincipen" till att gå i armkrok med sverigdemokraterna, att låta det parteit avgöra de frågor som de själva får bestämma vilka de är.

Det är en avgörande skillnad att inte ta med tång i ett 5,9-procentsparti och att gå i armkrok med detsamma.
Socialdemokraternas val är, trots allt, uppseendeväckande. Makten tillåts gå före etiken.

Vi ser nu inte längre en rödgrön röra utan en rödgrönbrun.