30 juli: BNP upp 1,4 procent! (enligt SCB)



En passande illustration till dagens siffror över den
svenska ekonomins tillstånd - här spelar Evert Taube i
skulptören Willy Gordons version på sin egen terrass
på Riddarholmen framför Stockholms stadshus

 Kris råder. Fast
någonannan-
stans.
   Sveriges brutto-
nationalprodukt
ökade under and-
ra kvartalet 2012
med 1,4 procent
jämfört med mot-
svarande period
2011. I jämförelse - sådana bör ej göras eftersom det är skillnad på januari och juni - med första kvartalet steg BNP med med 2,3 procent, detta enligt de snabberäknade nationalräkenskaperna för andra kvartalet som görs av SCB, Statistiska centralbyrån.
  Till det kan läggas att enligt SME Direkts prognosenkät väntades BNP ha stigit med 0,2 procent jämfört med första kvartalet, och 0,8 procent jämfört med andra kvartalet 2011.
   Produktionen inom näringslivet ökade med 2,7 procent under första kvartalet. Produktionen i de varuproducerande branscherna steg med 2,2 procent och i de tjänsteproducerande steg produktionen med 3,0 procent.
   Produktionen i de offentliga myndigheterna ökade med 1,8 procent.
   Sysselsättningen, mätt i antal arbetade timmar var oförändrad under andra kvartalet.
   Antalet sysselsatta steg 0,4 procent.
   I näringslivet minskade antalet arbetade timmar med 0,9 procent.
  Arbetsproduktiviteten i näringslivet ökade 4,4 procent.
Alla dessa siffror tillägnas den politiska oppositionen som klagar.
  Arbetslösheten i Spanien har samtidigt ökat till 26 procent, för unga under 24 år till 40 procent.
  Måtte den opposition som vill att Sverige skall bli ett nytt Grekland få fortsätta opponera!

30 juli: Tillväxtverkets goda smak



Festlig plats: Där kan man ha fest      Foto: Gunnar Andrén

 I dag väcker det stor uppmärksamhet
  dels att Tillväxtverket haft en kostsam internutbildning (tur att det inte var verket för kriminalvården som släppts löst!),
  dels att verkets chef tycks ha dålig insikt i verkets ekonomi.
   Det är Dagens Nyheter som granskat verkets utgifter.
   Att det handlar om tillväxt i sådana är ostridigt.
   Men det verkligt glädjande är att vin- och matvalet visar på god smak från verkets sida, inget huttlande med dåliga viner eller dålig mat och dessutom på ett ställe med bra tillväxtutsikter, Grand Hotel i Stockholm.
   Grattis, Tillväxtverket.
   Jag har dock ett förslag: Förlägg nästa konferens till ert avdelningskontor i Arjeplog. Där finns goda lokaler, god mat (särskilt fisk) och lokalt producerade drycker.

29 juli: Fyra - inte dåligt!

Sarah Sjöström har blivit fyra i OS på 100 meter fjärilsim.
   Kommentatorerna gråter. En missräkning.
   Jag tycker att det var ett strålande resultat för en 18-åring. Bravo!

29 juli: Drottningholms slottsteater

I London pågår OS 2012, spännande, på Drottningholms Slottsteater - färdigställd 1776 under Gustaf III:s tid och i skick som ny även i dag (även om man har dragit in elektrictet och utökat brandskyddet dramatiskt) - ges Joseph Haydns Orlanda Paladino, Dramma eroicomico från 1782, ännu mer spännande.
  Jag skall inte redogöra för handlingen (egentligen omöjligt men betydelselöst) elleer  recensera (för där har jag samma förmåga som att skriva om mat).
  Det får andra göra.
  Till exempel en annan slottsteaterbesökare, Per Feltsin. som i dagens Kulturnytt i P1 (30 juli 07.46) ger detta omdöme - håll tillgodo!

Skall något tilläggas är att jag särskilt instämmer i Feltsins slutord - och noterar att bland besökarna på teatern fanns Kjerstin Dellert, Lars Löfgren med hustru Anna-Karin, Anita och Per Forsström, förre utbildningsministern Jan-Erik Wikström, tidigare mångårig ordföranden i Drottningholms slottsteater samt ordföranden i Drottningholms slottsteater, f.d. riksdagsmanannen, statsrådet, landshövdingen och riksmarskalken Ingemar Eliasson med sin Karin, likaså förre ordföranden i Drottningholms slottsteater Gunnar Petri med maka plus skådespelaren vid Dramaten Kicki Aarflot - om vilken Lars Löfgren berättade att Ingmar Bergman under hans tid som Dramatenchef (1988) krävt skulle ha en viktig roll i Eugen O´Neills Lång dags färd mot natt med Jarl Kulle och Bibi Andersson i huvudrollerna..
  Ja, visst kan man få höra intressanta ting på Opera!

opera  recension

Haydn strålar galet på Drottningholm

I går, söndag, var det tid för sommarens stora premiär på Drottningholms Slottsteater utanför Stockholm. I år sätter man upp Joseph Haydns Orlando Paladino från 1782 - ett 'dramma eroicomico'. Alltså en blandning av tragik, komik och magi - allt i en pastoral miljö.
  Per Feltzin om "Orlando Paladino" på Drottningholms slottsteater Per Feltzin om "Orlando Paladino" på Drottningholms slottsteater (3:17)
  I går, söndag, var det tid för sommarens stora premiär på Drottningholms Slottsteater utanför Stockholm. I år sätter man upp Joseph Haydns Orlando Paladino från 1782 - ett `dramma eroicomico`. Alltså en blandning av tragik, komik och magi - allt i en pastoral miljö.

Måndag 30 juli 2012 kl 10:09 (Kulturnytt)
  Dramma eroicomico - svårt att få till. Här ska musik och handling gå från ädelmod till små fåniga lustifikationer och tillbaka via starka kärleksbetygelser - utan att något känns fel. Sångarna och orkestern måste verkligen hinna betona rätt och gestalta de snabba kasten.
  Och handen på hjärtat är ju inte Haydn den förste man tänker på när det gäller snabba kast mellan ytterligheter. Drottningholms musikaliske ledare och dirigenten Mark Tatlow är inte heller känd för just det. Hans kvaliteter finns mera i det noggranna allvaret. Men här är det som att Tatlow och Haydn förenats - att de, med mer än tvåhundra år emellan sig, sporrat varandra att ta ut svängarna.
  Det är dessutom ytterligare märkligt att tragik, komik och magi fungerar så bra tillsammans eftersom regissören Sigrid T'Hooft och kostymdesignern Stephan Dietrich är experter på det historiska i rörelser och kostym. Man sätter upp föreställningen som den en gång var, med 1700-tals rörelser. Sådan extrem tidstrogenhet kan bli hur tokig som helst om inte sångarna lyckas göra rörelserna naturliga, till sina egna - men det gör de här. Föreställningens alla delar vimlar av accenter, sirliga detaljer, en aning överdrivna gester men utan att det blir främmande. Lekfullt utan att det blir distanserat. Historiskt troget utan att det känns som ett besök i en historisk kulvert.
  Bra gjort eftersom berättelsen är minst sagt ålderdomligt tillkrånglad. Riddaren Orlando är vansinnigt förälskade i Angelica, precis som Rodomonte - men Angelica älskar Medoro. In i berättelsen kommer också fen Alcina, väpnaren Pasquale och herdinnan Eurilla.
  Och det är inte bara orkester och regi som har en hög jämn nivå - unga mästerliga sångare från USA, Sverige, Italien, Danmark och Norge sjunger och agerar med precision. Ditte H Andersen, Magnus Staveland, Daniel Ralphsson, Rickard Söderberg, Pietro Spagnoli och Kirsten Blaise är de centrala i berättelsen.
  Det är ingen sensationellt unik föreställning, och visst är någon svag och en annan kanske lite fladdrig med nån tonhöjd då och då - men det är levande opera. Jag behöver inget mer. Jag sitter nöjd.
 - - - - -
Haydns Orlando Paladino sänds i grannkanalen P2 den 11 augusti. P2 Live Opera

29 juli: Allas skattepolitik

Jag ser i SvD att kollegan Mathias Sundin (fp) i Norrköping - ersättare för föräldralediga Karin Granbom Ellison som den 31 maj fick en son - vill sänka skatttten på e-böcker från dagens 25 procent till 6.
  Argumentet är rättvisan: Att vanliga böcker har momsen 6 procent.
  Nu skall jag kommentera som dels gammal, dels något erfaren person i skattefrågor:
  1. Det finns bara en rättvis momssats och den är gemensam för alla varor och tjänster som omfattas av mervärdeskatten. Den utredning som gjordes om återgång till en momssats 2005 visade på att momsen skulle vara 21,7 procent i stället för 25,0 procent om alla varor och tjänster hade samma moms och man skulle ta bort alla undantag.
  2. Rättvisa i skattesystemet finns inte. Allt handlar om tycke och smak och politiska avvägningar. Jag har, utan tungt hjärta, varit med om att avslå nästan alla tänkbara förslag till skattesänkningar, och bifallit några fast jag borde ha sagt nej och gått in för enhetsmomsen.
  3. Det är lustigt att notera att skattepolitiken är allas. Ingen kan låta bli att komma med förslag där, ja, det finns åtta undantag i landet, de ledamöter som företräder allianspartierna i skatteutskottet. För oss åtta är det omöjligt att presentera förslag som inte är föraknkrade eftersom vi skulle tvingas rösta mot oss själva.
  4. Om jag finge råda på skatteområdet, skulle en lång rad förändringar vidtas.
  5. Jag prioriterar sänkt skatt på arbete; det är det enskilt vidigare skattekrave alla andra i vårt land. Det är ju inte klokt att vi har en löneskatt på 8-9 procent som betalas bara för att man anställer något eller att staten och kommunen tar upp till 56-57 procent i skatt av vad man tjänar.
  6. Men jag har inga egna skatteförslag; sänkt moms på e-böcker ligger dock långt ned på den lista som jag har i huvudet men som inte finns.
  7. Jag vill ha bort reklamskatten för allmänna nyhetstidningar. För läsarnas skull.

29 juli: Wolodarski och euro-krisen

Peter Wolodarski, numera DN:s politiske redaktör som jag hade nöjet att som NU-redaktör anställa på tidningen i mitten av 1990-talet, ett synnerligen gott beslut, skriver i dag om myter om eurokrisen. Åtskilligt vad han säger är rätt och riktigt, men i jakten på att styrka sina egna teser går den gode DN-redaktören för en gångs skull vilse.
  Det sker främst genom urvalet av fakta som stödjer hans egen tes; valet blir därmed starkt selektivt och framför blir slutsatser fel genom uutelämnande av andra fakta; att dessutom upphöja OECD till sanningens apostel i denna värld är minst sagt tveksamt, jag har själv diskuterat svensk ekonomisk politik med ledande OECD-ekonomer och undervisat - förlåt mig om det låter skrytigt - i allt från grundläggande fakta om svensk bostadspolitik, t.ex. inteckningssystemets sätt att fungera till hyresregleringens funktion, till kreditmarknadens funktionssätt.
  Men åter till dagens analys - och jag har invändningar mot många teser men framför allt den första, att Grekland lever upp till de krav som andra länder och EU ställt på landet.
  Men om så vore, funnes ju inget problem!
  Nej, problemet är att Grekland och flera andra sydeuropeiska länder ställt ut löften till sig själva som de inte har betalat för. Problemet har funnits sedan decennier - och hänvisningen till någon OECD-statistik som skall visa att det var värre förr, avhjälper inte grundproblemet: Det grekiska folket betalar inte vad man konsumerar i form av varor och tjänster, underskotten må vara mindre nu - där vet Peter Wolodarski mer än de flesta, förstår jag - men är likvääl mycket stora och  Italien, Spanien, Portugal och fler länder lever alltjämt genom att skriva ut krediter mot kommande generationer i sina egna länder; här måste man skilja mellan lån som säkert kan fås till höga räntor från ECB, Tyskland och fler till - dock ej Finland - och finansieringen av dessa. Det finns inga andra som betalar t.ex. irernas konsumtion än irerna nu och deras framtida ättlingar, det vet Peter Wolodarski men väljer att bortse från; tanken att tyskarna skulle börja betala andras skulder är en ren utopi.
   Om ett underskott minskar från 10 procent av bruttonationalprodukten, som innefattar utländska krediter, till 5 procent, ökar likväl skuldsättningen och det handlar om en expansiv politik, visserligen inte lika expansiv som tidigare men likväl starkt expansiv. Används pengarna dessutom inte till investeringar utan till att betala tidigare lån, blir  än mer allvarliga.
  Peter Wolodarisk bortser från - dessutom - att den offentliga sektorn inklusive skatteverken  i de flesta av de krisdrabbade länderna är mycket bristfälliga utom vad gäller den egna lönelistan. Vi kan klaga på våra skatter, men vi borde exportera det svenska skatteverkets effektivitet!
  Allra sist: Jag anser - men det är en personlig åsikt - att EU:s alla struktfonder, som givit Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland så mycket "gratis" pengar, har varit ofantligt skadliga eftersom dessa pengar, ibland flera procent av deras nationalinkomster, snedvridit hela kreditmarkanden och synen på vad olika investeringar kostar.
  Detta är ytterligare ett argument till att starkt reformera stukturfondsprogrammen. Vi skall vara glada i Sverige att vi fått så lite struktfondspengar och i stället varit tvingade att räkna fram vad saker och ting verkligen kostar.

28 juli: Facebook-förlust

Facebok-grundaren Mark Zuckerberg har nu förlorat 49 miljarder kr efter börsintroduktionen av aktien.
   Tråkigt. Illa, måste man säga. Mycker pengar, onekligen.
   Lite avundsjuk är jag trots allt.
   För tänk om vad lycklig man skulle vara om man var så rik att man kunde förlora 49 miljarder!

28 juli: Från Spanien till Flen

Spanien är i kris.
Flen har det hyfsat.
Skillnaden är att om Flen legat i Spanien skulle kommunen haft sexton banker.
Nu har kommunen fyra.
Flen lever väl utan sexton bankkontor.

27 juli: SSU Norrbotten ställde in: För få anmälda

Man undrar ibland när man ser saker. Själv läser jag sällan SSU Norrbottens hemsida, vilket är synd för den är försedd med obetalbar humor, men noterar att den senaste storsatsningen i distriket (därefter tycks inget ha hänt som funnit vara värt att skriva om på hemsidan), alltså medlemskursen 1-3 juni 2012, ställdes in.
  Orsak: För få anmälda och att ett antal föreläsare inte kunde komma.
  Någon förvånad?
  

27 juli: Om SSU som uppges skakas

SSU Norrbotten uppges - enligt i vanliga fall välunderrättade Piteå-Tidningen (s) - vara skakat av anklagelser för att ha tagit emot mångmiljonbidrag från Norrbottens läns landsting under åren 2004-2010 för kurser som förbundet sagt sig ha haft men som bara funnits på papperet.
  Det låter allvarligt.
  Men jag tror det är fel, helt fel.
  En organisation av den storlek som SSU Norrbotten är, om man räknar bort alla pappersmedlemmar, kan omöjligen skaka, skakas eller vara skakad.
  Det faller på sin egen orimlighet.

26 juli Oswaldo Paya död

Häromdagen meddelades att Oswaldo Paya omkommit i en trafikolycka i Kuba, på ön. Det är en stor förlust för det kubanska folket, Paya, som jag träffat i riksdagen och som jag agerade för skulle tilldelas Nobels fredspris - det bildades en särskild kommitté för ändamålet som det var lätt att ansluta sig till - var just en så modig människa som det behövs många fler av. Risken att bli arresterad, eller till och med dödad, var uppenbar för den som motsatte sig den nu mer än 50-åriga diktaruren på Kuba. Payas budskap var enkelt men utmanande: Det kubanska folket har samma rätt som andra folk att själva bestämma sitt lands politik - för vilket det krävs demokrati, folkstyre, alltså raka motsatsen till det som rått före Castros maktövertagande 1958 och därefter.
  Omständigheterna kring Payas död är oklara, men oavsett om det var en ren trafikolycka, vilket man ju inte kan utesluta - minns att frihetsledaren 1968 i Tjeckoslovakien Alexander Dubcek också dog i en "vanlig" trafikolycka - eller ett verk av regimen, har en viktig del av Kubas framtid gått förlorad.
  Ty Oswaldo Paya, en lysande talare, var en politisk ledare med stor lyskraft och övertygelse. Det är en ära att få ha nominerad honom till det Fredspris han aldrig kom att få.

Fotnot.
Kristdemokraterna söker, bland annat i SvD, ta åt sig äran av att ha stött och agerat för Payá. Det är bra att partiet upplyser om det - ty om sanningen skall fram var det framför allt folkpartiet - inte minst genom Lars Leijonborg som i 50-årspresent skänkte ett folkbibliotek till den demokratiska rörelsen på Kuba - och Liberala ungdomsförbundet, genom dåvarande ordföranden Fredrik Malm, som agerade, bland annat genom att sända företräde genom Silc, Sweden International Liberal Center, till Kuba, gång efter annan, trots att flera blev fängslade.

Och själv betalade jag via Silc under åtta år understöd till en dissidentfamilj med 300 kr/månad, något som måste ske utan artiklar i SvD och annan publicitet.

26 juli: Stopp (s) för nya bostäder

Vy från Malmö med Kronprinsen i bakgrunden, en fastighet där jag i ett par år bodde på 26:e våningen och fick hela dånet från trafiken cirka 75 meter längre ner på Föreningsgatan rakt in i lägenheten ...
Foto: Gunnar Andrén

I dag  (26 juli) presenterar socialdemokraternas Veronica Palm ordförande i Stockholms Arbetarekommun och vice ordförande i civilutskottet (tidigare samma i skatteutskottet), en skiss till en ny socialdemokratisk bostadspolitik.
  Det visar sig att det nya är mer av det gamla: mer subventioner och bonus till byggherrarna att betalas av oss alla, alltså via skatten, och inte ett enda förslag som pressar byggkostnaderna.
  Vad får detta, som det presenteras, stimulanspaket för effekt för byggsektorn?
  Jo, samma som alla andra löften om att skattebetalarna skall stå för notan: Stopp i väntan på det utlovade stödet, alltså skattebetalarnas bidrag.
  Så är det med löften om skattesänkningar, bidrag hit och dit: Gratis pengar lockar alltid.
  Låt oss vänta på de gratis pengarna, vi får vänta på de nya villkoren.
  (Gratis pengar har alltid lockat.)
  Hyresregleringen, som infördes 1916 under första världskriget för att få bukt med de höga hyrorna, är boven i dramat - därför att med oprecisa löften om låga hyror (att skilja från låga byggkostnader), framförhandlade av andra, kommer vi aldrig att få en marknad värd namnet.
  Därför blir det mindre byggt än vad folk har vilja att betala.
  Bostadsbristen är ett faktum.
  Kö.
  Vem vill inte hyra en femma på Stureplan för en tusenlapp i månaden?
  Jag tillät mig påtala detta 2003 - inför valet 2006 - då bostadsministern (s) Lars-Erik Lövdén i ett anförande inför  SABO-kongressen i Sundsvall 12-13 juni 2003 (se nedan) utlovade ett nytt finansieringssystem efter valet 2006 som skulle göra det billigare att bygga.
  - Byggstopp, blir resultatet, sade jag - vilket också blev fallet: Brant fall i byggandet, av den anledningen att hyresrättsbyggföretagen inväntade nya, billiga eller gratis pengar.
  Resultatet av Veronica Palms artikel kommer att bli detsamma. Tilltänkta projekt ställs på framtiden, med vilket avses tiden efter valet 2014 då den nuvarande politiken - som ännu så länge inte fått full verkan men som efter valet 1991 har resulterat i att skattebetalarna slipper ifrån ränteutgifter på cirka 30 miljarder/år (per år!) men som socialdemokraterna en gång lovade återinföra - även om Lövdén sade motsatsen 2003.
  Det blev förstås ingenting av de socialdemokratiska löftena.
  I stället har vi fått en trepartsuppgörelse, med Hyresgästföreningen, Sabo och fastighetsägarna om inflyttningshyror som inte får ändras av domstol i efterhand, en viktig inskränkning i bruksvärdessystemet, dagens hyresreglering.
  Det kommer att gå samma väg som efter valet 1994 (då socialdemokraterna senast svek sina bostadslöften) som 2003 då Lövdén var i farten med Veronica Palms nya generösa löften att pungslå alla skattebetalare med nya bostadsutgifter
   Varför?
   Jo, ingen finansminister kommer någonsin att ha råd att infria sådana löften.
   Vi måste helt enkelt i framtiden betala vad det kostar att bo. Och bygga.
 - - - - -
Fotnot om 12 juni 2003 (referat från Sabo-kongressen i Sundsvall).
I dag talade bostadsminister Lars-Erik Lövdén på SABOs kongress i Sundsvall.
  Huvudbudskapet i bostadsministerns tal var att bostadsbyggandet måste ta fart och att det efter 2006 behövs ett långsiktigt finansieringssystem.
  - I förra veckan beslutade riksdagen att förstärka stödet till byggandet av små och medelstora hyresbostäder och studentbostäder. Stödet motsvarar en momssänkning från 25 till 6 procent. Det är en kraftfull stimulans och jag har stora förväntningar på att byggbranschen, kommuner och allmännyttan nu ska anta utmaningen och bygga fler bostäder till rimliga priser.
  För större hyreslägenheter utgår det redan existerande investeringsbidraget oförändrat i förhållande till nuläget. Det nya stödet är ett väldigt generöst stöd men gäller bara till och med 2006.
   - Det är hög tid att fundera över den framtida bostadsfinansieringen. Regeringen kommer därför att ta initiativ till ett arbete för att se över en mer långsiktig bostadsfinansiering som ska gälla från och med 2007.
  - Det innebär inte någon återgång till de gamla stora subventionssystemen.
  - Men vi måste i god tid inför 2007 ge besked om villkoren.

25 juli: Bärplockare i Finland

År 2009 lät jag riksdagens utredningstjänst klargöra vilka regler som gäller för bärplockning i Finland - eftersom man där inte har det problem som återkommer i Sverige varje år.

Här är hela RUT-utredningen:

PM 2009-10-02 Dnr 2009:1289


BESKATTNING GÄLLANDE BÄR, SVAMP OCH KOTTAR I FINLAND
   Vilka beskattningsförhållanden gäller för bär, svamp och kottar i Finland? Frågan är föranledd av påståendet i debatten att det finns skatteförhållanden i Finland på detta område som Sverige bör eftersträva. Enligt uppgift utgår ingen skatt på bärplockning i Finland, i motsats till Sverige där fribeloppet är 12 500 kronor sedan den 1 januari 2007.
Skatt på inkomster från försäljning av självplockade vilda bär regleras i inkomstskattelagen 30.12.1992/1535 och i mervärdesskattelagen 30.12.1993/1501.
Gällande inkomstskatteregler
Enligt inkomstskattelagens 89 § är den inkomst som plockaren har fått vid överlåtelse av bl.a. vilda bär skattefri inkomst ifall inte inkomsten ska anses som lön. Bärplockare får betalt enligt hur mycket bär de lyckas plocka och sälja till uppköparna. Man kan säga att de får en ackordslön.
  Enligt 89 § inkomstskattelagen är detta skattefri inkomst för plockarna.

89 § har följande lydelse:
Inkomster av naturprodukter och modersmjölk
Skattepliktig är inte den inkomst som plockaren har fått vid överlåtelse av vilda bär, svampar och kottar eller sådana vilda växter och växtdelar som insamlas för att användas som människoföda eller läkemedel eller vid tillverkningen av läkemedel, om inkomsten inte skall anses som lön. Skattepliktig är inte heller den ersättning som överlåtaren har erhållit för överlåtelse av modersmjölk.

Gällande mervärdesskatteregler
I vissa fall är även direktförsäljning av självplockade vilda bär befriade från mervärdesskatt. Mervärdesskattelagens 59 § p. 6. har följande lydelse:
Skatt betalas inte på försäljning av följande varor och tjänster
/../
6) självplockade vilda bär och svampar som plockaren säljer som sådana från en annan plats än en särskild försäljningsplats. (I: 1.1.1995 T, G: 16.12.1994,
Ffs: 1218/1994).
Detta betyder att försäljning av självplockade vilda bär och svampar som plockaren själv säljer, t.ex. vid rastplatser längs landsvägar, inte är mervärdesskattepliktig inkomst. Genom Högsta förvaltningsdomstolens beslut har också torgförsäljning av självplockade bär ansetts vara befriade från mervärdesskatt.
Referens
Jan-Henrik Pursiainen, Eduskunta – Riksdagen, Interna utredningstjänsten

25 juli: Utjämningskommittén: bra utredning som ej bör genomföras

Foto: Gunnar Andrén

Utjämningskommittén - som jag tillhörde - kom fram till ett resultat som liknar det här vägmärket: Allt är på sned, den stora huvudfåran är samma som 1991-94 och tillkommande förändringar bryr sig de 80 procent som bor utanför Stockholms-, Göteborgs- och Malmö/Lund-regionen inte om eftersom de inte befinner sig i situationen att tillväxt ifråga om bostader, jobb, kommuniaktioner, barnomsorg, studieplatser etcetera är ett bekymmer för deras innevånare - och lever lyckliga i tron att om man pungslår tillväxtområden lite mer blir det bättre i resten av landet.

På SvD Brännpunkt publicerar i dag två företrädare för Stockholms handelskammare, Sofia Linder, analytiker, och Fredrik Johansson, analys- och policychef (vad det nu är), en ordentlig vidräkning med Utjämningskommitténs förslag. De har i många avseenden rätt.
  Intressanta siffror som de har lyckats analysera fram är att Stockholms stad och övriga 25 kommuner tillsammans har ungefär 22 procent av Sveriges befolkning men betalar ungefär 50 procent av all statsskatt (därmed måste avses från inkomstbeskattningen; om man tar med alla statliga skatter, som moms, bensin- och energiskatt blir det ju en annan siffra).
  Debattörerna har rätt i nästan allt.
  Utom de två centrala punkterna:
  Att riksdagen till 80 procent består av företrädare som inte bor i regionen. De bor på kosntiga platser som Ystad och Haparanda, Strömstad och Västervik.
  Att direktiven till utredningen omöjliggjorde radikala förändringar - eftersom varje förslag som kunde framställas måste åtföljas av ett annat som gjorde att systemet balansar, dvs 0-kostnadsprincip (från statens utgångspunkt gällde).
  "Grundproblemet med dagens skatteutjämningssystem, vilket utjämningskommittén tyvärr valde att förbise, är att delsystemet för inkomstutjämning är så långtgående att det undergräver kommunernas drivkraft att utvecklas." Så skriver dessa debattörer.
  Det visar bara att de inte förstått någonting, vet någonting och framför allt inte tar minsta politiska hänsyn. Om inte vi som ville annat - jag, kommunalrådet Erik Langby (m) i Nacka och delvis borgarrådet Samuelsson (kd) - drivit våra ståundpunkter som vi gjorde, skulle Stockholmsregionen kommit än mer illa ut som nu blir fallet.
  De 80 procent som bor utanför Stockholm tycker inte alls som Stockholms handelskammare, kan jag berätta. De vill tvärtom att stockholmarna skall betala mer.
  Utifrån direktiven - som drevs fram av kd och moderaterna i finansdepartementet (Borg och Odell) - står jag bakom utredningen, varje annat alterativ hade varit sämre.
  Men jag stämmer inte in i direktiven, inte i slutsatserna om att inte hela Sverige gynnas av att det går bra för Stockholms-, Göteborgs- och Malmö/Lund-regionerna. I dessa avseenden anser jag att utredningen behöver överarbetas.
  Stockholms handelskammare har alldeles rätt i sak.
  Politiskt är de helt bakom flötet.
  Tänk er SvD-artikeln i Norrländska Socialdemokraten, Östersunds-Posten eller 100-tals andra tidningar med ringa spridning kring Sergels Torg och Stureplan!
  Vi som värnar tillväxt och framtid i Stockholm och hela Sverige måste få med oss resten av landet. Stockholms handelskammares artikel underlättar inte, kan jag säga.
  Slutligen: "Ytterligare ett problem är att systemet är så komplext att endast ett fåtal personer begriper sig på det. Denna bild bekräftas av att 95 procent av kommunstyrelse-ordförandena svarar att systemet är komplext och svårbegripligt. Man kan ju då fråga sig hur kommunmedborgarna upplever det."
  Jag har debatterar denna fråga i 20-25 år nu - och alltid protesterat mot denna vulgärargumentation, även i Danderyds fullmäktige. Systemet är lätt att förstå, det är krångligt bara om man inte vill förstå.
   Problemet är ett helt annat: Godtyckligheten. Principerna fastlades av kommundirektören i Östersund 1991-94 och sedan har inget väsentligt gått att ändra.
  T.ex. att index för särskilda socialhjälpskostnader får fram genom att man tar roten ur invånarantalet i varje kommun. Det visar godtyckligheten, det finns ju inte ett spår av vetenskaplighet eller verkliga kostnader i sådant hokus pokus.
   Utredningen blev som direktiven föreskrev.
   Nu ropas det på att den skall genomföras rakt av. Jaså, hur skall man då förklara att Västerbottens läns landsting förlorar 320 miljoner kr? Eller att Hyltebrui i Halland vinner mycket medan expanderande Halmstad förlorar? Att grunden för alla sjukvårdskostnader i hela landet utgörs av hur det ser ut i Skåne plus en del sjukdomar i Östergötland - en nyhet det sistnämnda för denna utredning jämfört med de fem tidigare. Eller att barnsorgsersättningen ser likadan ut som före maxtaxans införande, den är inte ens indexreglerad. Vem missgynnar det? Statiskt kommuner som byggt ut barnsorgen - skall de straffas för detta? Osv.
  Utredningen behöver omarbetas.
  Hela Sverige skall leva. Även Stockholmsregionen fast de bara har 22 procent av landets befolkning.

24 juli: Skatten, skatteverket, skattepolitik och 800 milj kr

När staten tagit sitt - observera att bilden inte har det minsta att göra med texten eller ROT-eller RUT-avdraget, ej heller med skatteverket

RUT-avdraget  - skattenedsättningen med 50 procent  för arbete med hushållsnära tjänster sedan 2007 - är populärt, så populärt att många vill utöka det, 97 procent anser enligt Sifo att det skall finnas kvar, två av tre socialdemokrater gillar det - ja, det är väl bara skatteverket och vänsterpartiet som ogillar skattenedsättningen.
  (Miljöpartiet var så sent som i valrörelsen 2010 emot, jag deltog själv i debatter med partiets dåvarande skattepolitiker Helena Leander som framförde partiets linje,bort med RUT-avdraget så snart som möjligt, detta tillsammas med vice ordföranden i skatteutskottet Lars Johansson (s), båda numera f.d. skattepoltiiker noterar jag. Båda partierna tycks numera ha bytt åsikt, ja, miljöpartiet - landets näst kristdemokraterna flitigaste åsiktsbytare - vill ju numera utvidga avdraget till reprarationer av cyklar etcetera, via sänkt moms, det är ungefär samma sak, bara själva skattetekniken skiljer fast miljöpartisterna själva kanske inte förstått det.)
  Nu är tydligen skatteverket oroat över att RUT-avdragen blivit så populära. Den summa - uppger verket - som statskassan går miste om (under första halvåret 2012 6,8 miljarder i ROT-ersättning, 1,0 miljard i RUT-ersättning) har ökat från uppskattade 800 miljoner kr till just kring en miljard.
  Därför utreder, enligt verket, verket självt hur RUT-avdraget skall kunna begränsas.
  Om detta är några saker att säga:
  1. Omfattningen och inriktningen av skattepolitiken beslutas och bestäms inte av skatteverket. Det gör riksdagen, via förslag från regeringen eller enskilda ledamöter och sedan förslag om ändringar i skattepolitiken beretts av skatteutskottet. Svenska folkets rätt att sig beskatta beslutas av riksdagen allena. som det stod men en känd formulering i 1810 års grundlag; 1975 års är till innebörden densamma men formuleringen mindre glansfull.
   Det är viktigt att hålla rätt på de olika rollerna. Ingenstans i någon lag finns det en bestämmelse om att skatteverket skall fastlägga skattepolitiken. Verket är underställt regeringen. Punkt. Slut.
  2. Staten förlorar inte en krona på skattenedsättningen.
  Redan begreppet avdrag leder tanken fel: Avdraget är inget annan än sänkt skatt oavsett om det gäller RUT-avdrag eller ROT-avdrag. Det är en skattesänkning på arbete - inte material - som riksdagen har beslutat om. Att påstå att staten "förlorar" är att acceptera att värdet av allt arbete tillhör staten, egentligen borde Du i så fall skatta också för att Du lagar egen mat (där skatten är noll), klipper gräset (skatten på det arbetet är också noll) eller gör ett inköpsärende till grannen i närmaste ICA-butik när du själv köper grillkotletter och godis (skatten är noll på den väntjänsten).
   Vi - och därmed avses svenska folket, skatteverket och refererande medieer - är otroligt fast i beskrivningen att allt vi gör kan omvandlas till värden räknat i pengar och att dessa tillhör staten.
   Så är det inte.
  RUT-avdraget innebär inget annat än att staten, via riksdagen, beslutat sig för att sänka sina krav på att få en jättehög procent av värdet av arbetet med vissa tjänster till en lägre nivå, en halvering.
   Varför skall staten alls kräva att få pengar, är en filosofisk fråga som bara kan besvaras av att vi har gemensamma åtaganden som på något sätt måste finansieras, enligt min mening helst med skatt på konsumtion, så lite som möjligt på arbete.
   Men om vi går och tror att alla pengar tillhör staten och att denna gör "förlust" är vi fel ute, långt inne i det socialistiska. kommunistiska eller nationalsocialistiska (nazismen) lyckorike där allt tillhör staten - som av godhet låter oss behålla en skärv av vårt eget arbete.
   Sänk skatten på arbete!

 

23 juli: En kommunalrådshistoria



Partiutfrågning i Danderyd på Stocksunds torgs dag den
5 september 2010: Inger Beckman Hirschfeldt (s), Mikael
Aderteg (mp), Gunnar Oom (m), Inger Strömbom (kd),
Jonas Uebel (fp), Sällskapet Amorinas ordförande Kjell
Gunnarson i tacktagen, Kristin Eriksson (c) och utfrågaren
Jan Falk, i vardagslag styrelseledamot i Amoria och DN-
familjeredaktör Foto: Gunnar Andrén

 Jag vet ibland inte om man skall skratta eller gråta.
   Ett parti i Danderyd, som formellt kallar sig Centerpartiet men sig själva för Danderydscentern och ideologiskt - enligt min mening - alltid legat någonstastans mellan moderaterna och nej-till-allt, har alltid (varmed avses från 1991 då Danderyds kommun för första gången fick ett kommunalråd, Björn Hamilton (m)), sagt nej till denna konstruktion. I alla sina budgetförslag - ständigt nedröstade - har partiet yrkat på att Danderyd skall ha ett halvt kommunalråd, därmed har man sparat in ganska mycket pengar eftersom moderaterna sett till att dess kommunalråd 1991-2011 varit Sveriges mest välavlönade i förhållande till kommunstorleken (cirka 30.000 invånare).
   Vi andra - och jag satt i fullmäktige 1991-2006, femton år - har alltid tyckt att detta varit en fiktiv besparing, en opportunistisk sådan, att en kommun som Danderyd behöver ledas av en person på heltid, kommunstyrelsens ordförande, alltså tillika kommunalråd.
  Men så inträffade något i valet 2010: Moderaterna förlorade sin egna majoritet, Danderydscentern (och folkpartiet fast på helt andra frågor) gick starkt framåt i valet. Det skulle bli möjligt att bilda en majoritet med centerpartiet (obs! ingen hänvisning till centerpartiet), folkpartiet liberalerna, socialdemokraterna och mp.
  Men se då: Då gjorde detta parti, Danderydscentern upp med sitt formellt största antagonistparti och nu leds Danderyd av en trio, moderaterna, Danderydscentern och kristdemokraterna, som har över trettio av fullmäktiges 45 mandat bakom sig. Och då har förstås frågan varit hur många kommunalråd kommunen borde ha?
  Från det jag blev ordförande i folkpartiet i Danderyd, 1993, har vi konsekvent drivit att oppositionen måste ha god insyn i kommunen, något som moderaterna alltid varit emot, ideologiskt och praktiskt. Danderydscentern har valt en annan linje, den ovannämnda: ett halvt kommunalråd. Fp-linjen skulle inneburit att 1994-2010 skulle Danderydscentern fått ett kommunalråd i insynsposition, vi har våra principer.
   Det kan man inte säga om Danderydscentern - för när partiet efter valet 2010 trätt in i den majoritet som man angripit så våldsamt under över tjugo år, och hätskt under valåret 2010, blev det annat ljud i fråga om hur många kommunalråd Danderyd skall ha. Nu skulle Danderydscentern också ha - och partiets föreslagna 1/2 kommunalråd för majoriteten blev plötsligt 1 1/2 plus, för skams skull, ett halvt även till oppositionen.
   Så nu har Danderyd sedan den 1 juli 2011 inte ett halvt kommunalråd utan två: Heltid för moderaterna, halvtid för Danderydscentern och halvtid för folkpartiet i oppositionen.
  Så nu förstår nog många: Ibland vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Efter att ha hört under femton år varför Danderyd skall ha ett halvt kommunalråd och inte ett och nu får höra att det behövs två, ja, då måste man både skratta och gråta.

23 juli: Ur Sydsvenskan 22 okt 1974 - om tidninghoch Nixon

Hade denna historiska skrivelse från 1974, från president Richard Nixon till utrikesministern Henry Kissinger, blivit verklighet om inte pressfriheten vårdats, om Washington Post hade varit det minsta beroende av statsmakten? Detta tål att funderas på, också i Sverige, också 2012

Jag skrev tidigare (20 juli) om tryckfrihetslagstiftningen inför den utredning som kommer senast den 31 augusti 2012. Hoten är många mot mångfald och informationsfrihet - och tiden läker få sår.
  Här ett inlägg som jag gjorde på ledarsidan i Sydsvenskan (ob lib) - där jag då ledarskribent 1971-76 år 1974.

I Brännpunkten i SDS den 22 oktober 1974

Tidningshoten

BOKTRYCKARKONSTEN uppfanns av Johann Gutenberg år 1454. Många anser att censurens förträfflighet upptäcktes på tredje dagen av boktryckarkonstens födelse. Man kan ha skilda meningar om exakt datum men ostridigt är att det fria, tryckta ordet sedan dess alltid har hotats, inte sällan helt förkvävts.

   SVERIGE tillhör de få länder som har en pressfrihet värd namnet. Men också denna är hotad, hotad från många håll. Låt oss se på några hot, dagsaktuella såväl som långsiktiga.

KOSTNADERNA. Inte bara s.k. andratidningar har ekonomiska svårigheter. Också många förstatidningar har drabbats. Tidningar är personalkrävande, varje dag en ny produkt, ingen sida är den andra lik, papperspriserna går i höjden, distributionskostnaderna ökar enormt, man tvingas gå över till nya framställningsmetoder som kräver stora investeringar. Hur skall man klara detta utan stöd från samhället, d.v.s. från staten?

STATSSTÖDET. Men statsstödet produktionsbidrag, kanske subventionerat papper för att hålla prenumerations- och lösnummerpriser på rimlig nivå, lån, distributionsstöd, innebär att många tidningar kan - observera kan, inte nödvändigtvis kommer att - råka i beroendeförhållande till statsmakten som ter sig minst sagt olyckligt. Risken skall inte undervärderas. Samtidigt är det uppenbart att stödet till tidningarna måste byggas ut om inte tidningsdöden skall börja grassera igen.

  Presstödet har kommit för att stanna.

PARTIERNA. Många organisationer, främst partierna, är irriterade på tidningarna för att man inte får sina åsikter framförda på det sätt man vill. - Det vinklas, som bekant. Det är uppenbart att partierna och de stora organisationernas talesmän, ja, det som ofta benämns etablissemanget, är missnöjda med tidningarnas sätt att skildra vad de har för sig.

  Lockelsen att se allt fler tidningar som egna språkrör är uppenbarligen stor på flera håll just nu.

DET PARADOXALA är just därför att tidningarnas inträngande skildringar av vad makthavarna har för sig i sig är ett hot mot pressfriheten. Det gäller oavsett om tidningarna är privat- eller organisationsägda. Båda sorterna behövs. Undras just man inser det på alla håll?

  DE AKTUELLA  pressutredningarnas direktiv är dunkla på denna centrala punkt. Särskild den i somras tillsatta Lidbomska utredningen är mångtydig. Är det regeringesn avsikt att söka motverka vidare tidningsnedläggningar genom att ta från de rika tidningarna - dvs de som verkligen hotar makthavarna - och ge till de fattiga - dvs de som allt har att vinna? Eller avser man endast att söka förhindra s.k. multimediabildningar, dvs företag som engagerar sig i fler massmedia än tidningsbranschen?

DET ÄR VIKTIGT ur informationssynpunkt att tidningarna är starka, att det åtminstone finns ett antal stora tidningar som inte är beroende av staten, av annonsörer, av läsare eller av någon annan grupp. Sådana tidningar kan fylla sin funktion som granskare av vad makthavarna har för sig i allmänhetens tjänst.

HUR BESPOTTAT USA än blivit de senaste åren, kan ingen frånkänna dess press - särskilt Washington Post - äran av att ha bringat ljus i en skumraskaffär som många trodde var en fullkomlig orimlighet. Tänk om tidningarna hade varit det minsta beroende av statsmakten? Det är inte svårt att tänka sig vem som alltjämt skulle ha varit president i USA nu.

ÄR DET RIMLIGT  att tidningarna talar i egen sak? Ja, därför att ingen annan gör det, läsarna gör det inte, makthavaarna gör det inte. Men tidningarna måste slå vakt om sin självständighet - i läsarnas intresse.

LÅT OSS HOPPAS  att partirepresentanterna i 1972 års pressutredning inser att det ligger i läsarnas intresse att vi inte får en utslätad press, mångfaldig men i realiteten både enögd och enfaldig.

Malmö i oktober 1974

GUNNAR ANDRÉN

22 juli: Wiehe och statsministern

Det  är en smula pinsamt att notera att Sveriges statsminister denna dag - en onekligen speciell dag - valt att inte deltaga i något offentligt arrangemang till minne av årsdagen av vansinnesdåden i Oslo. Förklaringen, att ingen officiell norsk inbjudan förekommit, utgör i sig ett gott skäl att inte närvara vid de inhemska ceremonierna i Oslo - att ha åkt dit utan inbjudan hade väckt än mer frågetecken - men att avstå från möjligheterna i Sverige väcker i sig också förundran.
  Men när artisten Mikael Wiehe gör sig lustig över statsministerns frånvaro i Oslo i dag - och säger sig själv vilja försöka företräda denne (något som vittnar om ett omåttligt, nästan omätbart stort ego) - visar  det bara brist på takt.
  Artisten Wiehe, duktig och underhållande, är inbjuden som just artist, det kan aldrig statsminstern vara.
  För att uttala sig som Wiehe måste man rida på egen och andras okunnighet.
  Där är det nog svårt att slå Wiehe i den delen. Tänk om Sveriges statsminister oinbjuden trängt sig på de norska ceremonierna i domkyrkan eller utanför regeringsbyggnaden. Det hade varit bara pinsamt.
  Jag hade skämts - men funnit det naturligt att Sveriges statsminister deltog i någon minnesceremomi i Sverige.

22 juli: Ett år efteråt vansinnesdåden

Det är i dag  (22 juli) ett år efter de dubbla vansinnesdåden i Oslo.
  Spaltmil har skrivits om förövraren, han har jämfört med vanliga människor givits tillfälle att framträda i medierna med sina bisarra åsikter - och en självuppfattning som är minst sagt hög - på ett sätt som åtminstone jag finner stötande.
  Hur mycket medieutrymme denne galning fått - över alla rimliga proportioner - borde, trots de 77 morden och ett lidande som inte ens är mätbart, föranleda medial begrundan och självgranskning i Norge, Sverige och på andra håll.
   Förövaren har misslyckats - men medierna har blivit hans medlöpare.
   Därtill kommer att förövarens politiska åsikter och ideologiska förvirring, men inte hans personlighet märkligt nog, av diverse elittyckare inte minst i vårt land söker påklistras andra, främst just ideologiskt.
  Det finns något över dessa debattörer av den självtillräckligt goda fundamentalistens säkerhet.
  Mycket har dessa säkert läst, en del kanske också något förstått, men kanske har de aldrig läst ens valda delar av Den heliga skrift och Bergspredikan (låt vara att handlade om en äktenskapsbryterska):
  "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen" (Joh. 8:3-5).
   I flera svenska medier, bland annat en stor i Stockholm utkommande tidning, har ideoligska uttolkare fått breda ut sig på ett sätt som endast kan gynna förövaren. Är han en så stor ideologisk tänkare som han nu förutsätts vara? Är hans så kallade manifest ett dokument vars innehåll delas av andra?
   Jag kanske är enfaldig och naiv men jag tror att sanningen om förövaren av vansinnesdåden i Oslo och på Utöya är mycket enkel:
  Han har en perverterad samhällssyn och inst minst totalt förvriden uppfattning om sin egen storhet och sin roll i historien.
  Om detta är högerideologiskt eller vänsterideologiskt är svårt för mig som liberal att veta.
  (Andra vet desto bättre och är säkrare, ja, säkert. Visst är det lättare att vara fundamentalist än att vara liberal? Kluven är man alltid, nästan allt har två sidor, endast fundamentalister besitter den eviga sanningen ...
  Min tröst anknyter till en aforsim som tillskrivs förre SSU-ordföranden och senare försvars- och utrikesministern Torsten Nilsson:
   "Lössen i den röda fanans veck, känner man igen på gången.")
  För mig är morden i Oslo bara ett omänskligt beteende.
  Nesligt. Vulgärt. Humanistiskt främmande. Historielöst.
  Vansinnigt. 
  Över andra människors liv bestämmer ingen annan än du själv, inte heller över mina eller dina eller andras tankar..
  Det är, det medger jag, en liberal fundamentalistisk åsikt.

21 juli Kommer

21 juli: Billigt kostsamt

Så skall en väg se ut - denna finns på Kinnekulle  Foto: Gunnar Andrén

Jag ser dem efter vägarna: Gupp. Jag åker över gropar och upphöjningar, hål och hinder.
   Och tänker:
   Visst är underhåll kostamt - se mitt eget hus.
   Men det finns en sak som är ännu mycket dyrare:
Att inte underhålla, det må vara det egna huset, cykeln, bilen (som jag inte har någon) eller båten  (tre kanoter)- eller offentliga vägar, järnvägar (och deras signalsystem), det kan gälla skolor, sjukhus eller vad det vara må.
   Många kommuner och staten och landsting borde tänka mer på detta.
    Problemet är att varken staten, landsting, regioner eller kommuner kan tänka.
    Det kan endast människor.
    Billigt är ofta kostsamt.

21 juli: Svenska nyheter

Svenska nyheter i dag enligt Expressen (21 juli 2012):

1. Högg ner flickvännen - intill deras bebis
2. 42-åring erkänner att han dödat sin hustru
3. Far och son dömda efter knivöverfall
4. Kvinna bakbunden och rånad i hemmet
5. Pojke från Växjö frias för våldtäkt i Malaga
6. 45-åring anhållen för våldtäkt i Växjö i natt
7. Kan ha förfalskat fruns namnteckning

Kul land.

20 juli. Den viktiga tryckfrihetslagstiftningen

Den kanske viktigaste lagen av alla i vårt land är Tryckfrihetsförordningen.
  Den tillkom 1949 och utgör en av våra fyra grundlagar:
  Regeringsformen från 1975 och successionsordningen från 1810 är två andra, den tredje är 1992 års Yttrandefirhetsgrundlag; däremot är riksdagsordningen faktiskt ingen grundlag sedan 1975.
  I två utredningar, den första tillsatt av dåvarande justitieministern Thomas Bodström (s) under Göran Perssons tid som statsminister, den andra av nuvarande justititeministern Betarice Ask (m) under Fredrik Reinfeldts tid, har tryckfrihetsfrågorna utretts.
  Den förstnämnda utredningen ledde efter remissbehandling ingenstans, den senare har nyligen haft sitt slutsammanträde och kommer offentliggöras senast den 31 augusti; det handlar om en utredning där företrädare för alla riksdagspartier haft företrädare och som nu alltså har haft sitt slutsammanträde.
  Den stora frågan i båda utredningarna har varit
  dels om de båda grundlagarna skall smältas samman och bli en yttrande- och tryckfrihetsgrundlag,
  dels om det straffbara området skall utvidgas att också omfatta yttranden, tryckta, talade eller i bild (eller ton), som inte faller under brottsbalkens bestämmelser om förtal eller förolämpning.
  (Det klassiska exemplet är:
   Domaren: Bestrider svaranden att ni kallat grannen för träskalle?
   Svaranden: Absolut, herr domare, det bestrider jag till 100 procent, det enda jag sagt är att det är mycket gott virke i min granne.)
  Ordförande i Yttrandefrihetskommittén är förre justitiekanslern Göran Lambertz, känd som skicklig jurist men också som en företrädare för en ibland bisarr rättsuppfattning.
  Fp-företrädare har varit advokaten Erik Wassén, tidigare kanslichef i riksdagsgruppen, övriga ledamöter kan man läsa om här.
  Nu kommer det tydligen att inträffa att ordföranden ensam, eller möjligen tillsammans med kd-företrädaren, kommer att reservera sig för flera ändringar i tryckfriheten, bland annat lagsammanslagning. Mot detta finns det en stark majoritet: De folkvalda värnar den liberala tryckfrihetsförordning vi har och som inte minst bär spår i förnyelse av förre chefredaktören för Eskilstuna-Kuriren Hans Schöier som ledde en tidigare utredning i ärendet.
  Man kan tycka att det här spelar liten roll. Men sanningen är den omvända: Om vi skall ha en öppenhet i samhället, där offentligthetsprincipen är grundläggande, måste tillgänglighet till offentliga handlingar - tryckta eller i annan form, som e-post - vara precist reglerade, likaså när sekretess skall gälla och när brottsbalkens skäl tar över. Det är också viktigt att slå fast hur brott mot  tryckfriheten skall beslutas och överklagas av domstol, genom jurybeslut, inte som i vanliga brottsfall av domare. Tryckfrihetstvister är förvisso juridiska, men handlar oftast mest av allt om rätten för andra att ¨få veta: Det är ingen specifik juridisk avvägning, det är en förtroendefråga.
  Den andra kontroversiella frågan - utöver rätten för anställda i enskilda eller publika företag som nu skall redas ut i särskild ordning - gäller om det i tryckfrihetsrättslig mening skall vara otillåtet, dvs brottsligt, att skriva nedsättande om personer utan att det handlar om förtal eller förolämpning. Att flera partier och enskilda debattörer varit inne på att så skulle vara fallet - snart nog får man i så fall kanske inte skriva illa om företag eller institutioner, en allvarlig inskränkning av yttrandefriheten. åsiktsfriheten och tryckfriheten - är ingen hemlighet. Här kan man som alltid lita på den liberala kompassen: Inga sådana utvidningar av det brottsliga rekvisitet, här skall brottsbalkens rekvisit gälla, inget mer - vilket inkluderar men för rikets säkerhet.
   Tryckfrihetslagstiftningen väcker numera sällan starka känslor.
   Om det är illa eller bra, ett tecken på uppslutningen bakom nuvarande sitaution, är svårt att avgöra. Men det förhållandet att enskilda jurister och kanske även partiföreträdare vill inskränka yttrandefriheten och vidga brottsbegreppen, är enligt min mening ytterst illavarslande.
   Det var därför som jag efter måttet av min förmåga motsatte mig den nya lagen om kränkningar i bild. Nu finns den, som ett resultat av många partiers önskan att ha en lagstiftning kanske inte att använda flitigt men som ett hot mot den som publicerar närgångna bilder eller porträtt på offentliga personer i situationer där vederbörande inte vill förekomma.
  Jag ansåg och anser att här borde Publicitetsreglerna gälla och räcka. Det klargjorde jag ocks i riksdagsgruppen (fp) när frågan behandlades där men det gick inte till omröstning eftersom det var klarlagt att tre allianspartier - samt socialdemokraterna - stod bakom lagstiftningen.

19 juli: Tips om fp-bloggar

Det är ju ingen brist på bloggar. Här en adress som kan leda vidare till intressanta fp-bloggar.

http://folkpartibloggen.wordpress.com/

18 juli

Strax

17 juli: Slå samman AIK, Djurgården och Hammarby!

Jag ser i den utmärkta tidningen Expressen (lib) att Carl B Hamilton (fp) fortsätter pläderingen för att slå samman de nuvarande fyra allianspartierna.
Jag tror fortfarande - eftersom partier är idéorganisationer, inte företag - att man skall börja i en annan ända:
Man slår ihop AIK, Djurgården och Hammarby till ett lag och sedan fusionerar man med IFK Göteborg.
Om detta lyckas och blir en framgång, kan man gå vidare med politiska partier.

16 juli: När pumpen gick upp: En bensinransoneringskrönika ur SDS den 24 jan 1974

 Ibland finns skäl att fundera över tidens gång. Den här artikeln skrev jag den 24 januari 1974 i Sydsvenska Dagbladet, det var en krönika på allmän plats i anledning av att just då hade vi prisstopp och ransonering på bensin i Sverige. Läs och håll tillgodo!

Bensinpriset 1973-74

25 jan 1973     100 öre/liter
  6 feb 1973     103 öre/liter
  2 maj 1973    105 öre/liter
  6 jun 1973     109 öre/liter
  8 aug 1973    112 öre/liter
10 okt 1973    114 öre/liter
14 nov 1973    118 öre/liter
29 dec 1973    122 öre/liter
Det här är prisutvecklingen på 97/98-oktanig bensin hos OK senaste året. Den 20 december 1973 infördes prisstopp. Den svenska prisnivån måste dock höjas avsevärt om fortsatt kvantitetsransnering skall kunna undvikas


Krönika i SDS den 24 januari 1974

Ransen kan slopas men vi måste betala!

Är bensinransoneringen nödvändig?
Kan den slopas alldeles omgående?
Svaret är ja - åtminstone på den andra frågan.Bensinransoneringen är nu mindre fråga om tillgång på bensin än en prisfråga. Priset för en slopad ransonering är kraftigt höjda priser. Det är dock höjningar som vi måste räkna med alldeles oavsett om det blir ett bestående prisstopp på bensin eller inte.

Vi måste helt enkelt betala de nya världsmarknadspriserna.

DET FÖRHÅLLER sig på det här viset.

FRÅN BÖRJAN innebar de oljeprodcerande ländernas nedskärning av produktionen att mindre olja skeppades ut från de arabiska oljehamnarna. I Europa, bland annat i Rotterdam som är centrum för handeln med oljeprodukter i denna del av världen, fickdet till flöljd att priseer steg alldeles astrom´nomiskt - men fortfarande fanns det olja och bensin att köpa för den som ville och kunde betala.

NU HAR den situationen inträtt, vilket bland annat omvittnats av direktör Alf Bergman, chef för Shell i Sverige, att utbudet av bensin börjat att öka och priset på bensin samtidigt börjat falla. Det tolkar direktör Bergman som att förbrukningen av bensin minsakt i många länder och att det därför ha blivit över bertydande laste som måste säljas i andra länder, exempelvis Sverige.

FRÅGAN ÄR varför Sverige inte köper utbjudna färdigraffinerade bensinkvantiteter?

SVARET är här att det svenska prisstoppet på bensin gör det "olönsamt" för de internationella oljebolagen att försälja bensinen i Sverige eftersom den svenska prisnivån ligger avsevärt under världsmarknadspriserna nu. "Om den svenska prisnivån höjs till den internationella prisnivån kan importer göras till Sverige och på så sätt kan även på den svenska marknaden balans i tillgång och efterfrågan uppnås", säger direktör Bergman och gör det viktiga tillägget, "även om producentländerna fortsätter att begränsa oljetillförseln".

VAD HÄNDER då om den svenska prisnivån fortsätter att ligga under den nya, höga internationella prisnivå som utbildats på till exempel bensin?

JO, DÅ KAN faktiskt det inträffa att Sverige blir utsatt för ständig brist inte bara på bensin utan olika slag av oljor, minst lika allvarligt. Följden skulle kunna bli en permantet bensin- och oljeransonering i vårt land utan att motsvarande ransoneringar behöver tillgripas i andra länder.

I SJÄLVA verket måste man välja mellan en pris- eller kvantitetsransonering. Hittils har vi, enligt myndigheterna, haft en nödtvungen kvantitetsransonering. Risken är uppenbar att kvantitetsransoneringen kan bli bestående - om vi inte väljer att höja de svenska priserna till världsmarknadsnivå och därmed automatiskt följer med i den internationella prisransonering som arabastaterans oljenedskärningar tvingat fram.

VISST har bensinpriserna stigit enormt sista året - se bara på diagrammet som visar priset på OK:s 98-oktaniga bensin. Det är dock lika bra att först som sist inse att priset vare sig nått sitt maximun eller optimum - den "rätta" prisnivå som bestäms av tillgång och efterfrågan på bensin coh råolja på världsmarknaden, en prisnivå som inte alls bryr sig om något prisstopp i ett enskilt land.

VI FÅR RÄKNA med prisstegringar på säkert ytterligare 25-50 öre det närmaste halvåret, lika säkert som att finansminister Gunnar Sträng tänker behålla de speciella skatterna på tillsammans 70 öre per liter bensin.

OM OLJEBOLAGEN, som man förvisso kan tycka illa om på grund av dess oförtjänsta pris- och vinstökningar till följd av oljekrisen inte får tillåtelse att höja priserna i Sverige, ja, då blir det fortsatt bensinransonering i vårt land - ända tills den dag vi hittar en alldeles egen oljekälla någonstans i Sverige.

15 juli

Strax

15 juli:

14 juli: Att äta efteråt

Ägg - godis!

Foto: Gunnar Andrén

14 juli: Fyra timmar senare

Tekniska högskola, c:a 18.15
 - bara resten kvar!

Stor sak, vi går och springer i mål, onda fötter, onda benöverallt.

Men vi gjorde det!

14 juli: Ännu fler bilder inkl Ulf Wickbom

Maratonlöpningens okrönte nestor
- Ulf Wickbom, SvD, Barometern, Öland och Stocksund



Vilken fart - 37 km kvar! Namnet är
Cecilia Backman från vårt östra grannland.



Modern underhållning m/1912

14 juli: Fler bilder



Nu tätnar det

Här kommer Kjell-Erik Såhl, nummer 1



Bara 37 km kvar

Först i rött?

14 juli: Bilder från jubileums-Marathon 2012



Förtruppen m/1912

 14 juli  2012 kl 13.48 gick starten för Jubielums-Marathon, 100 år efter OS-Marathon 2012. Här en del bilder. Foto: Gunnar Andrén


Snabbast i klassen



Nu är det bara resten kvar - Bergshamra allé i Solna passeras nr 1274 är Fredrik Sone, Attlunda OK,
nr 1344 Christof Knebel, Tyskland, och nr 63 Anna von Schenk, Hässelby

 


Funktionär m/1912





Här kommer ledaren,  Mikael Mustaniemi,
namnet till trots inte från Finland utan från Bålsta!

 
 

Och här kommer vi - Lars Emanuelsson, Agnetas Utbildning, och någon som döljer startnumret 





Heja! Löpningen fångar eller AIK-are på väg ... Nej, Janne Klasila, Finland (34) och från Enhörna
Fredrik Berglund (31) och Mattias Jonsson Korpilainen (760)

Elfsborgare som tar täten? Alls icke - Karl Rönnby, Enhörna (32), Jonas Larm, Hässelby SK (6) och
 från samma klubb Fredrik Svanfelt (12)

Sverige! Sverige! Svärje! Löparen är
Olof Enström, föreningen heter Gurkan.
Hej, heja!



13 juli: Avbruten semester (EU-nämnd)

Det är semestertiden - och EU-nämnden i full verksamhet. Dagens möte handlar dock inte om eurokrisländerna utan om den "vanliga" EU-verksamheten, på jordbruks- och fiskeområdet. Regeringen företräds för dagen inte av nyblivne barnafadern Eskil Erlandsson, som förmodligen har viktigare ting att sköta, utan av statssekreteraren Magnus Kindbom (c),  son till framlidne riksdagsledamoten Bengt Kindbom från Skaraborgs län, aktiv i högsta grad under Thorbjörn Fälldins glansdagar som partiledare och  statsminister.
  Vad avhandlas?
  EU-nämnden har som bekant att på riksdagens uppdrag träffa beslut om godkännande eller icke godkännande av regeringens förhandlingsmandat i EU-sammanhang. Beslutet efter Kindboms föredragning blir att ordföranden Carl B Hamilton, som snart lämnar posten som ordförande i EU-nämnden för att likt mig bli suppleant, finner att det finns stöd för regeringens linje.
  Men dessförinnan ställs det frågor, om förhandlingsmandatet för regeringens ev. godkännande av EU-kommissionens mandat att förhandla med Elfenbenskusten om fiskekvoter etcetera. Just Elfenbenskustfrågan - som ju inte annars är någon större politisk fråga i Sverige - väcker debatt: Något parti (eller några), sekretessen gör att jag inte kan avslöja vilket eller vilka, vill att regeringen skall vara tydligare och kanske helst inte ge EU-kommissionen alls mandat att början förhandlingar eftersom Elfenbenskusten är politiskt oroligt och respekten för mänskliga rättigheter lämnar mycket i övrigt att önska. Allt det är ju rätt - men man kan också vända på hela fråga och undra: Om man inte förhandlar, vilka möjligheter har man då att ställa krav på respekt inte bara för hotet mot utfiskning utan också för de oändligt viktiga mänskliga rättigheterna?
  Så kommer, det gör det alltid i jordbrukssammanhang, frågan om EU:s budget upp. Nu gäller det ett nytt stöd till vissa näringar, om totalt 3,5 miljarder euro, otroligt mycket pengar. Det är ingen hemlighet att Sverige och några länder till, som England och Holland, likt Tyskland nettobidragsbetalare till EU-budgeten, dels är emot ytterligare jordbrukssubventioner, dels vill minska redan nuvarande enorma bidrag. Det framgår också av statssekreterare Kindboms redogörelse att det finns enighet om den svenska linjen.
  Den innefattar också att lägga, som inte minst Frankrike vill, detta och andra stöd utanför EU-budgeten. Det är ett sätt att komma runt att vissa länder vill öka betalningsansvaret för andra. Sverige är alltså dubbelt mot: dels det nya stödet i sak, dels att det - om nu olyckan är framme och det blir ett sådant beslut stödet läggs utanför EU-budgeten.
  Här uppstår nu enda roligheten i sammanhanget. Ett av de partier som är emot EU-medlemskapet - ingen hemlighet - talar sig varmt för mer konsumentinflytande och mer marknadsekonomi i sammanhanget, ja, det är verkligen ljuvt att höra denna något överraskande anslutning till den del av kapitalismen som utgörs av marknadsekonomin och mindre av politiskt styrande beslut.
  God stämning sprider sig i EU-nämnden.
  Slut för dagen.

12 juli: Ekot från Dagens eko

Mörket sänker sig över Sverige och det är regeringens fel. Ändå kan man mitt i mörket finna en liten, liten strimma av hopp, tittar i vattnet, skall ni se ...
Foto: Gunnar Andrén

Det är eländigt i Sverige.
  Och det är regeringens fel.
  Från översvämningarna i delar av Småland till att antalet myndigheter inte minskat antalet anställda som förutskickades 206.
  Efter att ha lyssnat till kvart i fem-versionen av Dagens eko förstår jag hur det är ställt i vårt land.
  Först rapporteras att Siv Holma (v) i trafikutskottet KU-anmält regeringen för försäljningen av delar av Svensk Bilprovning till ett företag vars ägare visat sig ha anknytningar till Cypern, landet där det går tretton av rika ryssar på dussinet och bolagsskatten är 10 procent mot Sveriges 26,3.
  Vi borde få höra ett reportage om den skadliga bolagsskattens höjd som gör att företag flyttar utomlands. Holma har rätt: Det vore bättre om villkoren för företagande vore i världsklass - fast det inte det hon tycker, förstår jag.
  Så är det tillsättningen av försvarsberedningen. - För sent, anser Peter Hultkvist (s), ordförande i försvarsberedningen. Peter är en genuin politiker (s) och man kan lita på honom: Om det så vore i sömnen kan man lita på att han kritiserar regeringen (fast det var en smula svårt, minns jag, när socialdemokraternas dåvarande ledare ville sända marinsoldater till flygstyrkan till Libyen ...)
  På en punkt vill jag gärna dock ge Peter en stor eloge: Han är, likt mig, övertygad om att via politiken kan man förbättra levnadsvillkoren för många människor - att vi sedan är oense om många medel hör till saken.
  Försvarsministern Karin Enström (m) får pliktskyldigt försvara sig och argumentera mot kritiken. Resultat: 5-0 till Peter.
  Därpå i Ekot är det Wiwi-Anne Johansson (v) som anser att regeringen sköter en sak förskräckligt dåligt, eftersom den följer riksdagens beslut och inte vänsterpartiets förslag - som inte är klart om det finns något.
  Slutligen kommer så den kloke Tomas Eneroth (s) och aktualiserar ett socialförsäkringsproblem som förmodligen är reellt, vi upplyses också om att socialförsäkringsminister Ulf Kristensson (m) - för dagen på semester - inte vill kommentera.
   Men Eneroth skiljer sig från övriga kritiker genom att önska att regeringen skall lösa det problem som aktualiserats, en intressant vinkel som antyder att det inte finns någon helt given lösning på problemet, inte ovanligt i socialförsäkringssammanhang.
  Men slutsatsen är enkel: Det är eländigt i Sverige.
  Om något skall tilläggas är det att det varit en svår olycka i Mont Blanc med nio döda och att det varit en än värre katastrof i Nigeria med uppskattningsvis 100 döda.
  Men vem bryr sig när det är så eländigt i Sverige och allt är regeringens fel.

11 juli: Unika bilder från Marathonloppet 1912

På lördag den 14 juli är det 100 år sedan OS i Stockholm - "solskensolympiaden" - ägde rum med, då som nu, Marathonloppet som höjdpunkt.
  Här kan du se unika bilder (ljud fanns ännu inte!) från loppet, när löparna passerar Stocksund, i en 3:30 lång filmsekvens.
Den 14 juli 1912 var loppet 42.200 meter långt, den här gången blir det för dem som vill 42.195 meter som det varit sedan många år - från början var det ju 42.000 meter men när löparna skulle gå i mål vid OS i London 1908 skulle målgången ha blivit på bortsidan sett från kungliga logen varför loppet förlängdes med ett halvt varv inne på White City stadium så att kungen kunde se segrarare på nära håll efter ytterligerare 195 meters löpning; därför är Marathonlopp sedan dess 42.195 meter.

1912 sprang man från Stockholms Olympiska stadion, som då ägdes av staten - det var alltså före Fredrik Reinfeldts och Lena Adelsohn-Liljeroths tid - 21.100 m till straxt norr om Sollentuna kyrka där man vände.

  Numera finns ett minnesmärke på platsen (flyttat några meter av trafikskäl sedan det kom upp 1913) och för dem som inte vill komma bort under lopppet, ser vändpunkten ut så här numera.
  Dock: Följ anvisningarna 14 juli 2012, den verkliga vändpunkten är exakt densamma som den soliga söndagen 1912.

  För att det inte skall bli alltför känt att det finns ett fint minnesmärke har Sveriges Olympiska Kommitté och Sollentuna kommun en tyst överenskommelse - så måste det vara - att det skall vara riktigt svårt att hitta monumentet, alltså inga tydliga skyltar, ingen historia kring märket etcetera.

  Den  som vill kan dock läsa mer på http://www.jubileumsmarathon.se/