29 juli: Wolodarski och euro-krisen

Peter Wolodarski, numera DN:s politiske redaktör som jag hade nöjet att som NU-redaktör anställa på tidningen i mitten av 1990-talet, ett synnerligen gott beslut, skriver i dag om myter om eurokrisen. Åtskilligt vad han säger är rätt och riktigt, men i jakten på att styrka sina egna teser går den gode DN-redaktören för en gångs skull vilse.
  Det sker främst genom urvalet av fakta som stödjer hans egen tes; valet blir därmed starkt selektivt och framför blir slutsatser fel genom uutelämnande av andra fakta; att dessutom upphöja OECD till sanningens apostel i denna värld är minst sagt tveksamt, jag har själv diskuterat svensk ekonomisk politik med ledande OECD-ekonomer och undervisat - förlåt mig om det låter skrytigt - i allt från grundläggande fakta om svensk bostadspolitik, t.ex. inteckningssystemets sätt att fungera till hyresregleringens funktion, till kreditmarknadens funktionssätt.
  Men åter till dagens analys - och jag har invändningar mot många teser men framför allt den första, att Grekland lever upp till de krav som andra länder och EU ställt på landet.
  Men om så vore, funnes ju inget problem!
  Nej, problemet är att Grekland och flera andra sydeuropeiska länder ställt ut löften till sig själva som de inte har betalat för. Problemet har funnits sedan decennier - och hänvisningen till någon OECD-statistik som skall visa att det var värre förr, avhjälper inte grundproblemet: Det grekiska folket betalar inte vad man konsumerar i form av varor och tjänster, underskotten må vara mindre nu - där vet Peter Wolodarski mer än de flesta, förstår jag - men är likvääl mycket stora och  Italien, Spanien, Portugal och fler länder lever alltjämt genom att skriva ut krediter mot kommande generationer i sina egna länder; här måste man skilja mellan lån som säkert kan fås till höga räntor från ECB, Tyskland och fler till - dock ej Finland - och finansieringen av dessa. Det finns inga andra som betalar t.ex. irernas konsumtion än irerna nu och deras framtida ättlingar, det vet Peter Wolodarski men väljer att bortse från; tanken att tyskarna skulle börja betala andras skulder är en ren utopi.
   Om ett underskott minskar från 10 procent av bruttonationalprodukten, som innefattar utländska krediter, till 5 procent, ökar likväl skuldsättningen och det handlar om en expansiv politik, visserligen inte lika expansiv som tidigare men likväl starkt expansiv. Används pengarna dessutom inte till investeringar utan till att betala tidigare lån, blir  än mer allvarliga.
  Peter Wolodarisk bortser från - dessutom - att den offentliga sektorn inklusive skatteverken  i de flesta av de krisdrabbade länderna är mycket bristfälliga utom vad gäller den egna lönelistan. Vi kan klaga på våra skatter, men vi borde exportera det svenska skatteverkets effektivitet!
  Allra sist: Jag anser - men det är en personlig åsikt - att EU:s alla struktfonder, som givit Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland så mycket "gratis" pengar, har varit ofantligt skadliga eftersom dessa pengar, ibland flera procent av deras nationalinkomster, snedvridit hela kreditmarkanden och synen på vad olika investeringar kostar.
  Detta är ytterligare ett argument till att starkt reformera stukturfondsprogrammen. Vi skall vara glada i Sverige att vi fått så lite struktfondspengar och i stället varit tvingade att räkna fram vad saker och ting verkligen kostar.