23 oktober 2013: När regeringen avgick

Den 15 februari 1990 avgick regeringen Ingvar Carlsson (s) sedan dess ekonomiska politik fällts. Här statsminsterns tal i riksagen:

3 § Allmänt lönestopp

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1989/90;AU24 Allmänt lönestopp (prop. 1989/90:95).

Kammaren biföll utskottets framställning om att belänkandet skulle avgö­ras efter endast en bordläggning.

AnL 1 Statsminister INGVAR CARLSSON:

Herr talman! De senaste veckornas händelser är omöjliga alt förslå, om man inte har klart för sig hur oerhört betydelsefull den fulla sysselsättningen är för socialdemokratin. Den fulla sysselsättningen är själva grunden för elt samhälle med fria och trygga människor Arbetslöshet slår hårt mot den en­skilde individen. En arbetslös människa kan aldrig vara en fri människa. En arbetslös kan aldrig vara trygg.

Den fulla sysselsättningen är själva grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle. Det går inte att skapa jämlikhet, om stora delar av befolkningen förvägras rätten att svara för sin egen försörjning. Det går inte atl i efterhand genom socialpolitik eller andra åtgärder rätta lill de orättvisor som arbetslös­heten skapar. Ett samhälle i arbetslöshet kan aldrig vara ett tryggt samhälle.

I länderna runt omkring oss är arbetslösheten många gånger högre än i vårt land. I Norge är den 4-5 %, och den ökar. 1 Danmark är arbetslösheten 9 %, och i Västeuropa som helhet också 9 %. Jämför dessa siffror med den arbetslöshet som vi har i Sverige, 1,4 %! Det är en väldig skillnad. Det inne­bär en skillnad för de människor i Sverige som nu har jobb, men som skulle ha varit arbetslösa med den politik som förs i andra länder Det är en skillnad för alla oss som kan dra nytta av alt bo i ell samhälle som ger utrymme åt folkels vilja atl arbeta. Det är en skillnad för hela vårt land atl inte behöva acceptera de klyftor den sociala misär och den ulslölthel som utbredd ar­betslöshet förr eller senare måsle skapa.

Vi socialdemokrater är stolta över den fulla sysselsättningen i vårt land, och vi är beredda att göra allt vad vi kan för atl försvara den. Människor kan lita på - och skall alltid kunna lita på - socialdemokratins vilja och förmåga att upprätthålla den fulla sysselsättningens politik.

Låg arbetslöshet ger också de fackliga organisationerna och löntagarna en stark ställning. På många sätt är detta bra, men del ställer också krav på lön­lagarna alt inte utnyttja denna starka ställning för alt driva krav som äventy­rar samhällsekonomin och på längre sikt slår tillbaka mot de egna intressena, dvs. att få till stånd ökade reallöner och atl behålla den fulla sysselsätt­ningen.

I dag står vi vid en punkt där den ekonomiska balansen hotas och där i förlängningen arbetslöshetens spöke skymtar Priserna stiger allt snabbare. Löneökningarna jagar varandra och skapar alltmer luft i plånböckerna. Oron på arbetsmarknaden tilltar Lockouter, strejker och varsel om konflik­ter håller på att bli dagliga inslag i vårt samhällsliv.

Vi har en årlig tillväxt på ungefär 2 %. Så myckel ökar den kaka som vi gemensamt har atl dela pä. Men under de tre senaste åren har lönerna ökat rned 28 % i kommuner och landsting, med 28 % i den statliga sektorn och med 28 % på den privata sidan, i och för sig en ganska likvärdig och rättvis ökning, om man sä vill.

Del är där vi just nu befinner oss. i ett läge med väldiga nominella löneök­ningar som inte motsvaras av en tillväxt i vår ekonomi, och denna sanning måsle vi alla se i ögonen. Det är denna utveckling som vi alla faktiskt har ell gemensamt intresse av atl bryta.

Man kan kanske tro all urholkade reallöner, försvagad konkurrenskraft och hotande arbetslöshet är någonting som egentligen bara drabbar lönta­garna. Men del drabbar också pensionärerna, barnomsorgen och sjukvår­den. Del var alltså för jobben, för lönerna och för välfärden som vi var tvungna all ingripa.

Under våren 1989 lade regeringen fram ett handfast åtstramningspaket med bl,a, förslag om en momshöjning. Detta gick emellertid samtliga övriga partier i denna kammare emot. Del var bara centern som gick med på vissa efterfrågedämpande åtgärder, vilka emellertid visat sig vara otillräckliga.

Detta är bakgrunden till alt regeringen inbjöd arbetsmarknadens parter lill överläggning på Haga och där ställde frågan om de var villiga atl med­verka till centrala och samordnade avtal och om de var villiga all la ett ansvar för all framför allt under 1991 bromsa upp den löneutveckling som inte är till glädje för någon men som kan leda lill inflation och arbetslöshet.

Del fanns en alldeles speciell anledning att välja denna tidpunkt. Den skallereform sorn folkpartiet och socialdemokraterna tillsammans har kon­struerat erbjöd en unik möjlighet för parterna att träffa avtal om låga nomi­nella löneökningar och samtidigt ändå få en betydande ökning av köpkraf­ten. Det var en unik möjlighet som vi där kunde utnyttja. Landsorganisatio­nen sade ja, TCO sade ja, SACO sade ja, men tyvärr så sade Svenska arbets­givareföreningen nej. Därmed stängdes denna naturliga väg att med hjälp av den svenska modellen komma fram till en lösning. Det är många som anser, framför allt på den fackliga sidan, alt arbetsgivarna drevs av sin ambition atl decentralisera löneförhandlingarna ut till företagen och därmed försvaga facket.

I denna situation kan icke en ansvarsfull regering sitta med armarna i kors. Det skulle få omedelbara konsekvenser för vår ekonomi. Del var därför som regeringen lade fram förslagen om lönestopp, prisslopp, hyresstopp, stopp för höjning av utdelning på aktier och stopp för kommunala skaltehöjningar Vi föreslog förändringar i sjukförsäkringen, så att arbetsgivarna från den 1 januari 1991 skall få överta ansvaret för sjuklönen för de första 14 dagarna av en sjukdomsperiod. Vi föreslog ytterligare åtgärder för atl begränsa över­hettningen på byggmarknaden. Dessutom föreslog vi alt regeringen tillsam­mans med arbetsmarknadens parter skall utreda åtgärder som stramar upp reglerna för framlida avtalsförhandlingar Vi var beredda att sätta in en rad åtgärder för alt stärka tillväxten, vilket långsiktigt naturligtvis är viktigt, ja nästan avgörande. Detta skulle ske genom skattereformen, inom regional­politiken, inom jordbrukspolitiken och genom satsningar på infrastruktur forskning och en bättre arbetsmiljö. Det här är viktiga, för att inte säga avgö­rande, insatser för vårt lands framlid och för våra medborgares möjligheter att leva ett rikt och tryggt liv.

1990-talet kan antingen bli ett stagnerande och uppgivet årtionde eller ett årtionde som innebär stora möjligheter till framsteg och framgång. Det är nu vi rnåste välja. Det är nu vi måste skapa utrymme för de uppgifter som ligger framför oss. Det gäller miljön. Får vi stora ekonomiska problem så kommer sjuka salar, skogsdöd, försurade sjöar och luftföroreningar atl hamna i skymundan. Det vet vi av erfarenheterna från de länder som har stora ekonomiska problem i vår nära omvärld. Det vore en katastrof. Del vet vi. Likafullt är en god miljö och en stabil ekonomi beroende av varandra. Den stabila ekonomin är en nödvändighet för atl vi skall klara av miljöpro­blemen. Sådana är realiteterna. De som värnar om miljön borde tänka på det.

Det gäller arbetsmiljön. Vi har en unik chans atl ta itu med den. Det finns resurser. Det finns vilja. Faller samhällsekonomin däremot sönder blir 1990-talel elt förlorat årtionde för 100000-tals människor med tunga och ohälso­samma jobb. De som tycker att del är dags alt ta itu med klasskillnaderna och orättvisorna i arbetslivet borde tänka på del.

Det gäller välfärden. Här finns stora och rättmätiga behov att tillgodose. Vi behöver resurser lill barnomsorg för allt fler barn, till omsorg om allt fler gamla och till sjukvård som kan göra allt fler friska. De som värnar om trygg­heten, kvaliteten och jobben i den offentliga sektorn bör tänka på del.

Ingenting av allt detta blir verklighet om den samhällsekonomiska balan­sen går förlorad eller arbetsmarknadens parter tappar kontrollen över löne­bildningen. Nu yrkar samtliga fem oppositionspartier i denna riksdag på att regeringen icke skall få genomföra sina förslag lill åtgärder mot den ekono­miska krisen. I denna för landet kritiska situation är det anmärkningsvärt om man inte samtidigt presenterar ett eget alternativ till hur krisen skall be­mästras.

Sverige har i dag en regering som är beredd alt anvisa en slagkraftig politik mot den ekonomiska krisen och la ansvar för de åtgärder som är nödvändiga. För socialdemokratin är det en hederssak att ta ansvar för vårt land även i besvärliga och krävande situationer. Jag vill gärna säga atl denna ansvars­känsla för landet också många gånger har manifesterats över partigränserna i denna riksdag.

Alt regera i medvind och fatta populära beslut är inte svårt. Alt i besvärlig motvind ta på sig tunga uppgifter och lägga fram impopulära förslag ställer helt andra krav. Det är då som halten och djupet i partiernas samarbetsvilja ställs på prov. I den prövningens stund sviker inte socialdemokratin. Del finns en regeringspolitik i dag - den socialdemokratiska. Men den får vi up­penbarligen inte genomföra. Mot den står i dag fem partier i denna riksdag med totalt olika uppfattningar om vad som behöver göras.

Därför kan del, ovanpå den ekonomiska krisen, skapas en politisk kris, som leder lill handlingsförlamning, osäkerhet och otrygghet. Det är del sista Sverige behöver i dag. Det är del sista vi socialdemokrater önskar, och där­för har vi, från regeringens och den socialdemokratiska riksdagsgruppens sida, försökt hitta tänkbara lösningar.

Riksdagen står nu inför regeringens förslag att förhindra en ekonomisk kris. Om riksdagen antar förslagen innebär det all vi undviker såväl en eko­nomisk som politisk kris. Jag ber riksdagens ledamöter betänka detta i dag, innan man går lill omröstning.

Fäller de fem oppositionspartierna gemensamt de socialdemokratiska för­slagen, kommer, herr talman, regeringen att avgå.

(De närvarande socialdemokraterna applåderade stående.)