28 juni 2013: Socialdemokratins programarkiv

I socialdemokratins programarkiv - allt större - kan man ju numera inte bara placera gamla kända krav som totalt alkoholförbud i Sverige (i det socialdemokratiska programmet från 1911), införande av republik (kvarstår?) och annat obsolet valmaterial, utan nu också - sedan jag hört ekonomiska talesmannen Magdalena Andersson (s) uttala sig om försäljningen av 260 miljoner Nordea-aktier - förstatligandet av affärsbankerna, oljeindustrin, apoteksväsendet och många andra gamla orealiserade programkrav till.
  Jag skall återkomma i ärendet - om jag kommer in i socialdemokratins programarkiv för allt bråte.

28 juni 2013: Bussförarstrejken slut

Så var då den strejk som varit mest feltajmad någonsin - bussförarstrejk mitt i sommaren - över. Alla är förstås vinnare, mest facket.
  Det hade begärt garantier.
  Tänk om man kunde förhandla fram garantier mot förändringar!
  Nu blir det försäkring mot så små återverkningar som möjligt.
  Nu återstår bara en sak: Att övertyga kunderna - resenärerna - om att de förändringar som resuterat i fördyringar är värda priset.
  Det går nog. Inga bussar utan bussförare.
  Men inte heller någtra betalande kunder utan bussar som går.

27 juni 2013: Fotboll i TV god underhållning

Jag funderar framför TV-apparaten: Ytterligare en nyhetssändning eller fotboll Spanien-Italien i Brasilien?
  Jag vet inte om jag väljaer rätt men fel är det inte. En bra och spännande match - fast inget lag har en Zlatan, skall sägas.
  Det bli 7-6 efter straffar, full tid 0-0, till Spanien.
  Bäst på plan: Iniesta, Spanien. Pirlo, Italien, inte dålig hand heller.

27 juni 2013: Den högre utbildningen, exemplet Uppsala

I går var det ju debatt i riksdagen om den högre utbildningen, i centrum stod de problem som Högskolan i Dalarna har och står inför.  Det föranledde mig - apropå talet om nedskärningar - titta.
  Är det sant att regeringen skär ner på den högre utbildningen?
  Gårdagens debatt i riksdagen (se 26 juni) där jag deltog om Högskolan i Dalarna föranledde mig att gå vidare till en annan utbildningsanstalt, Uppsala universitet, Sveriges äldsta (om man undantar att Lunds universitet, då danskt, är sisådär 5-600 år äldre; men det är en annan träta ...)  Hur har då utvecklingen sett vid Uppsala universitet de senaste fem åren, 2008-2012? Jag tittade i Uppsala universitets årsredovisning 2012, underskriven av en lång rad framträdande personer som tillsammans med rektor Åkesson leder verksamheten.   Jag tar det i siffror:

Milj. kr                             2012          2011          2010           2009           2008
Intäkter                          5.546         5.283         5.067           4.754          4.488
Kostnader                     5.513         5.191         4.840           4.541          4.429
Div poster                           -2           +14               -4                -2                -3
Resultat                           + 31        + 106         + 223          + 211            + 56
Studerande                  22.909      23.426        22.695        21.967         20.234
Kostnad/ stud (kr)      71.118      65.037        62.499        60.257        66.470
Professorer, antal             575          550             516             516             502
Nya proffessorer, män      44             99              54               51                62
Prof. kvinnor                      18             33              15               14                14
Kv. procent                        41             33              28               27                23

Det är något konstigt med nedskärningarna när alla siffror går uppåt, uppåt. 
  Kanske kritiken träffar fel?

27 juni 2013: Den påstått ökade ojämlikheten

Dagens sista interpellationsdebatt som jag deltog - efter en högst berättigad paus för att även finansministern skulle kunna uträtta de behov som infinner sig hos oss alla efter jämna mellanrum eller lång tid utan avbrott -kom frågan om den ökade ojämlikheten upp.
  Det är i sak en hopplös debatt att vinna - eftersom det alltid finns möjigheter att vrida på statistiken åt ena eller andra håller, det visste redan statsministern Richard Sander (1925-26) - som efter det han föll på arbetslöshetsdirektivens tolkning i Stripa-konflikten (i grunden en konflikt mellan kommunistinfluerade syndikalister utan kollektivavtal och LO:s medlemsförbund som hade kollektivavtal med tvingades in i en återvändsgränd) utnämndes till chef för Statistiska Centralbyårn, SCB - kan ni tänka er Fredrik Reinfeldt som generaldirektör för SCB?

Men nu gäller det interpallationen om inkomstspridningen, en svår debatt med många ingångspunkter men där det är viktigt att söka vara sakligt utredande.
  Detta är mitt försök;

"Herr talman! 

Jag önskar att jag någon gång kunde träffa en glad socialdemokrat, för det är verkligen sällan jag gör det. 

  Jag tycker att man särskilt ska glädjas åt att vi har en ekonomisk tillväxt i vårt land, i vår region av Europa och världen – bortsett från Kina och några andra länder – som har varit väldigt hög under senare år.

  Sysselsättningen är hög. 

  Det finns saker att glädja sig över. 

Finansministern nämnde, utan namns nämnande, Ernst Wigforss arvsskattemotion från 1928, med den berömda formuleringen att fattigdomen fördras lättare om den delas av alla. 

  Det var inte världens bästa formulering, för den innehåller olika delar. 

  Det är bättre att ha en stor kaka att dela på än att bara ha en väldigt liten. 

  Därför är den debatt som vi har nu i väldigt starkt behov av att bli något mer preciserad. 

  Finansministern var inne på vilka länder som skulle ha blivit bättre under den här tiden. 

  Vi kan också gå till Grekland. 

Det finns olika mått. 

  Det ena är inkomstspridning, som man mäter med Gini-koefficienten. 

  Där har Sverige inte undergått någon större förändring de senaste åren. 

  Det andra är den relativa fattigdomen, som är ett helt annat mått. 

  Det kommer alltid att vara så att några är relativt fattiga, även om det är lätt att förstå att de fattigaste i Sverige, som säkert har det besvärligt, ändå har det bättre ställt än de fattigaste i många andra delar av världen. 

  Jag har själv, herr talman, nyligen varit i Sydafrika och Moçambique och sett att den relativa fattigdomen där är en annan än den relativa fattigdomen i Sverige. 

  Man kan säga att vi skulle kunna uppnå en sak genom ett ännu högre skattetryck.

  Om skatterna var 100 procent skulle inkomstfördelningen vara absolut perfekt i detta land. 

  Men med en tidigare socialdemokratisk finansminister, när marginalskatterna var 85–87 procent, hade vi ett perverst skattesystem.

   Jag tror inte heller att Socialdemokraterna vill att vi ska ha ett skattesystem av den dimensionen. 

  Det är bra att vi har kommit bort ifrån detta. Det ska löna sig att arbeta i många avseenden. 

Det var en bra skattereform som vi gjorde 1990 när vi tog bort många av de här sakerna. 

  Allting har inte blivit perfekt – det medger jag också. 

   Med den statistik som Pia Nilsson (s) går in för här kan man nästan bevisa allting.

   Men på den mest väsentliga frågan, nämligen om vi har fått det bättre eller sämre i Sverige genom att den ekonomiska tillväxten har varit hög, är svaret:

  -  Ja, det är bättre att vi har en större kaka att dela på. 

Då kan vi alltid diskutera den andra delen av frågeställningen: 

  - Är inkomstfördelningen perfekt?

  Jag tycker för min del att en av de viktigaste sakerna – jag vet att ni socialdemokrater angriper detta – är att det har blivit bättre och mer lönsamt att arbeta. Det är en av de stora vinsterna som den här regeringen har sett till att uppnå. 

  Jag tror att allt fler socialdemokrater i grund och botten kommer att inse att även de fattigaste i landet och pensionärerna – jag säger inte att alla pensionärer är fattiga – har stor nytta av att vi har en god tillväxt i vårt land."

Och så Anders Borgs anförande:

"Herr talman!
Sammanhållning är en central del av vårt fina lands samhällsmodell. Människor har en känsla av att vi sitter i samma båt, att vi tillsammans tar ansvar, jobbar ihop och har begränsade sociala konflikter och att samhällsansvaret delas brett i samhället. Det är utgångspunkten för en väl fungerande svensk modell. Det är någonting vi ska bevara. 

  Pia Nilsson menar att det bästa måttet på fattigdom, kanske till och med det enda mått som Socialdemokraterna numera vill använda, är 50 procent av medianinkomsten. 

  Låt oss då konstatera att det land där förbättringar enligt den socialdemokratiska tankeramen har skett är Estland. 

  Där har de 10 procenten med lägst inkomst fått 4 procents sänkta disponibla inkomster under de här åren. Det är inte så konstigt. Det har varit en hård kris för Estland med stigande arbetslöshet, fallande tillväxt, hårda nedskärningar och skattehöjningar. 

    I Irland har de 10 procenten med lägst inkomst fått nästan 5 procents inkomstsänkning. Det beror på att en fastighetsbubbla sprack, arbetslösheten ökade, skatterna har höjts och människor har sagts upp.  

   I Island, en ekonomi som gick in i en bankkris av avgrundskaraktär, är det 7 procents lägre inkomster för de 10 procenten med lägsta inkomster. 

   Det här är de länder där den relativa fattigdomen har minskat enligt Pia Nilsson. 

  Jag tror inte att irländare, estländare och islänningar delar den bedömningen.

   I Sverige har de disponibla inkomsterna ökat med 17 procent, 3 procent per år. 

  Pia Nilsson vill övertyga Europa och säger: 

  - Titta inte på Sverige, här är det illa. Det är kris, katastrof, sammanbrott, välfärden rämnar, inkomsterna stiger. Däremot har vi några föredömen: Island, Estland, Irland – arbetslöshet, nedskärningar, skattehöjningar, samhällen som dras isär av krisen. 

Man måste väl använda rimliga mått. 

Låt oss titta på andelen med låg materiell standard. När vi tillträdde var det 2,1 procent i Sverige som levde på låg materiell standard. År 2008 var det 1,4, år 2010 var det 1,3, år 2011 enligt den senaste statistiken från Eurostat var det 1,2. 

  Andelen barn med materiell fattigdom var när vi tillträdde 2,8 procent. 

  Den hade minskat till 1,7 till 2008, och under krisen har den fortsatt att minska så att år 2011 var andelen barn som hade låg materiell standard 1,3 procent. 

  Det är ett mått på minskad fattigdom. 

Det här, säger Pia Nilsson, är naturligtvis självklart. I alla länder minskar andelen med låg materiell standard. Nej, så är det inte. I Tyskland har den stått still. Andelen med låg materiell standard har varit 5 procent under de här åren. I många andra länder har den ökat därför att det är vad kriser gör med samhällen. Det är därför stabilitet, trygghet och att värna Sverige är så centralt. Därför ska vi ha ordning och reda i Sverige.  

  Varför har vi kunnat värna Sverige, medan de ekonomiska skillnaderna ökade så mycket under Socialdemokraternas tid? 

  Gini-koefficienten, som de flesta anser är det bästa måttet, ökade med nästan 30 procent under de socialdemokratiska åren. Finanspolitiska rådet och IMF har utvärderat hur det har gått under krisen. Finanspolitiska rådet säger att det är förvånande att den inte har ökat under krisen. IMF säger att Sverige är det land som har klarat krisen bäst."

27 juni 2013: Dansk-svenska skatteavtalet

Så var det dags för det dansk-svenska skatteavtalet.
  En intressant debatt - det var ju ett socialdemokratiskt förslag, folkpartiet var emot - vilket framgår av mina inlägg:
GUNNAR ANDRÉN (fp):

Herr talman! 

Leif Jakobsson har självfallet alldeles rätt.

   Saker och ting borde ha varit annorlunda. 

  Nu är de inte det, precis som Anette Åkesson och finansministern har påtalat. 

  Det är tyvärr väldigt sent påtänkt att vi inte borde ha ingått detta avtal, och det är det som är det stora felet. 

I avtalet, som träffades den 29 oktober 2003, finns en artikel nr 6, med en bestämmelse som handlar om ordningen för skatteutjämningen som ska gälla mellan Sverige och Danmark. 

  Skatteavtalet är i och för sig en uppföljning till 1996 års skatteavtal mellan de nordiska länderna, men det finns alltså en särbestämmelse här, och Öresundsintegrationen är ju oerhört viktig. 

När detta kom upp i skatteutskottet, herr talman, väcktes en massa frågor och motioner. 

  Mitt lilla parti, genom Christer Nylander, Ulf Nilsson och Tina Acketoft, yrkade avslag på detta avtal av den enkla anledningen att vi bedömde att det var väldigt oförmånligt för Sverige när det gäller hur man beräknar den skatteutjämning som ska tillfalla Sverige. 

  Det stora felet i sak är att landstingsskatten i Sverige och den amtskommunala skatten i Danmark inte omfattas i denna beräkning. 

  Det är det sakliga problemet, och det är det svårt att få någon ändring på från dansk sida. 

Vi i skatteutskottet, bland annat Peter Persson i Jönköping, Leif Jakobsson i Malmö och Anette Åkesson i Båstad, har diskuterat detta med det danska skatteutskottet. 

  Precis som den svenska regeringen har svårt att nå fram till en förändring av detta nu i efterhand är det svårt att få en förändring i ett beräkningssystem som är så ofördelaktigt som det nu kom att bli. 

Detta var dock, herr talman, inte någon direkt överraskning för oss. 

  Vi hade gärna också fullföljt avslaget 2004, men dåvarande ordföranden i skatteutskottet, herr Arne Kjörnsberg (s) i Borås, lärde mig en sak, nämligen att när det gäller internationella avtal skall man visa respekt för regeringen. 

  Det yrkades alltså bara i formella hänseenden avslag på detta. 

  Vi hade att acceptera att Sveriges regering hade ingått detta avtal. 

  Men i sak håller jag helt med Leif Jakobsson om att det borde ha varit en annan ordning. 

Jag hoppas nu att vi gemensamt, för Öresundsintegrationens del, så att den ska fungera väl både på den svenska och på den danska sidan när det gäller de kostnader som uppträder i till exempel Malmö och Köpenhamn, kan nå en överenskommelse och ökad förståelse. 

  Det ligger i båda ländernas intresse att artikel 6 i detta avtal omarbetas. 

  Det är det som är det grundläggande. 

Jag tror att vi från skatteutskottet har framfört budskapet till våra vänner i det danska skatteutskottet så att de förstår problematiken, och jag hoppas att den här debatten, som ju inte är ny, kommer att få ett slut genom att vi kan komma till en ny överenskommelse med Danmark på denna punkt. "

Därpå tog Anders Borg vid och avslutade så här:
"Herr talman!
Jag delar Leif Jakobssons och Gunnar Andréns uppfattning att det även på den danska sidan finns en insikt om att det här inte är oproblematiskt. Man måste komma ihåg att den insikten inte heller är okomplicerad, därför att det här avtalet som vi nu har med Danmark överensstämmer väl med internationella normer. 

  Alltså måste det, om avtalet ska ändras, bygga på att den danska regeringen är beredd att frångå de normer som finns utifrån en insikt om att det är viktigt med Öresundsregionens integration. 

  I det perspektivet vill jag särskilt välkomna det som Gunnar Andrén framhåller om att ju mer förståelse för de här frågorna från Danmarks sida som vi kan skapa gemensamt, desto bättre. 

  Därför är det naturligtvis väldigt bra när skatteutskottet i Sveriges riksdag och skatteutskottet i den danska riksdagen talar om dessa frågor.

   Sedan får vi föra den här dialogen vidare med danskarna när utredningen så småningom blir klar." 

Efter inlägg från Leif Jakobsson (s) och Anette Åkesson (m) fortsatte jag."Herr talman! 
Jag tycker för min del inte att det är korrekt att beskriva att regeringen och finansministern har varit passiva efter skatteutskottets och andras försök att göra detta.
  Problemet är väldigt svårt att reda upp över huvud taget.
  Inget ont om herr Ringholm i övrigt, men när herr Ringholm lade fram detta var det inte bra att vi ratificerade detta avtal. 

  Jag tror för min del, och Leif Jakobsson är inne på någonting sådant också, att Öresundsintegrationen efter 2004 eller 2005 då detta avtal trädde i kraft har förändrats väldigt mycket.
  Anette Åkesson är inne på ESS - som nu delvis ligger i Danmark. Det är ett svenskt projekt, men det ligger delvis i Danmark med datadelen.
  Det är alltså många nya komponenter som gör att det kan finnas nya vägar och öppningar i denna fråga, herr talman. 

  Jag tror att det allra viktigaste är att man måste inse att skatteavtal i grunden och i längden måste vara gynnsamma för båda parter.
  Så här sade Christer Nylander en gång i tiden i en fråga till Bosse Ringholm:
   ”Skattefrågan har länge överskuggat många av de andra barriärerna mellan Sverige och Danmark. Nu kan de släppas fram i ljuset. – – – Det nya skatteavtalet riskerar emellertid att skapa nya konfliktsituationer.” 

Tyvärr fick herr Nylander rätt, men jag hoppas för min del att vi gemensamt, och jag tror i grund och botten inte att det finns någon stor skillnad partierna emellan i riksdagen, ska försöka minska de här konflikterna och att det nya svensk-danska samarbetet kan gå över Öresundsbron på alla sätt, för det är gynnsamt för båda parter att ha en välfungerande integration."

27 juni 2013: Tillrättavisad av talmannen

Många debatter - men frågeställningen från Peter Persson (s) till statsministern var nog den märkligaste, om regeringssamverkan med Sverigedemokraterna.
   Finansminister Anders Borg svarade:
  "Herr talman!
  Peter Persson har frågat statsministern dels om han är beredd att avge samma löfte som Mona Sahlin, dels om han avser att genomföra ett femte jobbskatteavdrag med stöd av Sverigedemokraterna i ett försök att lösa problemet med massarbetslösheten i Sverige. 
  Interpellationen har överlämnats till mig.  
  Jobbskatteavdraget är ett verkningsfullt medel i regeringens arbete för att minska utanförskapet och för att varaktigt öka sysselsättningen. Regeringen har därför som reformambition att föreslå riksdagen en ytterligare förstärkning av jobbskatteavdraget när de offentliga finanserna och ekonomin så tillåter. När en sådan förstärkning av jobbskatteavdraget kan vara aktuell är något som regeringen prövar inom ramen för budgetarbetet. Riksdagen får då ta ställning till budgetförslaget på sedvanligt sätt.


Peter Perssons inlägg:
Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret. Som nämndes var interpellationen ställd till statsministern. Det var det tredje försöket. 
  Första gången handlade den om ifall statsministern hade förtroende för Billström, eftersom Billström uttryckte att han knappt hade förtroende för sig själv. Den överlämnades till Billström. Jag tyckte då att det var tveksamt att ta debatten.
  Den andra handlade om den misslyckade jobbpolitiken. Den överlämnades till arbetsmarknadsminister Engström, och det har jag respekt för. Hon är ju en del i det stora misslyckandet.
  Nu handlar det om regeringens förhållande till Sverigedemokraterna och om man är beredd att göra samma deklaration som Mona Sahlin gjorde, att aldrig göra sig beroende av Sverigedemokraterna – aldrig någonsin.   Det handlar nu om det femte jobbskatteavdraget.
  Jag tycker att finansministern i statsministerns frånvaro ger ett minst sagt svävande svar eller inget svar alls. Jag tolkar det faktiskt som att ni vill bedriva en ekonomisk politik i samverkan med Sverigedemokraterna. Niten att driva skattesänkningspolitik går utanpå allting annat, för ni vet att den strategin leder till två långsiktiga systemskiften. Den minskar inkomsterna till det gemensamma. Det sparas och sparas på förskolor, skolor och äldreboenden i vårt land i dag. Det är ett skifte från det gemensamma till det privata under trycket av 120 miljarder i skattesänkningar.
  Er politik medverkar också till att löneandelen minskar i svensk ekonomi. Ni flyr när ni möter den debatten, men det är vedertaget att argumentet är: Ni får ju skattesänkningar. Reallönen säkras genom skattesänkningar. Det gör att relationen vinst–lön ändras i ekonomin.  - - - 
Sedan mitt inlägg:
Herr talman! Det är bredd i riksdagens debatter, från söktrycket till Malmö högskola via kärnvapnen i världen till ROT-avdragen, och nu handlar det om regeringssamverkan med olika partier.
Herr talman! 
Senast den här frågan var aktuell i skatteutskottet, där jag och en del andra ledamöter huserar, var på våren 2011.
  Vid det tillfället stod det i vårpropositionen från regeringen att man övervägde att införa ett ytterligare jobbskatteavdrag.
  Svaret på detta blev reservationer, ordentliga som de ska vara, från Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.
  Med ett mycket kraftfullt språk sade man att det fanns en majoritet mot ett nytt jobbskatteavdrag. 

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet reserverade sig gemensamt och Sverigedemokraterna var ensamt.
   Eftersom dessa fyra partier har fler röster i riksdagen än de fyra regeringspartierna tillsammans, föll detta förslag definitivt. 
  Det kom aldrig något förslag 2011, och det blev inte heller något nytt jobbskatteavdrag 2012.


Min fråga till herr Persson i Jönköping är: 
  - Är Socialdemokraterna beredda att tillsammans med Sverigedemokraterna återigen stoppa ett nytt jobbskatteavdrag? 
  Det är en verkligt intressant fråga, för den kommer ur den frågeställning som herr Persson i Jönköping ställer. 
  - Är ni beredda att återigen gå samman med Sverigedemokraterna för att stoppa ett sådant här förslag? 
  Det kräver faktiskt den här interpellationsdebatten ett svar på.


Då hade Socialdemokraterna visserligen en annan partiledare, herr Juholt, men herr Löfven, som numera är partiledare, har förklarat att de första, andra, tredje och fjärde jobbskatteavdragen kommer man inte att röra. De omfattar ungefär 80–90 miljarder kronor varje år. 
  Man kunde i Dagens Nyheter i dag läsa en stor konjunkturpolitisk artikel av det nuvarande socialdemokratiska språkröret i ekonomifrågor, Magdalena Andersson. Hon ifrågasätter absolut inte de fyra första jobbskatteavdragen och berör inte ens det femte – om det nu skulle komma något sådant; det vi ingenting om. 
  En intressant underliggande fråga är om det finns ekonomiskt utrymme för och behov av att ytterligare sänka skatten på arbete. 
  Jag har aldrig förstått varför Socialdemokraterna alltid motsätter sig skattesänkningar på arbete. 
  Det måste finnas en djup ideologisk grund till att man vill beskatta arbete så hårt som möjligt över huvud taget.
   Det är obegripligt att ett arbetarparti vill göra detta. 
  Skatten på arbete behöver ju sänkas i det här landet. 

Jag erinrar mig att två socialdemokratiska finansministrar, herr Sträng och herr Feldt, också insåg detta att det ibland kan gå på tok när skatterna på arbete blir för höga och att man då måste sänka dem. 

Talmannen:
Jag vill påpeka att interpellationen handlar om regeringssamverkan med Sverigedemokraterna. 
  Försök hålla er lite närmare detta ämne.

27 juni 2013: RUT och RUT i riksdagen - en politisk succé!

Den trevlige ledamoten Raimo Pärssinen (s) hade i dag (27 juni 2013) ställt en fråga om fiffel och båg med RUT och ROT - detta sedan ett TV-program härförleden - det händer ofta att TV-program leder till frågor till statsråd - hade föranlett många att fråga hur utbredd fifflet är.  Finansministern svarade och sedan gjorde Pärssinen och Peter Persson (s) inlägg.  Här mitt inlägg:

GUNNAR ANDRÉN (fp):Herr talman! 
En viktig politisk trätofråga sedan flera år tillbaka är: Vem är bäst på att bekämpa skattefusk, skattefiffel och skattebedrägerier?
  Det finns många segrare i detta.  

Jag ska ta min utgångspunkt i en viss erfarenhet från skatteutskottet. Vi i utskottet har i denna fråga inte legat på latsidan. Så sent som den 4 juni i år hade vi en ordentlig utfrågning och fick information. 

   Där deltog finansminister Anders Borg, statssekreterare Mikael Lundholm, kansliråden Peter Österberg och Nils-Fredrik Carlsson från Finansdepartementet. 

   Från Skatteverket deltog överdirektör Helena Dyrssen, den rättsliga experten Pia Blank Thörnroos och enhetschefen Magnus Wallin. 

  Vi fick där en ordentlig genomgång i många avseenden, inte minst när det gäller siffror, som jag inte ska nämna här, från Helena Dyrssen. Också finansministern kom, som väntat, med olika infallsvinklar.  

Jag tror att det är mycket viktigt att i en sådan här debatt ha klart för sig hur mycket pengar det ändå handlar om. 

  Det handlar om skattesänkningar på 9,6 miljarder kronor för 2009, om 13,5 miljard kronor för 2010, om 13,7 miljarder kronor för 2011 och om 14,6 miljarder kronor för 2012. 

  Det är svårt att veta, och man kan diskutera. om detta inte har haft någon effekt.   

I valrörelsen 2010 deltog jag i en rad debatter om ROT-avdragets vara eller icke vara. Jag är ändå lite förvånad över den frågeställning som den annars så kloke Raimo Pärssinen har tagit upp och där han helt skjuter in sig på den eventuella fuskgraden. 

   Det är naturligtvis helt oacceptabelt med fusk, bedrägerier och fiffel. Det måste bekämpas. 

  Men i debatter så sent som 2010, där jag deltog tillsammans med dåvarande vice ordföranden i skatteutskottet Lars Johansson, mp-ledamoten i samma utskott Helena Leander och vänsterpartiets Jacob Johnson, och de rödgröna hade vunnit valet, hade ju denna debatt inte varit möjlig. 

  Ni ville ju avskaffa hela ROT-avdraget.  

Det är klart att vi ska bekämpa fusk, fiffel, båg och bedrägerier. 

  Men man måste ändå konstatera att när det gäller att bekämpa skattefusk och skattefiffel har nästan ingen åtgärd varit så effektiv, i alla fall enligt mitt sätt att se, som just införandet av ROT-avdraget. 

  Tidigare förekom ett utbrett skattefiffel.  

Den redovisning som lämnades till skatteutskottet, och som även generaldirektör Ingemar Hansson stod bakom, visar att acceptansen av skattefiffel har minskat. 

  Det tycker jag är mycket bra.  

  Sedan ska vi, som Raimo Pärssinen säger, se till att detta fiffel minskar än mer. 

  Jag är övertygad om att Finansdepartementet så småningom kommer att komma med förslag om vad man ytterligare kan göra för att minska möjligheterna till skattefiffel.  

  Men ibland måste man säga att om det är någonting som har varit bra och minskat skattefifflet och skattefusket i detta land så är det införandet av ROT-avdraget.   

26 juni: EU-samråd med Fredrik Reinfeldt (m) kommer

26 juni: EU-samråd med Anders Borg (komm)

26 juni 2013: Säpo, Aftonbaldet och Lars Ohly

I dag fortsätter Aftonbladet (s) sitt stora avslöjande om Säpo-infiltreringen av vänsterpartiet.
  Man har en indignerad ledare byggd på det egna nyhetsmaterialet.
  Har man tänkt efter innan man skrev?
  Den liknar allt mer Expressen och Lundahlsaffären från 1965 - den gången började just Aftonbladet (s) tvivla på vad journalister K G Michnek hade att rapportea om en nazistorganisation med målet att störta regeringen i Sverige.
  Det visade sig vara en mytomanhistoria- och kostade Expressen anseende pålus 70.000 kr i skadestånd till Björn Lundahl.
  På nyhetsplats publiceras om inte nya "avslöjanden" så dock indignations- och opinionsrelaterat material som skall styrka Aftonbaldets "avslöjande". Det hela väcker fler frågor.
  Expressen (lib) har ett helt annat anslag. Man granskar källan. Det är förödande - av den höna som Aftonbladet (s) publicerade i går återstår bara resterna av en fjäder.
  Fortsättning följer (kanske).

26 juni 2013; ... och repliker till Ygeman och Ohly

Debatten (26 juni om tågtrafiken till Gresta) fortsatte.

  Dett är mitt andra inlägg:

Herr talman!

Ibland blir man imponerad av en del debattörer.

  Anders Ygeman (s) debatterade höghastighetståg alldeles nyligen, och de kräver också spår.

  Det var ett bra exempel på gott glömme på kort tid.

  När man lyssnar till Lars Ohly(v)  och hör vad han säger om den ökade tågtrafik som vi nu har märker man att han lätt skulle kvalificera sig som en kandidat till ordförandeskapet i Tågnostalgins vänförening. Det är inget snack om den saken.

    

Jag vill dock säga något om den konflikt som nu finns om spårkapaciteten.

  Jag uppskattar verkligen att statsrådet försvarar trafiken mellan Stockholm och Göteborg, för den är också viktig.

  Men det finns en konflikt när det gäller spårkapaciteten som går ut över pendeln till Gnesta just nu.

  För min del ser jag det som att det finns en prioriterad sak i detta läge, nämligen att Trafikverket inte ensamt och utifrån sina utgångspunkter kan få bestämma om tågtrafiken till Gnesta ska upphöra eller inte eftersom den är så etablerad för detta område.

 

Sedan är jag glad för att vi utökar tågtrafiken till Göteborg, för det är en väldigt viktig sak.

   Jag vill avsluta med att säga att detta är någonting som vi alla borde slå vakt om.

  Vi behöver ännu mycket mer tågtrafik till och från Göteborg, för det är verkligen roligt att kunna åka till Göteborg även ifrån Stockholm.

26 juni 2013: Interpellationsdebatt om tåg till Gnesta

Efter flera andra debatter - där trafikutskottets ordfröande Anders Ygeman (s) än en gång visar att det socialddemokratiska talet om att satsa på Norrbotniabanan är ett rent luftslott (eftersom man vill satsa de verkliga pengarna på högjastighetståg i södra Sverige) - handlar det om Trafikverkets förslag att från 2014 dra in tågtrafiken för SL och SJ till Gnesta.
  Det blir en både informatiov och inflammerad debatt.
  Jag tillhör dem som skritiv på Södermanlands Nyheeters (c) upprop mot nedläggningen - och står för det.
  I mitt inlägg - som kommer efter inlägg från Catharina Elmsäter Swärdh (m), Hans Ekström (s), Mats Pertoft (mp), Ingela Nylund Watz (s), Lars Ohly (v) och Anders Ygeman (s) - pekar jag på den intressekonflikt som är grunden, övriga koncentrerar sig helt på regeringens (hittills obefintliga) inblandning.
Herr talman!
På den gamla goda tiden när SJ hade monopol fanns det inga problem i tågtrafiken.
   Numera är det trångt på spåren. Det är ett problem.
  Det är trångt på tågen. Det är ett problem.
  Det har aldrig varit så många som vill åka tåg som nu.
  Det är en effekt av att det finns ett större utbud av sådana som vill transportera folk på tåg.
  Det är jättebra, bland annat ur miljösynpunkt.
    

Ibland blir det konflikter.

  Spåren är för få.

  I det här fallet som vi nu diskuterar finns i grunden just en sådan avvägningskonflikt, och den har inte med avregleringen att göra.

  Den ena sidan handlar om att släppa in nya operatörer på en vinstgivande linje, Stockholm–Göteborg. Det är väl glädjande att så många vill åka mellan Stockholm och Göteborg; det är jättebra. Förr hade man bara att välja på SJ. Det fanns ingen valfrihet över huvud taget. SJ hade monopol.

   Den andra sidan handlar om ifall detta ska gå ut över en annan tågoperatör, nämligen SL som bedriver verksamhet sedan början av 1970-talet.

  Peder Wachtmeister (m) har sagt till mig att det var Hjalmar Mehr (s) som en gång i tiden såg till att tåget skulle gå ända till Gnesta.

 

Man kan fråga sig om det verkligen är Trafikverket som ensamt ska få göra avvägningen mellan att släppa in operatörer och ta bort en etablerad operatör, nämligen SL.

  Då kommer vi inte ifrån att i denna avvägning finns ett övergripande ansvar någon annanstans, och jag vill lägga det något högre än hos Trafikverket.

  Jag noterar att SL har haft överläggningar, men trafiknämnden i Stockholms läns landsting vet ingenting.

  Frågan har inte heller varit uppe hos landstignsrådet Birgitta Rydberg (fp) och övriga i landstingets ledning.

 

För Gnesta kommun och samhälle får det stora konsekvenser om det blir av med fyra tåg, som det handlar om, och om regionaltågen kanske inte ska stanna där.

  Jag ser Gnesta som en viktig del av Storstockholmsregionen.

  Nu planerar Peab och Gnestahem för ytterligare 300 nya bostäder i området.

  Om det beslut som Trafikverket med sin nya trafikplan förebådar går igenom skulle det innebära radikalt förändrade förutsättningar för de byggprojekten.

 

Dett måste vägas in att Gnesta varit ett järnvägssamhälle i snart 150 år och är uppbyggt kring järnvägen och pendlingen till framför allt Stockholm.

  Jag menar att detta är en fråga som inte Trafikverket med dess nya plan att ta in nya tågoperatörer kan få avgöra på egen hand.

  Det är också en fråga om hur en kommun som Gnesta ska fungera i framtiden i den arbetsregion som Storstockholm vid det här laget är.

26 juni 2013: Interpellationsdebatt om högskolan

Dagens första interpellatio9nscdebatter tar utbildningsminister Jan Björklund (fp) hand om. Jag måste säga att frågeställarna är modiga. Gunilla Svantorp (s) klagar på resultaten men beslås med att inte ha något eget alternatvi men ha röstar emot de flesta av regeringens omfattande förädnringsförslag.
  Jag undrar: Tänker sig opponenterna tillbaka till hur allt var när de själva gick i skolan eller hur det var före 2006?
  Nostalgi är roligt - men denna nostalgitripp har Sverige inte råd med!
  Björklund är snäll för dagen. Ursmäll!
  Och frågar bara om alternav. Inga svar - förstås.

Sedan kommer en debatt om minskat antal sökande till Högskolan i Dalarna. Opponent är riksdagsledamoten Carin Runesson (s).
    Björklund är inte längre lika snäll. Han formligen massakrerar verbalt - med söksiffror - Runesson. Av alla platser vid Högsjkolan i Dalarna är det bara 19 procent som går till invånare i Dalmarna, men natalet disansstuderande är störst i Sverige.
  Dalarna är värt ett bättre öde, än detta.

Jag tar mig friheten att göra ett inlägg:

Fru talman!

Jag har under denna vår haft möjlighet att lyssna till en lång rad debatter om högskolan där statsrådet har deltagit. I kritiken finns det två grunder.

  Det har förekommit kritik mot högskolorna i Jönköping, Sandviken och Halmstad där många nämner resursbrist.

  Sedan finns det en annan socialdemokratisk linje, nämligen att det satsas för lite på de stora lärosätena. Till exempel var det nyligen uppe att resurserna till Uppsala urholkades.

Båda dessa saker går säkert bra att framföra regionalt.

   Men totalt sett är det - enligt mitt sätt att se - en helt omöjlig linje.

  De glömmer bort en sak som är väldigt viktig: Varför väljer elever med det fria högskoleval som vi har att i så väldigt hög grad söka till de stora lärosätena Stockholm, Göteborg, Lund, Malmö, Umeå och Luleå?

Det har med kvaliteten att göra, och de miljöer som finns.

Fru talman!

För ett antal år sedan – jag tror att det var 2002 – deltog jag inför Almedalsveckan i en diskussion med ledningen för Gotlands kommun eller Region Gotland.

  Jag hade en rekommendation, nämligen att Högskolan på Gotland skulle gå samman med ett annat stort lärosäte. Jag såg att kvaliteten i utbildningen var av sådan art att högskolan inte skulle kunna vara självständig i längden och attrahera tillräckligt många elever.

   Det möttes med regionalpolitiska argument och tummen ned.

  Jag är glad för att Högskolan på Gotland i dag, tio år senare, för att säkra kvaliteten och säkra en liten högskolas fortsatta existens går samman med universitetet i Uppsala.

    

När jag var redaktör i Sundsvall – minsann, fru talman – var det fråga om huruvida Mitthögskolan skulle bli universitet eller inte.

  Den prövningsnämnd som prövade detta gjorde tummen ned.

  Det var inte populärt, kan jag säga, när jag i den tidning som jag då verkade i skrev att detta var ett klokt beslut eftersom kvalitetsfrågan är avgörande även i detta fall för att man i längden ska få tillräckliga kvaliteter i undervisningen och få elever att söka till lärosätet.

  Man vill inte råka ut för det som många tyvärr nu har råkat ut för, nämligen indragna examensrättigheter. Om det finns någonting som är allvarligt för en regional högskola så är det indragna examensrättigheter. Det är en signal till andra sökande som är allvarlig eftersom den innebär att högskolan inte har tillräckliga kvaliteter.

    

Min fråga till statsrådet är därför egentligen en annan:

  - Hur klarar vi kvaliteten på lärarsidan till de mindre, regionala högskolorna för att vi ska få kvalificerade människor att söka till dem?

  Jag tror att det är själva nyckelfrågan.

  Antalet platser kan man alltid klara ut.

  Men hur får vi goda lärare till de platser som inte har den attraktivitet som av tradition tillkommer de riktigt stora lärosätena?

 - - -
Hela debatten här - mitt inlägg struket:

Svar på interpellation 2012/13:466 om nedskärningarna på Högskolan DalarnaUtbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):Fru talman! 
Carin Runeson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att förhindra att antalet studieplatser vid Högskolan Dalarna minskar.
Fru talman! 
Högskolan Dalarna har likt landet i övrigt haft fler högskoleplatser än någonsin under den pågående lågkonjunkturen, och antalet platser fortsätter ligga på historiskt höga nivåer. 
  Mellan 2006 och 2012 ökade antalet helårsstudenter vid Högskolan Dalarna med drygt 1.200 från omkring 5.100 år 2006 till 6.400 år 2012.
  Det bör ur ett regionalt arbetslöshetsperspektiv också framhållas att Högskolan Dalarnas studenter i dag är bland dem med minst regional anknytning av studenterna vid alla högskolor. Av studenterna som registrerades för första gången vid Högskolan Dalarna för höstterminen 2012 var bara 19 procent från Dalarnas län. Högskolan skulle alltså inom befintliga ramar kunna erbjuda mycket mer utbildning riktad mot regionala behov om man så önskade.   Vad som också kan ha stor påverkan på lärosätenas framtida utbildningsutbud är Universitetskanslersämbetets kvalitetsutvärderingar. 
  Tyvärr har utvärderingen av Högskolan Dalarna visat på kvalitetsproblem med ett flertal utbildningar som fått betyget ”bristande kvalitet”. 
  Hur Högskolan Dalarna hanterar kvalitetsarbetet är dock en fråga som i första hand måste hanteras av högskolan själv.


Regeringens bedömning är att Högskolan Dalarna av staten har givits väl avvägda ramar för sin verksamhet.
  Men varje universitet och högskola ansvarar för att utbildning och forskning bedrivs med hög kvalitet och att de tillgängliga resurserna används effektivt. 
  Det är även respektive universitets och högskolas sak att avgöra vilka utbildningar som ska erbjudas för att möta studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov.


CARIN RUNESON (s):Fru talman! 
Tack för svaret, utbildningsministern, trots att jag egentligen inte fick vare sig ett ja eller ett nej som svar på min fråga om ministern avser att vidta några åtgärder för att förhindra att antalet studieplatser minskar vid Högskolan Dalarna.
  Däremot gavs det en korrekt information om att högskolan i vårt län precis som andra högskolor i landet haft fler platser än tidigare under den pågående lågkonjunkturen. 
  Det är oerhört bra. Är det lågkonjunktur och brist på jobb är det ett ypperligt tillfälle att vidareutbilda människor.
  Det är också korrekt att antalet helårsstudenter vid vår högskola ökade med drygt 1 200 från 2006 och några år framåt. Den analys som Universitetskanslersämbetet gjorde i våras visar att när regeringen i fjol drog ned på resurserna till våra högskolor minskade antalet anslagsfinansierade helårsstudenter i riket med 11.700, eller om man så vill med 4 procent, jämfört med året innan. 
  Antalsmässigt var minskningen allra störst vid Högskolan Dalarna där man, om uttrycket tillåts, tappade hela 930 helårsstudenter, eller totalt 13 procent av platserna. Om vi räknar in minskningen av platser som tyvärr förväntas i år handlar det om en minskning av platser 2011–2013 på nästan 15 procent eller i reda siffror 1.046 platser.
  Denna utveckling är en tämligen rejäl kursändring inom politiken som absolut inte är bra. Det skulle inte ha varit bra i en rejäl högkonjunktur. Det är naturligtvis ännu mer oroande under en lågkonjunktur eller i en period med stor arbetslöshet.
  Ser man till det faktum att Dalarna är ett industritungt län, och dessutom med en förhållandevis lågutbildad befolkning där alternativet till studier tyvärr ofta kan vara arbetslöshet, blir det inte bättre av att utbildningsmöjligheter försvinner. Det gäller inte bara högskolor. Det handlar också om annan typ av vuxenutbildning och gymnasieplatser.
Fru talman! 
Utbildningsministern har i sitt svar pekat på att vi inte har många studenter vid Högskolan Dalarna som har regional anknytning. Visst är det så att vi har många som inte är från länet eller bor i länet. Det är också positivt. 
  Det visar sig många gånger att många av dessa studenter oavsett om de läser på distans eller finns på Campus i Dalarna efter avslutade studier hittar jobb i vårt län, vilket förstås är välkommet. 
  Jag kommer än en gång till min fråga mer konkret. Kommer ministern att vidta några åtgärder, ekonomiska eller andra, så att inte antalet studieplatser minskar ytterligare vid Högskolan Dalarna? 
  Ekonomiskt försvinner det 50, kanske uppemot 60, miljoner kronor. 
  Det är en negativ utveckling som också gör det svårt att kunna planera på ett klokt och bra sätt för högskolan.
   - Mitt inlägg, se ovan ---

Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):Fru talman!
 Jag börjar med interpellantens frågeställningar. 
   Utgångspunkten för interpellationen är att arbetsmarknadsläget i Dalarna är kärvt. 
  Det finns en industritradition i Dalarna som gör att utbildningsnivån historiskt har varit lägre än på andra håll i Sverige. 
  Jag tycker att det är rimliga utgångspunkter för en sådan här diskussion: Hur kan vi gemensamt lyfta utbildningsnivån i Dalarna?


Däremot tycker jag inte att riksdagsledamöterna ska göra sig till fackliga företrädare för de anställda på lärosätena. Det är en annan diskussion.
   Det är klart att lärosäten går upp och ned, och plötsligt står någon inför en omstrukturering. Så kan det vara, och så är det i alla verksamheter. 
   Som interpellanten pekar på kan det låta så här: Nu skall man omstrukturera, och det är jobbigt för personalen. Ja, det är möjligt att det är. Men det får personal i högskolan liksom i alla andra sektorer finna sig i – ibland sker det anpassningar.


Utbildningsnivån i Dalarna är däremot en relevant diskussion att föra. 
  Jag delar den uppfattning som interpellanten har.
   Jag tycker att interpellanten skall ta med sig denna fråga till Högskolan Dalarna: Varför lägger man upp utbildningen på det sätt att de platser man har på Högskolan Dalarna till 81 procent går till studenter från andra delar av landet? 
  Det beror på att man väljer att ha en hög andel distansutbildningar. Högskolan Dalarna är unik i detta sammanhang, möjligen ihop med något lärosäte till. 
  Av våra nästan 40 lärosäten är det nästan ingen annan högskola som har så hög andel distansutbildningar.


Bakgrunden till detta är att man har ett svagt söktryck från Dalarna och sedan fyller ut det hela med distansutbildningar. Men om man valde att dra ned något på distansutbildningarna och öka campusstudierna skulle det finnas många fler platser för ungdomar i Dalarna. 
  Så kan man göra om man vill, men detta är ett val man har gjort.
   Det går inte att säga: Nu ska vi bygga ut fler platser i Dalarna, för då kan fler i Dalarna studera.
   Så blir det inte, utan det blir fler distansstudenter från andra håll i landet.


Ärligt talat: Utbildningen för dem som studerar på distans kan ligga var som helst. Den måste inte ligga i Falun. Den kan ligga i Stockholm eller i Falun eller i Luleå; det finns inget behov av en regional högskola som i så hög grad fokuserar på distansutbildning. 
  Vitsen med distansutbildning är att studenten kan studera hemifrån. Det är inte avgörande var den mottagande datorn finns. 
  Den kan stå var som helst. 
  Ett regionalt lärosäte kan i längden inte motiveras av att det har en hög andel distansstuderande. Idén med regionala lärosäten är precis den som interpellanten tar upp, nämligen att medverka till att lyfta utbildningsnivån i den egna regionen. Det är därför vi har regionala lärosäten. 

Detta gör att det finns en diskussion som bör föras om Högskolan Dalarna: Kan man öka andelen campusstudenter inom ramen för de platser man har? 
  Det är ju det som skulle öka möjligheterna för ungdomar i Dalarna att studera. Utan att omedelbart veta tror jag att det är så att Högskolan Dalarna i första hand tar in alla som söker och som är behöriga från Dalarna. 
  Det är för få sökande, och det är därför man fyller på med distansstudenter. Det är bakgrunden till balansgången. 
  Högskolan Dalarna har också haft en mycket stor andel så kallade inaktiva studenter. Därför har vi sagt att vi drar in det här. Inaktiva studenter är ett begrepp som betyder att någon – en 20-åring eller 30-åring – anmäler sig till studier men sedan inte studerar. 
  Man struntar i ett komma dit, och man pluggar inte. 
  Man är anmäld, och lärosätet har hittills fått betalt för detta. Lärosätet har fått betalt för att en person är inskriven som inte pluggar.
   Det är inte ett rimligt användande av samhällets resurser. Det ska vara aktiva studenter som studerar som man får betalt för som lärosäte. 
  Detta är synpunkter som i synnerhet har gällt Högskolan Dalarna när det gäller den ekonomiska resurstilldelningen.


 CARIN RUNESON (s):Fru talman! 
Jag tror att oavsett var man finns någonstans i landet tycker man att lärosäten, i det här fallet högskolor, är viktiga i samhällsbilden. Så tycker vi förstås också i Dalarna. Högskolan Dalarna är en drivmotor för utveckling och tillväxt. Så är det förstås också på andra platser. 
  Det är viktigt med samverkan mellan regional högskola, industri och servicenäringar. Jag tror att man utvecklar detta ännu bättre om man inte tappar ekonomiska resurser. 
  Mycket av den utbildning och olika program som tas fram vid Högskolan Dalarna tas fram i samverkan med näringslivet och andra aktörer i regionen. Resultatet av denna samverkan är att studenter från Högskolan Dalarna i större utsträckning har fått arbete än studenter vid de flesta andra högskolor och universitet. Det tycker jag är oerhört positivt. 
  När det gäller de effekter som blir av nedskärningarna i Dalarna har man vid Högskolan Dalarna ändå kunnat skona de stora yrkesutbildningarna. Jag tänker på sjuksköterskeutbildningen och utbildningen till socionom, ekonom, ingenjör och så vidare. 
  Detta har man gjort genom att flytta över pengar från fristående kurser av kompetensutvecklingstyp.


Men det finns också andra behov i Dalarna. 
  Bland annat vet vi att det kommer att saknas ca 1.000 chefer på mellannivå inom landsting och kommuner inom de närmaste tre åren. Det ser ut som om man måste lägga de planer som man har haft och fortfarande kanske har på att vidareutbilda personal i ledarskap på hyllan. Samma sak gäller utbildningsinsatser för personliga assistenter. Detta gäller alltså ett av samhällets mest utsatta och krävande jobb, så det är inte bra. 
  När det gäller de lokala högskolorna finns det en möjlighet för människor att dels utbilda sig från början, så att säga, dels vidareutbilda sig. De kan då bo kvar på sin hemort och ändå studera och kompetensutvecklas. Detta är oerhört positivt. 
  Vid sidan av att vi har en ganska hög arbetslöshet kan det i många sammanhang vara svårt att rekrytera behörig personal. Det är många olika faktorer som avgör var man väljer att bo någonstans. Det handlar också väldigt ofta om jobb till medföljande. 
  Det är oerhört positivt för den fortsatta utvecklingen i länet om man kan ha en hög utbildningsnivå som gör att människor har möjlighet att bo kvar hemma, om jag uttrycker mig så, och studera.
Det finns en fundering som man kan ha när det gäller de traditionella kunskapssätena som har funnits länge.
  Ibland känns det lite grann som om man medvetet styr resurserna till storstäderna och de traditionella lärosätena. En gång i tiden fanns det ett visst motstånd mot att det skulle tillskapas lokala högskolor. Jag hoppas att det inte är sådana tankar som gör sig gällande i regeringen i dag. 

Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):Fru talman!
 Både Gunnar Andrén och interpellanten ställer frågor av mer principiell karaktär som berör förhållandet mellan mindre och större lärosäten. 
  Jag tror att vi ska inse att de regionala högskolorna och de nationella universiteten har olika uppgifter och är av olika karaktär.


De stora nationella forskningsuniversiteten utmärks av att de har mycket forskning. De utmärks av att de är framstående i internationell forskning. Oftast har de mycket högre studentantal. 
  De största universiteten har tio gånger så många studenter som till exempel Högskolan Dalarna, och då talar jag huvudsakligen om campusstudenter som finns på plats och inte om dem som finns på nätet.
   De stora universiteten bär upp hela den svenska akademiska världen.


De regionala högskolorna har ett annat uppdrag. 
  Jag tycker att deras uppdrag i huvudsak skulle kunna formuleras som det som är utgångspunkten i interpellationen, nämligen att de ska hjälpa till att höja utbildningsnivån i en viss region. 
  Och då har de naturligtvis en viktig roll i att försörja den regionen med yrkeskategorier som behövs, till exempel lärare, sjuksköterskor, högskoleingenjörer, socionomer och ekonomer. Det är väl de stora yrkesutbildningarna som jag räknade upp nu. I princip finns dessa på alla regionala högskolor i större eller mindre omfattning.


Man ska ha klart för sig att de mindre högskolorna har stora utmaningar framför sig. 
  Gunnar Andrén pekade på lärarförsörjningen. Det är en del. 
  Jag skulle vilja peka på studentvolymerna framöver. Ungdomskullarna sjunker drastiskt i storlek under kommande år.
Den som följer medierapporteringen om skolväsendet har noterat att ett antal gymnasieskolor läggs ned nu. 
Det blir ett väldigt liv när det gäller fristående skolor men inte så mycket när det gäller kommunala skolor. 

Rätt många gymnasieskolor i Sverige är på väg att avvecklas just nu. Det beror på att ungdomskullarnas storlek sjunker kraftigt. Inom några få år kommer detta också att drabba högskolan. 
  Ungdomskullarnas storlek sjunker mycket kraftigt, och då kan ett antal regionala lärosäten med ganska svagt söktryck få det rätt jobbigt. Dit hör Högskolan Dalarna, och huruvida man får det jobbigt eller inte avgörs mycket av hur högskolan själv agerar. 
  Eftersom man ligger lågt när det gäller antalet förstahandssökande i dag och fyller på med andrahandssökande och väldigt många distansstudenter från resten av landet kan man få det besvärligt under kommande år.


Jag tror att ledningen för Högskolan Dalarna är mycket medveten om detta. 
  Man jobbar mycket strategiskt och funderar över vad man ska prioritera och säkra. 
  Man skall satsa och utveckla där man har hög kvalitet. Jag har stor respekt för ledningen för Högskolan Dalarna. 
  Utmaningen kommer att vara mycket svår under kommande år, men det kommer inte att handla om att det behövs mer resurser. Det kommer att handla om att fylla de platser man har eftersom studentvolymerna kommer att gå ned mycket kraftigt inom några få år. Det är en utmaning.


Den andra utmaningen man har är att man har fått underkänt i så många kvalitetsutvärderingar. 
  Det betyder att studenter kommer att tveka att söka till utbildningar som har fått låga betyg i kvalitetsutvärderingarna. 
   Precis som Gunnar Andrén sade söker ungdomar dit där kvaliteten är hög. 
  Detta är en utmaning som man måste jobba med.


Jag tror inte att den diskussion som finns i interpellationen om mer resurser kommer att vara så relevant.
  Redan inom ett par år kommer man att fundera på hur man ska möta detta att man har många tomma platser på högskolan. Hur ska man göra sig attraktiv och höja kvaliteten? 

CARIN RUNESON (s):Fru talman! 
Jag håller med utbildningsministern om att det kan vara problem med kvaliteten på de mindre högskolorna. 
  Men den förbättras ju inte genom att man drar ned på resurserna och minskar statsbidragen. Om man ska kunna ha en hög kvalitet måste man också kunna ha en stabil planering inte bara i ett kort perspektiv utan också på längre sikt.


Det blir lite grann av en negativ spiral. 
  Om man inte kan leva upp till de kvalitetskrav som finns blir det också med all sannolikhet ett lägre söktryck. Det blir lite av ett moment 22. 
  Det är viktigt att man höjer kvaliteten på utbildningen för att kunna få fler intresserade som söker och vill utbilda sig.


För Dalarnas del är det mycket viktigt att vi kan fortsätta att ha en god utbildning på högskolan. Precis som ministern säger är det viktigt för hela Sverige, för oss i Dalarna och för andra regioner att vi fortsättningsvis kan försörja arbetsmarknaden med välutbildad personal.
Något som vi inte vill se är en medveten förskjutning av resurstilldelningen till storstadsområdena. 
  Det finns så mycket som kan utvecklas ute i regionerna i landet. 
  Det finns många exportnäringar och andra, till exempel kommuner och landsting, som behöver personal för att vi ska kunna ha en god verksamhet och för att människor ska kunna leva, bo och trivas ute i de olika regionerna. 

Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):Fru talman!
De regionala högskolorna har en viktig roll i de avseenden jag nämnde, nämligen att förse regionen med kompetent arbetskraft och ge människor möjlighet att bo kvar i sin region även när de ska utbilda sig vidare. 
  En fråga som jag tycker måste ställas är: Är en regional högskola som ägnar 81 procent av sina platser till studenter från andra delar av landet verkligen en regional högskola, eller är det någonting annat?


Jag tror att Högskolan Dalarna behöver fundera på sitt regionala uppdrag. 
  Tar man uppdraget att hjälpa Dalarna på allvar när bara 19 procent av platserna går till personer som bor i Dalarna? 
  Eller ska man höja den andelen? 
  Jag tror att den diskussionen är viktig att föra utifrån den diskussion som interpellanten för.


Regionala högskolor behövs just av de här skälen. 
  Men flera, inte alla, av de regionala högskolorna som har svagt söktryck och många anmärkningar om underkännanden från Universitetskanslersämbetet kommer att ha ett rätt tufft jobb framför sig, och dit hör nog Högskolan Dalarna. 
  Man har många underkända resultat i utvärderingarna.
   I huvuddelen av de kvalitetsgranskningar som har gjorts av Högskolan Dalarna har man fått underkänt. 
  Det är en allvarlig utmaning. 

En annan allvarlig utmaning är att eftersom ungdomskullarna blir mindre kommer studentantalet att sjunka de kommande åren. De högskolor som då har svagt söktryck kommer att få bekymmer. 
  Jag tycker att man tar i detta på Högskolan Dalarna med stort allvar, med stor medvetenhet och hög professionalitet. Ledningen gör det, men det är en stor utmaning man står inför. 
  Exakta resursfrågor avgörs i budgeten varje år. Vi får väl återkomma till dem i höst. 
  Men oron för framtiden handlar nog snarare om att man får för få sökande än om att det fattas platser. Man kommer att ha tomma platser om några år. 
  Det tror jag att både interpellanten och andra som månar om denna högskola bör ha med sig när man går in i diskussioner om framtiden.  

25 juni: Komemer 4

25 juni: Komemr 3

25 juni 2013: Säpo-spioneri på Lars Ohly (v)?

Kvällstidningen Aftonbladet (s) kan i dag avsläja att en f.d. officer spionerat för Säpos räkning på vänsterpartiet, särsklilt dess ledare Lars Ohly (under dennes tid som partisekreterare), förre EU-parlamentarikern Jens Holm (mycket oklart när) och en f.d. riksdagsledamot Wikström från Uppsala, tydligen under hans ganska obemärkta tid i riksdagen som ersättare 2003.
  Jag har läst artikeln noga.
  Man får intrycket att det föreligger ganska många oklarheter. Att den som lämnar uppgifter om spioneriet till Aftonbladet haft så många jobb efter att ha fått sluta andra, inger vissa betänkligheter om sanningshalten i vad som sägs, inga belägg för Säpos inblanda finns, den f.d. officeraren säger att han har haft Säpos uppdrag men det är oklart hur, när och varför, ja, det finns ett antal frågeteken.
  Vi får se om fler uppgifter kommer fram.
  Visst kan det hända att Säpo gör konstigheter.
  Men att övervaka personer som Ohly, Holm och Wikström - det är väl ändå att ge dem ett oförtjänt stort betydelse?

25 juni 2013: Den starka svenska valutan

Att många exportföretag har bekymmer med den starka svenska valutan är välbekant.
  Men bor man i t.ex. Skåne är det bra om man åker till Danmark - som ju har sin danska krona fast knuten till euron; därför gäller det även resor till Finland.
  Sedan 2009 - ett år med dålig ekonomisk utveckling inte minst inom euro-zonen - har det blivit allt billigare att köpa valuta i Danmark. Under 2009 fick man ge 135-156 svenska kronor för 100 danska.
  Men i april i år behövde man bara punga ut med 113 svenska kronor för samma summa danska.
  Så man kan lätt förstå finländare och danskar att de tycker det är dyrt i Sverige ...

25 juni Kommer 2

25 jun Kommer 1

25 juni 2013: 50 milj resor till Arlanda

I dag sker den 50 miljonen resan till Arlanda med Arlanda Express - detta, enligt kritikerna, misslyckade projekt.
  Tja, om inte denna via avgifter finansierade järnväg funnits- med över 20 km nybyggd järnväg - hade förmodligen ungefär 50 miljoner resor företagits med bil, hur många som vanlt häst och vagn, cykla eller gå vet jag inte men kanske är antalet inte så stort.
  Likväl finns fortfarande 22.000 bilparkeringsplatser runt Arlanda - det finns alltså utrymme för fler klimatsmarta tågresor - och nu kan mna ju åka tåg på fler sätt än Arlandapendeln, med SL och SJ. Bra!
  Tyvärr kan jag på riksdagsdebatter i dag inte delta på mötet på Arlanda där Arlanda Express VD Per Torstensson haft vänligheten att inbjuda mig. Tråkigt - men jag kommer på mottagningen när det blir 100 miljoner resor.
  Frågan är: Kan jag boka datum redan nu? Det tog tretton år och sju månader att komma upp till 50 miljoner resenärer. Jag tror att det kan komma att gå på mindre än hava tiden, låt säga sex år-sju. 100 miljoner resnärer 2020 ungefär?

24 juni Kommer 2

24 juni: EU-nämnden med Oscar Wåglund

I dag var det EU-nämnd med statssekreterare Oscar Wåglund Söderström (fp) som utförligt gick igenom det senaste allmänna rådet där hans chef, Birgitta Ohlsson, deltagit.

24 juni 2013: Ingen lämnas utanför (sd)

Kanske mi´nns någon sd-läsaren Jimmie Åkessons anförande i Almedal i Visby förra året?
  Temat var:
  Ingen lämnas utanför.
  Förmodligen menade han Allah lämnas utanför.
  Eller kanske:
  Nästan alla lämnas utanför.

24 juni Kommer 1

24 juni 2013: Busstrejk - eller bussförarstrejk

Linje 3 som jag ofta åker - bussen finns kvar men har
nu ingen förare. Tråkigt - men hanterligt. Jag går. Och
tänker så här: Finns det ingen strateg hos Kommunal?

I dag (24 juni) utvidgas förarkonflikten, den som kallas busstrejk - jag strejkar mot det ordet.
  Förarstrejk är det.
  Eller möjligen bus-strejk ...
  Jag undrar dock:
  Hur har fackföreningen tänkt när man tar ut sina medlemmar i strejk före, under och efter midsommarhelgen?
  Det är ju just den tid på året då människor - hur problematiskt det än är för den enskilde - har goda andra alternativ, gå, cykla, ta bilen, avstå resan, i motsats till då det är snö, svårt att ta sig fram och 15-20 minusgrader.
  När är upprördheten hos allmänheten visserligen är mätbar men inte mycket mer.
  Kommunal tar säkert striden - eller fajten som man säger på svenska (the fight) - men om man skall ta till sådana vapen som strejk - och då måste det onekligen vara viktiga ting som man strider för - måste ju effekterna vara kännbara, för arbetsgivaren och dennes uppdragsgivare.
  Hur är det med denna bussförarstrejk?
  Jo, säkert kan något enskilt bolag drabbas men åtminstone i Stortstockholmsområdet tjänar SL på strejken: inga utgifter för förare, underhåll, bränsle - och, uppriktigt sagt, det minsta intäktsbortfallet under året, det inträffar ju i slutet av juni och början av juli vartenda år.
  Företaget slipper köra ibland på sommaren nästan tomma bussar.
  Det är begripligt att bussförararbetsgivarna inte har höjt tonen, man räknar förstås på att effekterna inte alls blir vad Kommunal tänkt sig.
  Kommunal borde anställa en strateg.
  Eller tänka efter före.

23 juni 2013: Tidningen tillbaka - en glädjens dag

Har det varit en bra dag?
  De flesta tänker väl på jobbet (som de inte var på), vädret (som kunde varit bättre) eller vad man gjort (man borde gjort mer och annat och tidigare).
  Jag tycker det var en bra dag.
  För tidningen - i mitt fall tidningarna - var tillbaka.
  I brevlådan vid vägen 06.00.
  Dagen räddad.
  För ingenting är så överskådligt och intresseskapande som en tidning.
  Man vet att den kommer, en helt ny produkt varje dag, inte en sida står det samma sak i dag på som i går, man vet inte vad som händer när man vänder blad.
 

23 juni Kommer 2

23 juni Kommer 1

23 juni 2013: Den starka kronan

Den svenska kronan är stark. (Jag tänker då inte på familjen Bernadottes ställning, vare sig i ekonomiskt eller annat avseende.)
  Det rapporteras nu att det betyder att svenskarna far utomlands i nästan aldrig skådad omfattning. Man får mycket för den svenska kronan.
  Det är en sak som den politiska oppositionen inte tar upp. Den beskriver den ekonomiska utvecklingen i Sverige i misärtermer (liksom SvD-krönikörerna Per Lindvall och Andreas Cervenka - om de fått rätt hade undergången varit här för länge sedan).
  Men kronkursen är faktiskt minst lika mycket ett problem. Den gör att svensk exportindustri. liksom faktiskt handeln - illustrerat av HM-resultatet häromdagen - har bekymmer av kronkursen och riskerar att förlora värdefulla order för att den svenska ekonomin är för stark.
  Så: Res gärna och gläds över att den svenska kronan är stark.
  Men minns att också en stark svensk krona hur vacker den än är på framsidan, också har en baksida.

23 juni 2013: Karensdag och karensavdrag

Några fackliga företrädare för LO och stora medlemsförbund vill ersätta karensdagen i sjukförsäkringen med ett karensavdrag.
  Den tekniska utformningen är nog ganska ointressant.
  Deet intressanta är ju vem som skall betala - nu när lösningen Manna från himlen inte längre fungerar.

22 juni: Kommer 3

22 juni 2013: Vad är värst - tidningsfritt eller vädret?

Vad är värst? Att man inte får sitt dagliga blad i brevlådan eller vädret så här på midsommardagen?

22 juni 2013: Från tukthus till kriminalvårdsstyrelsen

Längre straff - eller ännu längre?
  Tuffast bäst (ingen kan förstås mäta sig med dagens sverigedemokrater som vill bura in de flesta).
   Ändå: Lite perspektiv 

1553

Döds- och kroppsstraff ersätts av frihetsstraff när korrektionshuset Bridewell öppnas i London. I Amsterdam öppnas 1596 ett tukthus för män. De intagna männen får som sysselsättning raspa (riva trä till fint spån) och inrättningen kom därför också att kallas för rasphus. Samma år inrättas ett spinnhus för prostituerade och alkoholiserade kvinnor, också det i Amsterdam.

1624

Sveriges första tukthus för lösdrivare och småtjuvar inrättas på Norrmalm i Stockholm.

1680-talet

Grova lagöverträdare börjar sändas till fästningar för att hjälpa till med förstärkningsarbete i dessa. Fästningsfängelser fanns i Marstrand, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Landskrona, Malmö, Nya Älvsborg, Vaxholm, Karlsborg och Varberg. Fästningsfångarna skulle plikta med sitt arbete och vara slagna i järn.

1724

Permanenta rasp- och spinnhus anläggs på 1700-talets första hälft i bland annat Norrköping och Göteborg. I Stockholm inrättas 1724 ett rasp- och spinnhus på Långholmen. Det byggs ut i olika omgångar och blir senare landets största fängelse. Det avvecklas först 1972-78 och ersätts då av bland annat dagens Österåker norr om Stockholm.

1773

Det första cellfängelset, Oktogonen, uppförs i Gent i Belgien. Även i Storbritannien börjar man uppföra cellfängelser, där fångarna hålls inlåsta i cellerna istället för att arbeta.

1790

Arbetsanstalten i Norrköping uppförs. Den är 2013 - 233 år senare - fortfarande i drift och Sveriges äldsta fungerande fängelse, nu som häkte.

1825

Den första centrala förvaltningsmyndigheten – Styrelsen för rikets fängelser och arbetsinrättningar – inrättas.

1820-talet

De två anstalterna Western och Eastern Penitentiary i Pennsylvania lägger grunden för Philadelphiasystemet,som på 1800- och början av 1900-talet blev det dominerande cellfängelsesystemet i Europa.

1840

Kronprins Oscar (senare Oscar I) publicerar anonymt boken ”Om straff och straffanstalter” (”Gula boken”). Han argumenterade mot prygel och andra kroppsstraff. Humanare behandling av fångar hade debatterats i Sverige under hela 1830-talet;  termen fångvård myntas.

1840/41

Riksdagen - det var på de fyra ståndens tid - beslutar om att införa cellfängelsesystemet,som ersätter systemet med kroppsstraff och gemensamhetsfängelser (slottskällare, fästningar, jordhålor, inspärrningsinrättningar). Åren1845-1885 byggdes fyrtio cellfängelser i Sverige. Cellfängelsesystemet skulle vara ett skydd mot skadlig påverkan fångarna emellan; fången skulle begrunda sitt öde ensam i cellen.

1841

John Augustus, skomakare i Massachusetts i USA , ställer upp som borgensman och övervakare för en fyllerist, som därmed undgick att dömas till fängelse. Augustus blev så småningom borgensman för omkring 2.000 lagöverträdare och brukar räknas som den förste övervakaren/frivårdsinspektören.

1859

Styrelsen för rikets fängelser och arbetsinrättningar omorganiseras och får namnet Kungliga Fångvårdsstyrelsen.

1910

Den sista avrättningen i Sverige genomförs på Långholmen i Stockholm.

1918

Efter schweizisk förebild öppnar Fångvårdsstyrelsen Sveriges första öppna anstalt – Singeshult i Småland.

1942

Frivårdsorganisationen blir statlig och en del av fångvården. Den omfattar från starten fyra skyddskonsulenter (frivårdschefer), placerade i Stockholm, Kristianstad, Borås och Sundsvall.

1945

En ny verkställighetsreform ersätter 1857 års förordning om straffarbetets och fängelsestraffets verkställighet i enrum. Därmed avskaffas cellfängelsesystemet och vistelse i gemensamhet på öppna eller slutna anstalter blir regel.

1964

Riksdagen antar lagen om behandling i anstalt. Enligt lagen ska den intagne sysselsättas och behandlas så att återanpassningen i samhället främjas.

1965

Ny brottsbalk, där frivård införs som självständig påföljd under namnet skyddstillsyn.

1965

Fångvårdsstyrelsen byter namn till Kriminalvårdsstyrelsen.