Ej en gång
kyrkorna hafva varit fridlysta för blodiga uppträden. Ett sådant egde rum år
1382, då riksdrotsen Bo Jonsson Grip, inför sjelva altaret i dåvarande
Gråmunkekyrkan, mördade sin slägting Carl Nilsson Färla, gift med Rörik Algotssons
dotter Cecilia, som var hans faders faster.
Carl Nilsson måtte sålunda hafva varit en
vida äldre man än Bo Jonsson, men krönikerna uppgifva emellertid att dådet
skulle haft sin orsak i svartsjuka, emedan Bo Jonssons fru troddes ha gynnat
Carl Nilsson med sin kärlek.
Emellertid skall en gång en häftig tvist
uppstått mellan de båda fränderna, dervid Färla tog sin tillflykt ute i kyrkan,
som då betraktades såsom den säkraste fristad. Men, utan vördnad för det helgade
rummet, förföljde mördare den flyenade ända fram till högaltaret, der han fullbordade
handlingen och der han i sitt raseri skall hafva rent av styckat liket.
Traditionen berättar, att grafstenen öfver
den mördade remnat i lika många stycken.
Bo undgick likväl allt straff, ty den versdsliga
rättvisan hade inga händer mot den mäktige mannen, och de andligas vrede öfver
helgedomens oskärande försonade genom frikostiga gåfvor till klostret och
kyrkan.
Källa: Stockholms Blodbestänka jord. Tryckt
hos P.G. Berg 1874
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar