4 aug: I dag för åtta år sedan

I dag för åtta år sedan var jag i Björkvik i Folkets park. Där var mycket folk, journalisterna var många, jag var själv där i den egenskapen. Dagen före hade jag varit i Västervik, på Gränsö, för att lyssna till Lars Leijonborg, jag var förresten en av de få närvarande journalisterna på den berömda presskonferensen där Lars Leijonborg sägs ha lanserat språkkravet men där sanningen är att TT-journalisten Lars Larsson frågade var i programmet detta krav fanns och Lars Leijonborg inte ens visste utan fick fråga dåvarande partisekreteraren Johan Pehrson var kravet fanns formulerat (det fanns nämligen inte med i talet eller pressreleasen).
Jag skrev emellertid från Göran Perssons framträdande i Björkvik, för det var han som var där, en ledare i Sundsvalls Tidning (liberal) som hette En applåd. Men för vad?
Den är värd att återge även nu, så här åtta år senare:

Publiken var stor vid statsministerns möte i Björkvik i söndags. Men applåderna var återhållsamma. Det kanske var för varmt i solen?
Men en mycket stark och spontan applåd fick statsministern. Frågan är: För vad?
Det är ingen ointressant fråga. Ty svaret speglar politikens synliga och dolda sidor. Tillfället var då statsministern ondgjorde sig över folkpartiets och Lars Leijonborgs förslag att tillåta mer arbetskraftsinvandring, att välkomna sådana människor till vårt land, att inte som nu göra det besvärligt för dem.
Statsministern, som kallade dem gästarbetare (också det ett ideologiskt ordval, likaså jämförelsen med hur det gått i Europa), förklarade att Leijonborgs förslag icke skulle genomföras, socialdemokraterna medverkar inte till arbetskraftsinvandring.
En dånande applåd följde.
Var det för angreppet på Leijonborg? Tja, kanske det – även om det skulle överraska att vederbörande väcker sådana aggressioner.
Eller var det något annat?
Statsministern sade också att han tyckte att det nu fanns både ett danskt och ett svenskt folkeparti.
(Tja, det kanske skall ses som en ordlek, men skillnaden i sak är ju att dansk folkeparti vill kasta ut invandrarna medan folkpartiet i Sverige vill att invandrarna skall få jobb här och vara välkomna.)
Men tänk – avskyvärda tanke – att publiken var en smula nationalistisk, nästan invandrarfientlig? Det är ju osannolikt, men applådens spontanitet och styrka antydde ändå att det inte bara var Leijonborg som utgjorde klangbotten för applåden.
Vad kan det ha varit som statsministern så skickligt anspelade på? Vilket budskap var det han sände ut? Känner han möjligen vindarna som nu omsluter allt fler politiker, även socialdemokrater, runt om i Europa?
En applåd, kunde alla höra. Men vad gällde den?