13 augusti 2013: Kränkta elever, nu och då

Omkring 1961 - med glasögon!  Fanns det
något hemskare än att bli hånad för dem?

Jag ser att var femte elev numera är kränkt. Det är ju förfärligt.
  Ändå är det kanske en definitionsfråga. På min tid - strax efter stenåldern - var det nog värre, fast de som kränkte var inte eleverna som nu kränker varandra utan lärarna som kränkte eleverna och tvärtom.
  Jag tror att på den tiden var varje elev lite kränkt, vid prov, för sen ankomst, för att man gillade någon tjej eller inte kilade stadigt, för missade läxor, underkänt i välskrivning (jo, det fick jag 1957, då fick man få kurs för Stolla-Sixten för att skriva snyggare, det vågade man inte tala om för någon!), använde olämpliga uttryck som bannades av kristendomslärarinnan, skolk (jo, sådant förekom), varit synliga på olämpliga ställen, råkat tappa en väska i taket så att lamporna gick sönder och jag vet inte vad.
  Alla var nog kränkta på något sätt. Det fanns massor med minoriteter, en del talade t.ex. finska eller estniska i min klass. Hemskt!
  Så alla tillhörde någon kränkt minoritet. Så var det bara.
  Jag var den enda som inte tillhörde en minoritet, tror jag. Det var också hemskt, att aldrig kunna vara eller påstå sig vara kränkt. Det var oliidligt.
  Jag ensam, som alltså var den enda som inte tillhörde någon minoritet - och det bara för att jag aldrig blev kränkt av överheten, dvs lärarna eller motsvarande personer.
  Jag kände mig ändå ständigt motarbetad av lärarna (särskilt kemiläraren och den förskräckliga tyskafröken), vidare fotbollsdomare (inkl. linjemän som dömde bort de mest giltiga mål för åffsajd), bussförare Karlsson för att man måste leta varje morgon efter biljetten (och det är inte alltid så lätt 07.15), andra elever, de hemska insläppsvakterna som kollade varför man inte varit på morgonbönen, Tjofila (det var gymnastikfröken det), korvförsäljaren (som var snål med senap eller ketchup, man måste välja, inte båda på den tiden) och dessutom hade vi inte TV: det hade lärarna och de tittade tror jag på allt och själv satt man som ett fån för att man inte ens kunde se Humle och Dumle i Kapten Bäckströms skafferi, blev man kanske inte kränkt men illa sedd för, ja,kränkt är nog ändå ordet, vi som bodde på landet - vi var väl tre - där det inte ännu fanns annan mottagare än i TV-affären.
  Dessutom använde jag glasögon för att se vad som stod på svarta tavlan, det blev man inte direkt kränkt av men utskrattad för.
  Det var hemskare förr.