26 augusti 2013: Bör regeringen avgå (2)

I förrgår - efter hr Åkessons (sd) tal i Sölvesborg, ställde jag frågan:
  - Bör regeringen avgå?
  Jag lovade återkomma till den saken.
  Nu ser jag att Jimmie Åkesson och hans parti söker ställa socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet inför något slags ultimatum, att gå emot höjningen av brytpunkten i skatteskalan.
  Som bekant (?), ja, inte för hr Åkesson men för andra som tyngs av sakkunskap, var ju denna höjning av brytpunkten i praktiken ett resultat av 1990 års skattereform mellan socialdemokraterna och folkpartiet.
  Övriga partier röstade då mot men man kan ju konstatera att t.ex. moderaterna och centerpartiet senare anslutit sig, vänsterpartiet icke vilket är väntat eftersom partiet alltid varit för höjda skatter för vanliga arbetare, och kd, ännu inte ett riksdagsparti, och miljöpartiet, i riksdagen men beslutsoförmögna, sysslade bara med att vela.
  Tjugotre år senare:
  Nu vill sverigedemokraterna dels höja jobbskatteavdraget, som man tidigare som det snurreruntparti man är, varit emot, dels höja skatten för delvis samma människor genom att inte höja brytpunkten för statlig skatt; därmed får några 100.000 svenskar höjd skatt.
  Den som är lite oklar över logiken i sverigedemokraternas skattepolitik behöver inte känna sig ensam.
  Partiet är dock för att skatten på veteranbilar skall avskaffas, det tror jag är kärnan i partiets politik.
  Det yttersta målet för sverigedemokraterna är dock att fälla den nuvarande ministären Reinfeldt - Jimmie Åkesson är, som jag många gånger tidigare sagt så långt från Sverigevänner som tänkas kan men i gengäld Stefan Löfvens, Jonas Sjöstedts och Gustav Fridolins bäste vän.
  Kan man bryta ut en frågan om höjningen av brytpunkten i den statliga skatteskalan från andra skattefrågor i en statsbudget?
  Här går meningarna i sär som dag och natt.
  Det är enligt min mening helt omöjligt.
  Då skulle man öppna för en flera olika budgetförslag samtidigt - som bifölles.
  Det går ju inte, fungerar inte.
  Sverige kan bara ha en statsbudget.
  Sverige kan antingen vara med i FN eller inte, Sverige kan antingen vara med i EU eller inte.
  Sverigedemokraterna tror att man kan vara lite havande.
  Det går inte.
  Som jag skrev i lördags: Tänk om varje parti - eller varje ledamot! - skulle få komma med egna krav som riksdagen sedan bifölle - då skulle ju regeringen inte längre regera.
   Rickard Sandler (s) sade den 7 juni 1926, då gällde det Stripakonflikten, i själva verket hur man skulle betrakta beslutet att beorda femton person utan jobb att ta anvisade jobb som malmlastare och därigen upphäva det beslut om nya direktiv till dåvarande Arbetslöshetskommissionen som den socialdemokratiska regeringen ville införa men som en riksdagsmajoritet sade nej till varpå den socialdemokratiska regeringen föll:
  Det är bättre att denna regering faller, än att regeringsmakten förfaller.
   Nu har det gått 87 år till.
   Men samma förutsättningar som 1926 gäller för möjligheten för en regering att styra landet.
  Den måste ha sitt mandat från en riksdagsmajoritet, eller statsministern måste åtminstone tolereras av en sådan majoritet.
  Om nu sverigedemokraterna vill lotsa fram de andra oppositionspartierna genom att fälla regeringen Reinfeldts ekonomiska politik - och det betyder inte att jag skulle gilla varje inslag i den - har regeringen inget mandat i Sveriges riksdag längre.
  Då skall regeringen avgå.
  Jag skrev tidigare att den skulle ersättas av en ministär Löven (s) stödd på s, mp, v och sd.
  Men det kanske är fel: Erbjudandet att bilda regering bör kanske i stället gå till Sverigedemokraterna - som fällt ministären Reinfeldt.
  Dennas fyra partier, som förfogar över 173 mandat i riksdagen, kommer självfallet att rösta nej till varje annan regeringsbildare än Fredrik Reinfeldt - men hur gör de andra partierna? Det blir kanske svårsmält för Jonas Sjöstedt (v) att rösta ja eller lägga ner sin röst för Jimmie Åkesson som regeringsbildare, även om han - Sjöstedt - varit med om att fälla ministären Reinfeldt. Sjöstedt är ju den som bereder väg för Åkesson.
  Då återstår att budet går till någon annan regeringsbildare, t.ex. Stefan Löfven (s).
  Det kommer säkert att tolereras av socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet, som tillsammans har 156 röster, det blir ja från de tre partierna.
  Mot Löfven som statsminister kommer moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att rösta, deet blir 173 nej-röster.
  Och då återstår hur snurreruntpolitikern Jimmie Åkesson beslutar göra.
  Stefan Löfven kan får 156 ja-röster, 173 nejröster och - ja, lägger Jimmie Åkessons ned sin och övriga 19-sd-röster, blir Stefan Löfven inom kort Sveriges statsminister med stöd av sverigedemokraterna.
  En fråga som då bör ställas är:
  - Vem vill att Sverige skall styras av sverigedemokraterna?