Denna eftermiddag debatterar statsrådet Maria Arnholm (fp) flitigt, bland annat mot Ibrahim Baylan (s) om barngruppernas storlek.
Eftersom detta en intressant debatt för föräldrar, barn, lärare, staten och inte minst kommunalpolitiker, tar jag mig friheten att tillföra debatten några fler fakta, att Ibbe Baylan ogillar sådana ting räknar jag med och står ut med eftersom jag är reellt oroad över utvecklingen i förskolan.
Herr Baylan bryr sig inte om verkligheten, det är inget problem för honom, däremot hans kommunalpolitiska vänner (s), de känner verkligheten.
Men här hela debatten:
Maria Arnholm (fp):
Fru talman! Ibrahim Baylan har frågat mig om jag tänker se till att rekommendationen om max 15 barn per barngrupp återinförs samt vilka åtgärder jag tänker vidta för att barngrupperna i förskolan inte ska vara större än 15 barn.
Det är inte regeringen utan myndigheten, det vill säga Statens skolverk, som utformar och beslutar om allmänna råd för förskolan. Det riktmärke för en gruppstorlek om ca 15 barn som Ibrahim Baylan hänvisar till fanns i en kommentar till det tidigare allmänna råd för kvalitet i förskolan (SKOLFS 2005:10) som Skolverket beslutat om. Råden är rekommendationer om hur huvudmän och personal i förskolan kan eller bör handla för att uppfylla kraven i bestämmelserna.
Den förändring som Ibrahim Baylan pekar på finns i den kommentar som följer efter de allmänna råden och som syftar till att underlätta förståelsen av råden (SKOLFS 2013:179). Där anger Skolverket, precis som i den tidigare kommentaren, att en gruppstorlek eller personaltäthet som är lämplig vid en förskola inte behöver vara det vid en annan. Även vid en och samma förskola kan gruppstorlek och personaltäthet behöva variera utifrån barnens behov och verksamhetens förutsättningar. Det finns inga belägg för att det skulle finnas någon gruppstorlek eller personaltäthet som är optimal i alla sammanhang. Huvudmannen ska dock alltid följa skollagen (2010:800) och se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek.
Jag delar Ibrahim Baylans oro för att barngrupper kan bli för stora. I det utbildningspaket som presenteras i den ekonomiska vårpropositionen finns ett antal åtgärder som syftar till att höja kvaliteten i förskolan. En viktig förutsättning för att förskolan ska bidra till barns allsidiga utveckling och till att skapa likvärdiga förutsättningar inför skolstarten är att barngrupperna, särskilt för de yngsta barnen, har en lämplig storlek. Det är huvudmännens ansvar att se till att så är fallet. För att stödja huvudmännen avser regeringen att föreslå att riktade resurser om 125 miljoner kronor per år tillförs 2015–2017.
Regeringen avser också att föreslå en förstärkning av Skolinspektionens tillsyn över förskolan med fokus på kvalitet och måluppfyllelse. Den nuvarande tillsynen ska kompletteras med regelmässiga stickprov genom besök på ett antal förskolor när man gör sin regelbundna tillsyn i varje kommun. Dessutom vill vi att Skolinspektionen ska genomföra en särskild treårig kvalitetsgranskning i vilken även relevanta utvecklingsområden ska lyftas fram. Barngruppernas storlek ska särskilt analyseras.
Utbildade förskollärare spelar en nyckelroll i kunskapssamhället. Det är förskollärarna, tillsammans med övrig personal, som gör att den svenska förskolan håller hög kvalitet. Sedan den nya förskollärarutbildningen infördes 2011 har också söktrycket ökat rejält i hela landet. Jag håller med Ibrahim Baylan om att antalet förskollärare behöver öka.
Regeringen beslutade därför att fyra lärosäten i Stockholmsregionen inom ramen för sina befintliga resurser ska öka antalet nybörjarplatser med en dryg fjärdedel på förskollärarutbildningen från 2013. Det gör det möjligt att anställa drygt 2 000 fler utbildade förskollärare inom en tioårsperiod.
Utöver detta vill regeringen bygga ut förskollärarutbildningen i hela landet med 800 nybörjarplatser och har för avsikt att i samband med budgetpropositionen för 2015 föreslå medel för detta från 2015. Regeringens bedömning är att ökningen kan börja ske 2014. Vi ökar därmed utbildningen med ytterligare knappt 25 procent från dagens ca 3 300 nybörjarstudenter. Även detta kommer att ingå i regeringens avsiktsförklaring i den ekonomiska vårpropositionen. Vidare vill vi satsa på personalens kompetens. Regeringen avser därför att föreslå att Förskolelyftet förlängs till och med 2018. För att utveckla förskolechefernas pedagogiska ledarskap avser regeringen att föreslå att ett förskolechefslyft införs 2015–2018.
Sammanlagt omfattar satsningarna på förskolans kvalitet 650 miljoner kronor 2015–2018, exklusive fler utbildningsplatser till förskollärare.
Ibrahim Baylan (s):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Tyvärr har jag dock inte fått svar på mina frågor, så jag börjar om igen.
Bakgrunden till min interpellation är att vi i dag ser en utveckling där antalet stora barngrupper ökar kraftigt. Enligt Skolverket har det ökat med närmare 50 procent de senaste sju åren. Statsrådet har självklart rätt i att det inte går att dra en generell gräns och säga att en viss lärartäthet är perfekt för verksamheten. Men statsrådet måste väl ändå hålla med om att om grupperna blir för stora är det svårt för förskollärare och barnskötare att kunna hävda kvaliteten i verksamheten, att se till att det är tryggt och att barnen är i en lärandemiljö där de med lek och lust får lära sig nya saker och lägga grunden för det som förhoppningsvis ska bli ett livslångt lärande.
I dag är förskolans verksamhet väldigt uppskattad bland föräldrar. Den är en av de mest uppskattade offentliga verksamheter vi har. Men risken är att detta urholkas om vi har en utveckling där ekonomin tvingar upp gruppstorlekarna i förskolan, särskilt i det läge som vi har nu, där det föds allt fler barn, någonting som i grund och botten är positivt.
Det är mot den här bakgrunden jag har ställt min fråga om att Skolverket mitt i den här utvecklingen väljer att ta bort den rekommendation som funnits i de allmänna råden. Statsrådet svarar att det här är någonting som Skolverket helt och hållet både kommit på själv och avskaffar själv. Nu är det inte riktigt så. Det är inte en korrekt historiebeskrivning. Bakgrunden till de allmänna råden är en proposition som den dåvarande socialdemokratiska regeringen lämnade till riksdagen om att Skolverket skulle ta fram rekommendationer om kvaliteten i förskolan. Riksdagen beslutade också så. Det var i samband med detta som de allmänna råden kom fram.
Det är mot den bakgrunden jag vill ställa en konkret fråga till Maria Arnholm. Eftersom rekommendationen togs fram efter ett regeringsbeslut om att Skolverket skulle ta fram sådana här kvalitetskriterier och rekommendationer är min fråga: Var det här beslutet förankrat i regeringen? Förankrade Skolverket detta i regeringen när man tog beslutet om att ta bort rekommendationen om 15 barn i småbarnsgrupperna? Det är min första fråga.
Det andra som jag skulle vilja fråga statsrådet om gäller den utveckling som just nu pågår. Delar ministern vår oro över att grupperna kan bli mycket större nu när det inte heller finns någon nationell rekommendation om gruppstorlekarna? Vi vet, som sagt, att det föds väldigt många barn. Risken är stor, i ett läge när det saknas förskollärare, att man knökar in ett barn till i gruppen. Och det riskerar på sikt att urholka verksamheten.
Den satsning som statsrådet nu redogör för i kammaren, i det här interpellationssvaret, nämligen att man satsar 125 miljoner per år från 2015 fram till 2018, kan låta imponerande. Men det är inte särskilt imponerande, för 125 miljoner per år räcker till en ny förskollärare per 40:e förskola, statsrådet. Det är inte mycket till kvalitetshöjning.
Gunnar Andrén (fp):
Fru talman! Det kan vara bra att ha varit kommunalpolitiskt verksam i ett antal år, 15 år i fullmäktige, och att ha brottats med olika budgetar.
Min ingång i denna debatt är inte i första hand den pedagogiska verksamheten, även om den är oerhört viktig, liksom att vi har en utbyggd barnomsorg.
Detta initierades en gång i tiden av Bonnie Bernström och Birgitta Dahl, dels för att verksamheten för barnen skulle bli bra, dels för att många kvinnor skulle kunna bli ekonomiskt verksamma i arbetslivet.
Det finns samverkande orsaker till detta och samverkande grunder.
Det är väldigt bra.
Jag vill, fru talman, lyfta fram en annan aspekt på detta, nämligen hur det ser ut ute i kommunerna, inte minst efter maxtaxans införande.
Fru talman!
Jag satt i någonting så fint som Utjämningskommittén.08 och försökte diskutera den här saken. Det var omöjligt inför valet 2010. Nu står vi inför valet 2014. Det är inte lättare nu.
Men kostnaderna för kommunerna för barnomsorgen har ökat något alldeles våldsamt. Jag tog mig friheten att ta fram de siffror som är relevanta, nämligen vad det kostar totalt sett för kommunerna. Jag valde då tre år: 2001, 2006 och 2012, som är det senaste året.
År 2001 kostade förskolan – nu tar jag bort all annan pedagogisk verksamhet – 27.344.000.000 kr. Självfinansieringsgraden i kommunerna var 16 procent. 84 procent betalades direkt över kommunalskatten.
År 2006, när maxtaxan hade fungerat ett antal år, hade kostnaderna vuxit till 40.947.000.000. Självfinansieringsgraden var nu 8 procent, det vill säga 92 procent var kostnader över kommunalskatten.
År 2012, det senaste året som jag känner till, hade kostnaderna ökat till 59.773.000 000. Nu var självfinansieringsgraden nere på 7 procent, det vill säga 93 procent av barnomsorgen bekostades via kommunalskatten.
Det här, fru talman, möter kommunerna på ett sätt som ingen av oss gillar, nämligen genom större barngrupper.
Man är så pressad av att självfinansieringsgraden i barnomsorgen ständigt går nedåt.
I mitt lilla parti, som även statsrådet tillhör, har jag länge pläderat för att vi åtminstone skulle få en indexreglering av maxtaxan. Annars blir resultatet att barngrupperna blir större – så är det i varje kommun – eller att man tar pengar från andra verksamheter, till exempel äldreomsorgen.
Detta är en annan infallsvinkel, men jag ville fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet på att det finns andra aspekter när det gäller att vi ska få en bättre barnomsorg.
Det är bra för barnen.
Och inte minst för jämställdheten är det oerhört viktigt att vi har en bra barnomsorg, som ger många kvinnor möjlighet till egen försörjning.
Maria Arnholm (fp):
Fru talman! Jag vill tacka min partivän Gunnar Andrén för att han åskådliggör vilken satsning som sker från Sveriges kommuners sida på förskolan.
Sedan 2006 har antalet barn i förskolan ökat från i runda slängar 400 000 till 500 000 – detta samtidigt som mycket nöjda föräldrar är ännu nöjdare. Nöjdhetssiffrorna har gått upp under den här perioden.
Vi har höjt andelen förskollärare.
Vi har en ny läroplan för förskolan som har tagits väl emot i verksamheterna och som också – det har man mätt – är mycket känd och uppskattad av föräldrarna.
Det avsätts mer resurser per barn i förskolan nu än vad det gjorde 2006. Förskolan har mycket som talar för sig, men av skäl som bland annat Gunnar Andrén pekar på finns det en press på kommunerna att göra grupperna för stora. Den oron delar jag verkligen.
Man kan titta på hur det ser ut i Skolverkets statistik. Barngrupperna har varit lika stora i genomsnitt sedan i början av 90-talet, och personaltätheten har varit lika hög. Men precis som Ibrahim Baylan påpekar har antalet stora grupper ökat på ett oroväckande sätt.
Jag är ute och reser och besöker oerhört många förskolor. Ibland är de här grupperna, som är på 25, inte grupper, utan det är ett organisatoriskt sätt att tala om det. Detta går inte att säga. Det är det som är min och framför allt Skolverkets poäng. Det går inte att ha en siffra och säga att det är den siffran som gäller. Det är de facto så att siffran 15 inte ens har blivit ett golv, utan den är någonting som inte har spelat speciellt stor roll.
Jag vet inte hur det gick till när Ibrahim Baylan satt i Utbildningsdepartementet, men det är Skolverket som bestämmer vad det ska stå i deras föreskrifter. Jag har inte varit en del av detta. Jag har fått förklarat för mig hur man från min myndighet har tänkt, och jag tycker att det är en mycket bra tanke.
Det här går inte att säga, för 15 kan absolut vara en för stor grupp, men det kan också vara en större grupp än 15. Jag menar att när vi ska styra det här från statsmakternas sida är det mycket rimliga föreskrifter man nu har tagit fram. Huvudmannen måste göra en barnkonsekvensanalys. Det är huvudmannens ansvar att barngrupperna har den storlek som skollagen föreskriver.
Sedan ska vi ha en skolinspektion som följer upp att styrdokumenten följs. Därför kommer regeringen att avsätta särskilda medel för att Skolinspektionen ska kunna intensifiera arbetet. Det gäller de permanenta kontrollerna av förskolor. Men det är också i en särskild satsning extra mycket medel för att man även ska kunna göra tillräckligt med stickprov.
Därutöver, för att vi verkligen ska sätta ord och pengar på vår oro, tillförs det specialdestinerade bidraget för att man ska satsa på kvaliteten. Det räcker inte till allt, men ingenting kan räcka till allt. Det här är en tydlig satsning på en väl fungerande verksamhet som måste vara lika väl fungerande över hela landet.
Ibrahim Baylan (s):
Fru talman! Av statsrådets svar får man ett tydligt besked. Borttagandet av den här rekommendationen bygger på en bra tanke – för att citera statsrådet. Då tar jag för givet att detta var förankrat, i alla fall så pass att Utbildningsdepartementet var medvetet om att Skolverket höll på med den här förändringen.
Då är min fråga till statsrådet:
Tror statsrådet att grupperna blir större eller mindre efter beslutet om att ta bort rekommendationen om 15 barn i småbarnsgrupper ur de allmänna råden? Det är en konkret fråga.
Den andra fråga jag har är föranledd av Gunnar Andréns inlägg, som jag tolkar som något slags plädering eller argument för att höja maxtaxan.
Är det också regeringens uppfattning att föräldrar ska betala mer för att ha barnen i förskolan?
Det finns en bristande kvalitet, och statsrådet tillstår också att antalet stora barngrupper ökar kraftigt i den svenska förskolan. Är detta någonting som föräldrarna själva ska betala genom högre avgifter?
Det är min andra konkreta fråga.
Statsrådet framhåller att kvalitetssatsningen på 125 miljoner inte kan räcka till allt. Nej, det är ett sanningens ord. Jag tror inte heller att det är någon som ställer krav på att regeringen ska komma med förslag som täcker allt. Men ni sänker först skatterna med i runda tal 135 miljarder kronor per år. Sedan, efter dessa åtta år, föreslår ni 125 miljoner för att stärka kvaliteten i förskolan och för att stimulera till mindre barngrupper. Då blir det lite lätt komiskt när man räknar fram – vilket går lätt att göra – att det räcker till att anställa en ny förskollärare på var 40:e förskola. Det är inte mycket till kvalitetssatsning, särskilt inte om man sätter det i relation till det som regeringen ändå har prioriterat i åtta års tid, nämligen skattesänkningar i varje budget.
Fru talman!
Jag har två frågor. Eftersom statsrådet tyckte att det var en bra tanke som Skolverket hade när man tog bort rekommendationen är min första konkreta fråga: Blir grupperna större eller mindre efter detta beslut, tror statsrådet?
Min andra fråga, efter Gunnar Andréns inlägg, är:
Är det verkligen regeringens uppfattning att maxtaxan ska höjas så att föräldrar ska betala mer för att barnen ska vara i förskolan och för att vi ska kunna garantera en hög kvalitet i förskolan?
Maria Arnholm (fp):
Fru talman! Jag kan börja med den sista frågan, Ibrahim Baylan: Nej, det är inte regeringens uppfattning. Jag tycker att det är en förmån i politiken att man kan ha ett samtal på det här viset. En ledamot kan berätta hur han ser det hela ur ett perspektiv – det kommunala.
Det kan verkligen väcka en berättigad fråga eftersom Gunnar Andrén representerar Folkpartiet, som också finns i alliansregeringen. Jag kan alltså svara på detta: Nej, det är inte regeringens uppfattning.
Eftersom jag är lite ny i politiken kan jag inte förstå vad det är som gör att Ibrahim Baylan inte hör vad jag säger. Jag ska upprepa det en gång till. Jag vet inte hur det var när du satt i Utbildningsdepartementet. Men Skolverket gör sina rekommendationer, och sedan informerar de oss i efterhand om vad de har gjort. Då händer det ibland, till exempel i det här fallet, att statsrådet tycker att det är en bra tanke.
Jag står fast vid detta. Jag tror – och det är därför jag tycker att det är en bra tanke – att om man har rekommendationer som man kan få möjlighet att implementera ordentligt och som kräver en barnkonsekvensanalys kan man parallellt med detta öka Skolinspektionens resurser och uppdrag att följa upp att detta blir av. Dessutom inför man ett stimulansbidrag på 125 miljoner. Jag har inte hört – jag kanske har missat det – vad Ibrahim Baylan och Socialdemokraterna föreslår i stället. Men vi har finansierat 125 miljoner som vi vill satsa på detta.
Mitt svar på den första frågan är att jag tror att allt detta kan samverka till att barngrupperna i längden blir mindre.
Ibrahim Baylan (s):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för konkreta svar. Det hör inte till vanligheterna i den här kammaren att man får svar från statsråd på de frågor som man ställer. Därför uppskattar jag detta.
Anledningen till att jag ställde frågan om förankring hos regeringen är naturligtvis att ordningen i regeringar – både i tidigare och jag antar också i den nuvarande – är att beslut som har tillkommit efter regeringsuppdrag inte tas bort utan att man har en dialog med regeringen, oavsett vilken färg den må ha för tillfället. Sådan har ordningen varit, och det är därför jag ställer frågan om huruvida det har varit så också vid det här tillfället.
Jag har lite svårt att tolka statsrådet. Å ena sidan säger hon att man har haft en dialog, å andra sidan säger hon i det senare inlägget att det skedde efteråt. Betyder det alltså att det inte var förankrat hos regeringen?
Anledningen till att jag ställer frågan om maxtaxan är inte bara Gunnar Andréns plädering här i kammaren. Det är också föranlett av att ett av regeringens partier, Kristdemokraterna, har lagt fram detta som ett konkret förslag. Man vill höja maxtaxan för att kunna göra en kvalitetssatsning i förskolan.
Det är en av anledningarna till att jag väcker frågan igen: Är detta någonting som regeringen står bakom eller inte?
Jag fick ett konkret svar från statsrådet – att regeringen, i det här fallet statsrådet Maria Arnholm, avfärdar både Gunnar Andréns förslag och Kristdemokraternas förslag. Är det rätt uppfattat?
Maria Arnholm (fp):
Fru talman! Jag har svårt att förstå vad som är oklart i mitt svar, Ibrahim Baylan. Jag har fått information av Anna Ekström om hur Skolverket har utformat rekommendationerna när de var utformade.
Jag har stor respekt för att man måste resonera om sådant som Gunnar Andrén och Kristdemokraterna har lyft fram:
Vi har en minskande självfinansieringsgrad på grund av att vi inte har indexerat maxtaxan.
Samtidigt måste man i den andra vågskålen lägga det bekymmer det innebär för redan hårt pressade barnfamiljer om man skulle höja de avgifter som de nu betalar. I denna avvägning har regeringen tagit ställning för att inte indexreglera maxtaxorna.
Jag tycker att det var kul att få stå här och prata om en fråga som jag verkligen brinner för. Svensk förskola, fru talman, är ett av flaggskeppen i det som vi har utvecklat i Sverige tillsammans. Den går på export, den är en förebild och den är något att drömma om för kvinnor och män och föräldrar runt om i hela världen – också i närliggande länder.
Jag är stolt över att vara minister över förskolan, och jag känner mig övertygad om att med de 650 miljoner vi nu satsar på alltifrån 25 procent fler förskollärarplatser i utbildningarna till en skarpare kontroll från Skolinspektionen kommer att göra den ännu bättre.
