 |
| 1968: Dåvarande statsministern Tage Erlander och oppositionsledaren Sven Wedén. Nild: IBL Bildbyrå |
I dag skulle Sven Wedén (1913-1976) ha fyllt 100 år.
Folkpartiets riksdagsgrupp hedrar den tidigare folkpartiledaren, begrav i Båstad, men en krans med texten Tack Folkpartiets riksagsgrupp, som i dag lagts på Svens och hans Mariannes gemensamma grav i Båstad.
Sven - stadsfullmäktig i Eskilsutna vid 33 års ålder 1946, FPU-ordförande från 1950-52, riksdagsledamot från 1948, var fp-ledare 1967-69, vald vid fp-landsmötet i Sundsvall 1967 då han efterträdde Bertil Ohlin som varit folkpartiets ordförande i 23 år - var den som stod närmast till att bli statsminister i 1968 års val. Om detta och mycket annat finns att läsa i den bok som förre riksdagsmannen Hans Lindblad kommer ut med i höst (Ekerlids förlag).
En utförligt intervju från 1968 finns att lyssna och se på här.
Själv kände jag Sven tämligen väl, bland annat från möten i Eskilstuna - där folkpartiet hade en stark ställning trots arbetarrörelsens dominans genom att Sven var företagare och riksdagsman samtidigt - dels vid landsmötet i Eskilstuna 1964 (då jag inte var med), dels vid fp-valupptakten inför 1968 års valrörelse med stor sammankomst i staden, en föregångare till nutidens kommunala riksmöten.
Sedan träffades vi under valrörelsen 1968 flera gånger, bland annat i Röstånga då jag minns att Bo Holmström intervjuade statsministerkandidaten, dels på Akademiska Föreningen vid ett omskrivet möte där Lars Hillerbergs skändliga teckning på Wedén delades ut (det fanns två vid mötet som talade inför den fullsatta stora salen, Sven Wedén och Gunnar Hedlund, centerledaren), senare på kvällen på Lundia då min vän och Wedéns nära medarbetare Mats Arnoldsson också var med; Sven hade ont, minns jag, men dolde detta väl för de flesta.
Om vad som inträffade före och efter den 22 augusti 1968 - dagen då Sovjetunionen och Warswava-paktens länder (minus Rumänien) invaderade Tjeckoslovakien och gjorde slut på Pragvåren - ett verk av den politiskt så begåvade och känsliga Leonid Bresjnev, numera hyllad i Ryssland (oklart för vad) - finns mycket att säga, inte minst om förljugenheten från regeringspartiets sida gentemot den för Sovjetunionen varnande Wedén (som i Utrikesnämnden hade fått se ett av regeringen hemligstämplat brev från dåvarande ambassadören i Belgrad Agda Rössel som varnade just för Sovjets invasionsplaner).
Regeringens problem var att Wedén hade rätt, regeringen fel.
Och det vändes i en väldig förtalskampanj mot Wedén för utrikespolitisk opålitlighet, det hade ju fungerat i den s.k. Hjalmarson-affären (då dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson på grund av Sovjetkritik uteslöts ur den svenska FN-delegation, ett - vill jag säga i efterhand - svek mot svensk neutralitet och undfallenhet för Sovjetunionen) och antogs fungera även 1968.
Ett skändligt agerande.
Nu vill jag lägga till en mer heltäckande bild (nedan lätt redigerad, borttaget är den lokalpolitiska anknytningen) av Sven Wedén som politiker, skriven av Åke Wredén och publicerad i Eskilstuna-Kuriren den 20 juli 2013:
I dag kan herr Wedén i Eskilstuna, ledamot i Andra Kammaren, verka vara en osannolik person.
Vem kan nu tänka sig en intellektuell, mångsidig ledare för ett av de större riksdagspartierna, som är självlärd och helt utan formell utbildning efter 17-årsåldern, som är aktiv företagsledare vid sidan av riksdagsuppdraget och som är handikappad av sviterna av tuberkulos – men i alla fall blir, just det, partiledare?
Den 23 juli 2013 är det 100 år sedan han föddes.
Sven Wedén valdes in i stadsfullmäktige i Eskilstuna 1946. Två år senare blev han riksdagsman (fp). Ytterligare tjugo år senare var han oppositionsledare och statsministerkandidat och förlorade.
Han hade inte haft hälsa att vara statsminister om han i stället vunnit.
Han blev inte så gammal, han var bara 62 när han dog.
Segrarna som skriver historia har avfärdat honom som förlorare, och USA-vänlig högerliberal, föråldrad och fel under Vietnamåren.
I själva verket var han en intressant person i en intressant tid.
Alla som hade nära kontakt med Sven Wedén och berättar om den i dag verkar ense om att berömma hans öppenhet, trevlighet, intellektuella hållning, vilja att lyssna och hans förmåga att vara partiledare utan att vara auktoritär och enväldig i förhållande till riksdagsgrupp och medarbetare.
Företrädaren Bertil Ohlin hade en oerhörd auktoritet som världsberömd nationalekonom. Efterträdaren Gunnar Helén hade enligt samstämmiga vittnesmål en mycket auktoritär stil i partiledningen, något han – det kan jag skriva efter egen kontakt med honom – helt ändrade på då han blev äldre.
Sven Wedén fick på något sätt sympatier hos sådana som hade andra attityder, som var missionsvänner, helnykterister och ungdomsförbundare ur 1960-talsgenerationen.
De senare kunde visserligentycka att han var gammaldags i sitt abortmotstånd eller när han avfärdade drömmar om Europafederalism som "verklighetsfrämmande föreställningar".
Jag har också sett en dagboksanteckning där Wedén skriver om sin hemliga sympati med folkpartiets obekväme och tänkande frisinnade ideolog Waldemar Svensson i Ljungskile, trots att de var så olika.
Sven Wedén går bara att förstå när man vet att startpunkten för hela hans politik var en vitglödgad avsky mot nazismen och hans starkt brittiska – men inte amerikanska – inriktning.
Detta grundlades under självstudier i engelsk historia under årslånga sanatorievistelser på Romanäs invid sjön Sommen utanför Tranås.
Läsningen där var början till att han blev självlärd och en god skribent.
Hans brittiska attityd förde honom ett par gånger riktigt fel.
Han förstod sig inte på det övriga partiets linje när man fick igenom dagens författning och valsystem. Engelska förhållanden var även där Wedéns ideal.
I början av USA:s krigande i Vietnam hade Sven Wedén samma USA-vänliga linje som dåvarande brittiske premiärministern, socialdemokraten Harold Wilson.
Dessutom gjorde han den i efterhand ganska monumentala felbedömningen att Vietnam var en förtrupp för en kinesisk nationalistisk expansion söderut i Asien. I själva verket var Vietnams regim en rysk klient, som snart kom i krig med Kina, och som inte hade expansionsplaner utanför Indokina.
Av större intresse med hans bankgrund i Eskilstuna är att Sven Wedén och chefredaktören J A Selander på Eskilstuna-Kuriren inte gick så värst bra ihop.
Sven Wedén var i Bertil Ohlins anda socialliberal och vän av utbyggd socialpolitik – intresserad främst av bostadssanering och bostadsbyggande, en stor fråga i tuberkulosens Eskilstuna.
Selander hade mycket svårt för Ohlins och de yngre folkpartisternas positiva hållning till flera statliga socialförsäkringar, och för Ohlins kritik mot dem som beredde vägen för extremism genom att inte vilja använda staten för välfärd och ekonomisk politik.
Selander och Ohlin hade varit på samma sida mot nazismen, men Selander oroades för att socialliberalismen skulle bli för lik socialismen.
Efteråt kan den kontroversen ses utifrån det erfarenheten lärt. I stället har socialismen havererat. All socialdemokrati som inte skall sluta i vanstyre måste närma sig socialliberala lösningar, mer eller mindre.
En gemensam erfarenhet är också att något Selander – och Ohlin och Wedén – oroades för kan hända om man inte ser upp.
Förhållandet mellan offentlig sektor och näringsliv kan bli skevt så att skattebaserna inte räcker till och en ond cirkel underminerar välståndet.
Detta har varit ett huvudproblem i svensk politik från mitten av 1970-talet fram till i dag, och på område efter område har vi lärt oss hur vi ska göra för att inte hamna där Grekland eller Italien är.
Men när den debatten började var både J A Selander och Sven Wedén bortgångna.
Det var bara Ohlin som var kvar, fram till 1979 – och hann bidra något till hur socialliberalism kan förena stark marknadsekonomi och social välfärd.
Sven Wedén, född i Eskilstuna 23 juli 1913, död i Båstad 31 mars 1976.
Föräldarar: Mauritz Wedén och Signe, född Göransson
Gift: 1936 med Marianne Eklund, dotter till Swe Eklund och Tyra Löfmarck
Barn: Två framlidna samt direktör Lars Wedén, numera bosatt i Siguna, aktiv i miljösammanhang
Utbilding: Maskinfackskola
Vård: På Romanäs sanatorium i flera omgångför lungtuberulos
Jobb: Från 17 års ålder vud F E Lindströms AB (tångverkstad), disponent från 1945, verkställande direktör från 1954
Invald i Eskilstuna stadsfullmäktige vid kommunalvalet 1946, fullmäktiges vice ordförnade 1949-58
Riksdagsman (fp) 1949-73
FN-delegat från 1950
Ordförande FPU 1950-52
Partiordförande 1967-1969
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar