19 juli 2013: Utrikes i EU-nämnden

Kabinettssekreteraren med medarbetare i dag

Riksdagen har ju semester - men EU-nämnden, där jag är ersättare (men sällan får tjänstgöra, bara lyssna och lära, eftersom jag är ersättare till ordföranden Allan Widman), har haft en rad sammanträden sedan talmannen förklarade att sommaren var här tisdagen den 25 juni, för nästan en månad sedan.

  I dag är det i utrikesministerns frånvaro kabinettssekreteraren Frank Belfrage och hans medarbetare som redogör för att en rad utrikespolitiska frågor - det handlar framför allt om vad utrikesministrarna skall besluta vid sitt möte i Bryssel på måndag.

  Som vanligt finns inte alla förslag på plats - det skall i någon fråga bli skriftligt samråd för att det skall vara klart vilka positioner Sverige skall inta. EU-nämnden är ju inte som ett utskott, här träffas beslut om vilka mandat regeringsledamöterna skall ha vid sina internationella sammanträden med övriga 27 EU-medlemmar (från 1 juli 2013 är ju antalet EU-medlemmar 28); EU-nämnden är ju en miniriksdag i det avseendet.

  Men annars blir det diskussion med godkännanden om vad EU:s utrikeschef Catherine Ashton föreslår skall vara unionens gemensamma position.

  I många fall råder ju samsyn mellan länderna - men samtidigt är det uppenbart att i verkligt kontroversiella frågor, som Syrien, Egypten och förhållandet till andra internationell konflikthärdar, finns nationella intressen som tar över.

  Ingående föredragningar sker om läget i Syrien, det eventuella upptagandet av Hizbollahs militär gren på FN:s terroristlista, om situationen i Georgien, Ukraina och Belarus - och hur man skall kunna ha diplomatiska förbindelser med detta land utan att presidenten Lukasjenko kan göra inrikespolitiska vinster, vidare en rad andra ting som berör unionen.

  Förre statsministern Göran Persson (s) sade en gång, jag hörde det själv, säga att EU-nämnden är som ett helt utrikespolitiskt universitet.

  Jag håller med honom. Helt rätt.

  Det är spännande att få så mycken kunskap som man får som ledamot i EU-nämnden - jag tror inte att alla de övriga 27 ländernas parlamentariker får lika många möjligheter att i diskussion påverka regeringens - och därmed Sveriges - utrikespolitik, annars alltid ansett som en sak för regeringen allen.