Det finns många datum att minnas. Den 20 juli är ett: Det var den dagen 1944 som attentatet mot Hitler misslyckades.
Här den beskrivning som finns i Wikipedia:
"20 juli-attentatet kallas det mest kända attentatet mot Adolf Hitler. Det genomfördes den 20 juli 1944 i Hitlers högkvarter Wolfsschanze (Varglyan) nära Rastenburg i Ostpreussen.
Operation Valkyria (tyska Walküre) var ursprungligen en plan som skapades inom tyska krigsmakten (Wehrmacht) i början av andra världskriget för att användas vid ett befarat uppror från civilbefolkningen, krigsfångar eller koncentrationslägerfångar och för att införa undantagstillstånd i hela Tyskland.
Soldater ur ersättningsarmén (Ersatzheer), som var en del av armén som var stationerad inom rikets gränser, skulle då besätta krigsviktiga ställen i Berlin och andra större städer.
Kodordet för att sätta planen i verket var "Walküre" och att utlösa kodordet var förbehållet Adolf Hitler personligen samt befälhavaren för ersättningsarmén.
Denna plan omarbetades av de officerare som tillhörde motståndsrörelsen och som planlade och genomförde attentatet mot Adolf Hitler för att därefter genomföra en militärkupp och störta nazistregimen och gavs även i fortsättningen namnet Operation Valkyria efter ursprungsplanen.
Enligt den omarbetade planen skulle man bland annat ta kontroll över rikets städer och radiostationer, avväpna SS och arrestera de ledande nazisterna.
Ledningen för attentatsplanerna Generalöverste Ludwig Beck och general Friedrich Olbricht hade länge diskuterat att mörda Adolf Hitler. Deras bevekelsegrunder anses allmänt ha varit att "någon måste visa världen att det faktiskt fanns missnöje med både diktatorn själv och hela det nationalsocialistiska samhället".
De ansåg - liksom nästan alla generaler och fältmarskalkar vid tidpunkten att om Tyskland skulle kunna räddas måste nazismen försvinna. Djupare planer på att till exempel hoppas på fred i väster var bara förhoppningar.
Och för sent lät Churchill meddela då nyheten nådde honom.
Olbricht hade ett flertal gånger försökt både skjuta Hitler (men aldrig fått lämpligt tillfälle) och burit en "självmordsbomb" ombord på en flygning mellan Berlin och Ostpreussen där han reste med Hitler.
Men bombens utlösningsmekanism hade inte fungerat.
Efter de västallierades landstigning i Normandie den 6 juni 1944 blev saken mer akut. Och när deras vän överste greve Claus Schenk von Stauffenberg fick anledning att göra visit i Hitlers befälsbunker för östfronten den 20 juli, tvekade han aldrig.
Attentatet
Attentatsdagens morgon 20 juli 07:00 flög von Stauffenberg och adjutanten Werner von Haeften från Rangsdorfs flygplats, söder om Berlin.
Vid framkomsten till Wolfsschanze placerade von Stauffenberg en portfölj innehållande en tidsinställd bomb under konferensbordet med operationskartorna.
Konferensrummet var, på grund av att Wolfsschanze ännu ej var färdig, beläget i en träbyggnad nära bunkern. Bomben innehöll inget splitter, själva tryckvågen skulle omgående ha dödat samtliga närvarande om ett utrymme i den täta bunkern hade använts.
Men i träbyggnaden där alla fönster stod vidöppna med anledning av det mycket varma vädret hade en kraftfullare bomb behövts.
Fyra personer omkom vid attentatet och ett flertal skadades, men Hitler undkom med en illa tilltygad vänsterarm och spräckta trumhinnor, och hundratals splitter i benen.
När bomben hade detonerat lämnade von Stauffenberg Wolfsschanze och flög tillbaka till Berlin, i tron att Hitler var död. Det tjocka ekbordet i kombination med att von Stauffenbergs bombväska hade flyttats bort från Hitler, så att han skyddades av ekbordets lika kraftiga ben - och det faktum att bomben saknade både splitter- och brandverkan - räddade Hitlers liv.
Han kunde ta emot Benito Mussolini redan samma eftermiddag.
Generalöverste Friedrich Fromm, som var medlem av motståndsrörelsen, var sedan 1939 överbefälhavare för ersättningsarmén. Sedan bomben detonerat trodde ledarna att Hitler var död och kodordet ”Walküre” sändes ut från Fromms stab i Berlin till alla militärområden.
Operation Valkyria hann dock aldrig genomföras eftersom det redan tidigt hade uppstått osäkerhet och förvirring beträffade frågan om Hitler levde eller inte och om vilka order som skulle verkställas.
Attentatet hade misslyckats.
Nyheten om detta nådde Berlin, och under natten arkebuserades bland andra von Stauffenberg för högförräderi efter en laglig ståndrätt genom Fromms försorg.
Då det blev klarlagt att även Fromm var delaktig i sammansvärjningen arresterades han på order av Heinrich Himmler.
Hitler krävde vedergällning.
De sammansvurna skulle ställas inför rätta inför Folkdomstolen med Roland Freisler som högste domare.
Utgången av rättegången var på förväg given.
Samtliga dömdes till döden genom hängning.
Om Hitler personligen beordrat dödsdömda extra straff, så som skedde är inte bekräftat.
Mer sannolikt är att den lokale SS-kommendanten valde avrättningsmetod.
Däremot filmades avrättningarna och lär ha visats för Hitler samma kväll.
De dödsdömda hängdes i snaror fastsatta i köttkrokar.
De första avrättningarna ägde rum den 8 augusti 1944 i Plötzensee i Berlin.
Åtta män mötte då döden på detta vis:
Fältmarskalk Erwin von Witzleben
General Erich Hoepner
Generallöjtnant Paul von Hase
Generalmajor Helmuth Stieff
Juristen Albrecht von Hagen
Kapten Friedrich Klausing
Juristen Peter Yorck von Wartenburg
Överstelöjtnant Robert Bernardis
Många fler officerare var inblandade - de flesta av dessa hade satt allt på ett kort medan andra (som generalöverste Fromm till exempel) hade försökt gardera sig.
Ytterligare andra fältmarskalkar och generalspersoner inom Wehrmacht hade varit medvetna om att det fanns planer på att mörda Hitler, men inte själv velat bli inblandade - som till exempel fältmarskalkarna Erwin Rommel och Erich von Manstein, den senare lär dock ha svarat motståndsrörelsen att "Preussiska officerare begår inte uppror" - däremot gjorde han ingen anmälan.
Liknande var det med Rommel, vid tillfället högste befälhavare på den i Normandie nybildade västfronten.
Rommel hade av de sammansvurna valts till att tillfälligt vara Tysklands ledare och avsluta kriget.
När detta framkom i förhör med Caesar von Hofacker, tvingades Rommel att begå självmord.
Även Rommels närmaste man på västfronten generallöjtnant Hans Speidel synades av Gestapo, men räddades av ett vittnesmål från en trovärdig kollega. (Speidel blev på 1950-talet Nato-chef.)
Generalöverste Fromm avrättades inte förrän 1945 då han arkebuserades på Hitlers order och chefen för Abwehr, det tyska kontraspionaget, amiral Wilhelm Canaris avrättades kort före krigsslutet.
Andra som von Manstein hade mer tur, och överlevde både Gestapos utrensningar och påståenden om krigsbrott efter kriget (även om han 1949 av tysk domstol dömdes till ett kortare straff).
Om greve Claus von Stauffenberg (1907-1944)
Claus Philipp Maria Schenk Graf von Stauffenberg var född den 15 november 1907 i Jettingen och avrättades den 21 juli 1944 i Berlin, var en tysk greve och militär (överste).
von Stauffenberg tillhörde en sydtysk adelsfamilj och hade bland sina anfäder ett stort antal prominenta preussare, däribland fältmarskalken August von Gneisenau.
I sin ungdom var Stauffenberg en hängiven beundrare av poeten Stefan George och tog särskilt till sig den höga idealismen i dennes poesi och livsåskådning.
von Stauffenberg hyste initialt vissa sympatier för nationalsocialismen av patriotiska skäl och även om han inte accepterade alla idéer som naziregimen representerade var han till en början inte en direkt motståndare till den, och som monarkist såg han Weimarrepublikens avveckling, med dess förlamande politiska splittring, som något i grunden positivt.
Kristallnatten november 1938 blev en vändpunkt för Stauffenberg och han kände att en stor skam hade drabbat Tyskland. Förföljelserna av judar och förtrycket av religiösa fick honom att ställa sig i opposition till nazismen.
Till detta kom upplevelserna på östfronten 1941–1942, då han bevittnade nazisternas ideologiska utrotningspolitik.
1943 förflyttades Stauffenberg som överstelöjtnant till Tunisien, där han blev svårt sårad och miste vänster öga, sin högra hand och två fingrar på vänster hand. Efter konvalescens anslöt han sig till den militära motståndsrörelsen. I allt större omfattning kom han tillsammans med andra officerare och civila att i hemlighet arbeta för att så småningom kunna undanröja Hitler och den nazistiska regeringen.
Till skillnad från sina konservativa medsammanvurna, bland andra Carl Friedrich Goerdeler och Ludwig Beck, ville von Stauffenberg se representanter för socialdemokratin företrädda i den postnazistiska regimen och kontakter knöts med det socialdemokratiska och kristna motståndet kring Kreisaukretsen.
von Stauffenberg krävde att såväl förre SPD-politikern och koncentrationslägerfången Julius Leber som den tidigare fackföreningsledaren Wilhelm Leuschner skulle ingå i den nya regeringen.
Efter att ha avslöjats av Gestapo greps Leber den 4 juli 1944; detta kom att påskynda Stauffenbergs attentatsplaner.
Tack vare sin position i ledningen av den tyska arméns reservstyrkor i Berlin fick Stauffenberg uppdraget att vid ett lämpligt tillfälle placera ut en sprängladdning med avsikten att döda Hitler och hans närmaste män.
Två försök inställdes eftersom antingen Hermann Göring eller Heinrich Himmler var frånvarande, då man önskade undanröja även dem.
Vid det tredje tillfället var beslutet att man skulle skrida till verket oavsett om dessa var närvarande eller ej.
Den 20 juli 1944 lämnade von Stauffenberg Berlin från Rangsdorfs flygplats på morgonen. Mitt på samma dag sammanträdde 24 personer, däribland Hitler och von Stauffenberg, i en träbyggnad i Wolfsschanze i Ostpreussen, där Hitler hade sitt högkvarter under en stor del av andra världskriget.
von Stauffenberg placerade en portfölj med en tidsinställd bomb i konferensrummet och flög skyndsamt tillbaka till Berlin för att därifrån leda kuppen.
Innan bomben detonerade, flyttades dock portföljen vilket minskade laddningens verkan.
Omkring klockan 12.40 detonerade bomben, men Hitler överlevde.
När Stauffenberg återkom till Berlin fann han att kupplanerna inte realiserats, varför han genast tvingade fram ett verkställande av "Operation Valkyria". Även på andra platser i det område som kontrollerades av Tyskland verkställdes kuppen, mest framgångsrikt av militärbefälhavaren i det ockuperade Paris, general Karl-Heinrich von Stülpnagel.
Kuppen misslyckades dels på grund av kuppmännens obeslutsamhet och delas av att den endast lätt sårade Hitler fortfarande åtnjöt respekt inom Wehrmacht.
I Berlin greps Stauffenberg och ett stort antal andra officerare.
Stauffenberg, Albrecht Mertz von Quirnheim, Friedrich Olbricht och Werner von Haeften avrättades genom arkebusering natten till den 21 juli efter ett lagligt ståndrättsförfarande av generalöverste Friedrich Fromm.
Under de närmaste dagarna greps över 200 medskyldiga och fördes inför en specialdomstol, dömdes för högförräderi och medhjälp till mordförsök till döden genom ordinarie civilrättsligt förfarande. Under de närmaste månaderna greps mer än 5 000 personer och av dessa avrättades flera hundra.
I domstolen ansågs det bevisat att Fromm känt till Stauffenbergs och de andras förehavanden varför även han dömdes till döden för medhjälp.
Stauffenberg begravdes tillsammans med andra motståndsmän på kyrkogården Alter St.-Matthäus i Berlin. Efter bara några dagar beslöt Heinrich Himmler att gräva upp kropparna och kremera dem. Askan ströddes sedan på Berlins avloppsreningsfält.
En minnssten finns idag på kyrkogården där kropparna under en kort tid fick sin sista vila.
Hustrun Nina von Stauffenberg var vid 20 juli-attentatet gravid med parets femte barn. Hon sattes efter det misslyckade attentatet i läger i Frankfurt an der Oder medan barnen (under andra namn) skickades till hem för föräldralösa barn i Thüringen.
Efter krigsslutet återförenades de fyra barnen med sin mor och sitt nya syskon.
von Stauffenbergs militära bana:
Före Hitlers makttillträde
18 augusti 1927 – Fahnenjunker-Gefreiter
15 oktober 1927 – Fahnenjunker-Unteroffizier
1 augusti 1929 – Fähnrich
1 januari 1930 – Leutnant
Efter Hitlers makttillträde 1933
1 maj 1933 – Oberleutnant
1 januari 1937 – Rittmeister
1 januari 1941 – Major im Generalstab
1 januari 1943 – Oberstleutnant im Generalstab
1 april 1944 – Oberst im Generalstab
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar