25 juli 2013: Anton Abele (m) lämnar riksdagen

Jag hörde i dagens Sommar-program i P1 att Anton Abele (m) avser lämna riksdagen.
  Först tycker jag att det är klädsamt att han meddelar att han avser sitta kvar hela denna mandatperiod.
  Det är alldeles för många ledamöter som avgår av skilda anledningar; men har man valt att kandidera som lagstiftare och ombud för Sveriges folk, har man gjort ett fyraårigt avtal med väljarna: "Detta är jag beredd att åtaga mig de närmaste åren."
  Avhoppen skadar riksdagens anseende och inflytande, sedan må avhoppen om de gäller landshövdingar Österberg, Andersson eller Hagberg, direktörerna Löfsjögård eller Östros, frilansaren Pagrotsky, informationschefen Yazdanfar, företagaren von Arnold eller vem det vara må (ej advokaten Boström för han blev - helt sanslöst - utputtad mot sin vilja efter att ine ha fått en tremånaders ledighetsansökan beviljad; riksdagsstyrelsen överprövade väljarnas val helt omotiverat eller av riksdagsadministrativa skäl) ha vilka skäl som helst.
  Inte mindre än 26 ledamöter (!) har lämnat riksdagen denna mandatperiod, avlidna oräknade.
  Det är för lätt att lämna riksdagen.
  Riksdagsstyrelsen borde däremot - utöver att avskaffa alla extraarvoderingar - se till att inte godkänna allsköns motiveringar för att lämna riksdagen och absolut verka för att de som är valda också fullföljer sin mandatperiod.
  När det sedan gäller Anton Abele har jag förståelse för hans beslut. Ungdom är ju ofta ett argument för inval - och jag har inga direkta synpunkter på det, utöver att man som riksdagsledamot alltid måste ha klart för sig att det är ett förtroendeuppdrag i vilket innefattas att man måste ta ibland svåra beslut och vara beredd att förklara varför man gör som man gör för Sveriges bästa.
  Där spelar erfarenhet och - viktigt det! - uppbackning en stor roll. När Abele säger att han inte en enda gång fått någon kontakt med sin partiledning, blir jag inte förvånad. I tre av riksdagens partier, socialdemokraterna, moderaterna och sverigedemokraterna, finns ett nästan auktorirärt ledaskap, av tradition. Inom folkpartiet och - har jag förstått bland annat genom Uppsalaforskaren Katarina Barrling - råder motsatsen: vild diskussion, frihet men också ansvarstagande för övriga ledamöter i gruppen. Jag kan bara bekäfta efter elva år som ledamot och ytterligare femton som NU-redaktör att det är sant: Man bryr sig mycket om varandra, diskuterar, pläderar.
  Anton Abele har inte mött detta sätt att arbeta i riksdagen. Jag förstår därför hans beslut.
  Och noterar att i folkpartiets riksdagsgrupp avser, såvitt jag förstår, dyra fyra statstråden samt 22 av de övriga 24 ledamöterna att kandidera för ytterligare en mandatperiod.
  Ett gott betyg, för trivseln och inflytandet och omtanken i folkpartiets riksdagsgrupp i alla fall.