Professorn i nationalekonomi Lars Calmfors har en stark ställning i Sverige. Hans rekommendationer tas alltid som argument av dem som tycker som han, det må sedan gälla euron, effekterna av jobbskatteavdrag eller annat.
Intet fel i det.
Nu har Calmfors avgått som ordförande - välavlönad sådan - i det av regeringen tillsatta finanspolitiska rådet. Det är enligt honom en förebild för många andra länder i dag, kanske något överraskande för den opposition som motsatte sig bildandet av rådet 2007.
Nu vill han enligt en kolumn i Dagens Nyheter utvidga rådets arbete. Mer resurser, tidigare granskningar av regeringens förslag, ge riksdagen inflytande över dess sammansättning.
Enligt Calmfors måste dock två hinder övervinnas.
1. Det instinktiva motståndet från politiker mot långtgående expertgranskningar.
2. Motvilja hos många forskare att åtaga sig tidskrävande uppdrag utanför den akademiska sfären.
Om detta vill jag säga två saker också.
Det första är att något sådant motstånd känner inte jag till. Däremot måste politiker stå fria i förhållande till alla former av granskare eftersom de förra i motsats till de senare har att svara inför väljarna vilken politik man bedrivit. Men granskningar är alltid välkomna: sedan måste beslutsfattarna alltid värdera synpunkterna, alla experter är verkligen inte eniga vilket debatten om den ekonomiska politiken ständigt ger besked om.
Det senare kan inte riksdag eller regering göra något åt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar