2 april: Opinionundersökningarnas (o)tillförlitlighet

I dag kritiseras - i ett SR-reportage signerat Karin Runblom - på goda grunder många opinionsinstitut för att tillåta publicering av undersökningar som saknar tillräcklig statistisk säkerhet.
Som f.d - och gammal men trots allt ganska erfaren - opinionsanalytiker, blev jag 1988 avtackad av dåvarande Sifo-chefen Bert Levin för nära tjugo års månatligt kommenterande och analyserande av Sifos och andra väljarbarometrar i Sydsvenskan och SvD - vill jag gärna instämma med de nygamla hypoteser som nu kommer via den radioaktivitet som Dagens Eko utvecklar.
Utmärkt! Sättet att fråga och metoderna att göra det är i dag extremt tveksamma, bortfallet enormt.
Det är lite av lotteri - vem svarar?
Resultatet blir därefter: Stoppar man in skräp i en beräkningsmaskin, hur välprogrammerad den än är, blir resultatet skräp när det kommer ut - hur fina analysprogram materialet än körs igenom.
Att Sifo 1966-85 var så enormt framgångsrikt berodde på två saker:
1. Förutbestämt val av intervjupersoner som inte kunde ersättas
2. Hembesök vid intervjutillfället.
Det var dyrt, det inser jag. Men det gav - särskilt för partisympatimätningarna där man i grunden bara mätte väljarbyten sedan förra valet (och därmed kunde korrigera för att folk "mindes" fel; på 1970- och 80-talen blev det i varje mellanvalsperiod allt färre som mindes att de röstat på centerpartiet, men det lurade inte Sifo) - en stor säkerhet.
Sifo frågade också om den man genom statistiskt urval intervjuade om denne verkligen skulle rösta eller inte, om man hade röstat förra gången eller inte - vilket kontrollerades mot röstlängden.
Så fick man fram röstbenägenheten också! Eller tillförlitligheten. Extremt viktigt.
Det är svårt att spå om man inte vet vad som hänt!
Efter valet 1985 protesterade dåvarande Arbetet-redaktören Lars Engqvist och jag som företrädare för SvD bestämt vid ett möte i Vällingby hos Sifo-grundaren Hans Zetterberg och hans hustru, fil lic Karin Busch, mot att Sifo av just kostnadsskäl skulle gå över till att göra hälften av sina månadsintervjuer per telefon. Det kommer att minska träffsäkerheten, hävdade vi båda, den ene senare redaktör för NU och riksdagsman, den andre vice statsminister och landshövding. Men vi fick ge oss. Motargumentet att man kunde göra fler telefonintervjuer och därmed kompensera tilltagande otillförlitlighet trodde vi inte på.
Så blev det som det blev. Sifo och andra institut har aldrig kommit upp till den träffsäkerhet i valprognoser som Sifo nådde fram till 1985, med förutsägelsen att Linje 2 skulle bli större än Linje 3 1980 som främsta trofé.
Hade man gjort den undersökningen per telefon, kunde man lika väl använt tombola.
Det är skillnad på undersökningar och undersökningar.
För en gångs skull: Det var bättre förr.