När Karl Staaffs andra regering (1911-14) beslöt inrätta den första svenska allmänna folkpensionen - det var i maj 1913 - beslutades att folkpension skulle utgå från 65 års ålder.
Då skall man betänka att medellivslängden i Sverige då var 52 år. Innebörd: I genomsnitt levde man 52 år och avled tretton år före pensionsdagen.
I dag får man börja ta ut pension vid 61 års ålder om man så vill, det är en bra valfrihetsreform, pensionsbeloppet blir naturligt nog då lägre.
Men man kan också välja att skjuta upp pensionsdagen till efter 65 års ålder. Då stiger pensionen naturligt nog.
Men den allmänna pensionsåldern är fortfarande 65 år.
Medellivslängden i Sverige däremot har stigit till nära 80 år, alltså 28 år mer än för snart 100 år sedan. Det skall vi vara glada över - många får ett långt och friskt liv.
Men när pensionsarbetsgruppen nu diskuterar en höjning från 61 till 62 år som lägsta ålder då man får ta ut pension, är det en rimlig fråga, ja, det finns fler frågor att ställa kring pensionsåldern, kanske bör vi inte jobba alla till 79 år eller så men en ökad flexibilitet bör på försäkringsmässiga villkor tas fram.
Socialdemokraternas talesman i pensionsfrågor Ylva Johansson, gift med en ytterst aktiv man i 63 1/2-årsåldern, tycker att det är en reform - höjningen av lägstaåldersnivån från 61 till 62 år - som bör avvisas. Jag frågar mig: Borde inte Ylva Johansson tänka lite längre på detta? Vi har snart 2013, inte 1913 - en del har skett på den tiden även om Ylva Johansson inte märkt mycket av det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar