29 juni: Papperskorgar i Landskrona

Jag skall göra studiebesök i Landskrona och tar tåget dit. Fungerar utmärkt, äter sallad och SJ:s korv stroganoff på tåget.
Väl framme i Landskrona möts jag av Torkild Strandberg på varenda papperskorg vid stationen.
Hur detta skall tolkas vet jag inte men det är en väldigt synlig reklam.
Jag gillar dessutom budskapet:
Mycket gjort.
Mer att göra.
Folkpartiet.
www.torkild.se
Jag hinner träffa en välkänd företagare, Thor Olsson, chef för tryckeriföretaget Parajett i Landskrona. Nu har man ungefär 130 anställda, en storföretag helt enkelt.
Jag minns att företaget gjorde blanketter förr - nu inte en krona i intäkter därifrån, man skriver ut sina blanketter själv från internet.
Ett par stora kunder har försvunnit, då var det svåra tider för företaget, överlevnaden kunde inte ens vara säker.
Men nu verkar det hoppfullt och Parajett har nyanställt ett 20-tal medarbetare under senaste året.
Vad som bör göras för att säkra fortlevnaden?
Sänk arbetsgivareavgiften, får jag till svar.
Jag är inte överraskad - och förstår att Thor Olsson inte anlagt det finanspolitiska betraktelsesättet.
På hemvägen är det så varmt att rälsen tydligen kröker sig. Det gör att tåget redan vid starten i Lund är 57 minuter försenat och att SJ noterar att tåget är framme i Stockholm 1 timme och 20 minuter efter planerad ankomst.
Ibland är det för kallt, som i vintras, nu är det för varmt.

28 juni: Debatter III

Sammantaget har det ställts sexton interpellationer till Anders Borg (m). Han tar dem en och en eller buntar ihop dem.
Riksdagens roligaste person är - som alla vet som läser denna blogg - Bosse Ringholm (s). Tyvärr skall han ny lämna riksdagen vilket kommer att resultera i att kulindex går ner åtskilligt. Denna gång befinner sig Ringholm på den internationella arenan och menar att Borg "förött de svenska statsfinanserna.
Då får man trots allt ha ganska vid ram för vad som menas med "förött". Jämfört med alla andra EU-länder, och många till, anser ju t.ex. OECD att Sverige är det land som hanterat krisen bäst.
Bosse Ringholm skulle dock aldrig medge detta, som lätt inses. I stället ger han begreppet "förött" en helt ny tolkning och dimension.
Vad Anders Borg innest inne tänker om sina vedersakare Monica Green (s), Eva-Lena Jansson (s) och Patrik Björk (s) har jag ingen aning om. Man kan möjligen tyda kroppsspråket som så att han undrar om de företräder socialdemokraterna.
Det gör en del socialdemokrater också. Men ostridigt tror de själva på socialdemokraterna, vilket politik dess företrädare pläderar för.
Vad Thomas Östlund innerst inne tänker om de nämnda partivännerna vet jag inte. Men jag noterar att han vinnlägger sig att få upp förre Arbetet-redaktören Bo Bernhardsson (s) i talarstolen - vilket också lyckas.
Då blir diskussionen med en gång intressant, därför att Bernhardsson förvissó kan anklagas för mycket men inte att han är en papegoja.
Borg vinner samtliga debatter - på bättre verklighetsbeskrivning.
Ty så här är det:
Har man ingen aning om vad man skall göra, åt vilket håll man skall gå, då går man vilse i sin egen politik. Det är socialdemokratins största ekonomiska dilemma/2010: Man skulle egentligen, om det inte varit för vänsterpartiet och miljöpartiet, egentligen önskat följa i samma konjunkturbedömning som regeringspartierna har gjort.
Nu blir svartmålningen inte trovärdig.
Det är Thomas Östros allra största ekonomiska problem.

28 juni: Debatter (II) i riksdagen

Sedan blev det ekonomidebatter och även en om tullverket.
Jag vidarebefordrar mitt anförande:
- - -
Herr talman!
Jag tackar den frånvarande Britta Rådström för interpellationen och statsrådet Anders Borg för svaret.
Nästan åtta år i skatteutskottet har fört mig till i stort sett alla tullstationer i Sverige och dessutom till många utomlands. Min slutsats av detta är att vi har ett mycket bra tullsystem i Sverige, inte minst tack vare att våra tulltjänstemän inte är korrupta. Korrupta tulltjänstemän är ett jättelikt problem i all tullverksamhet utanför Norden och norra Europa. Många drar personlig nytta av tullverksamheten.
Den debatt vi hade för ett par år sedan med bland andra statsrådet om den så kallade Kostymgruppens förslag – ett internt förslag inom Tullverket – gjorde att många fick upp ögonen för vikten av Tullverket. Tullverket som namn låter kanske inte särskilt roligt, men det har viktiga uppgifter. En är Effektiv handel, det vill säga att ta in pengar till finansministern. Det är något vi sällan har debatt om.
Vad har vi Tullverket i övrigt till?
Jo, det är viktigt med ett bra tullverk för att försvara våra unga mot social misär och förhindra att det kommer in mycket narkotika. Det är Tullverkets viktigaste uppgift att motverka sådan införsel, och den är därför en social verksamhete. Många familjer här i landet kan vara tacksamma mot Tullverket för att det gör så stora beslag och för att vi har en sådan effektiv tullverksamhet.
Hur effektiv är tullen?
Det avspeglar sig framför allt i priset på olika narkotikaprodukter på bland annat Sergels torg i Stockholm och kring Järntorget i Göteborg. Man kan konstatera att det alltid finns utrymme för ökade insatser mot narktikan.
I den här sista debatten om Tullverket den här mandatperioden vill jag säga att jag tycker att det som Tullverket har uträttat är väldigt bra. Jag skulle dock vilja se att den underrättelseinformation och riskanalys som statsrådet talar om utvecklas till mer samarbete med andra myndigheter – inte minst för Skatteverket skulle det vara viktigt. Det handlar mycket om att bekämpa de underliggande ekonomiska drivkrafterna; det handlar om stora ekonomiska vinster. Man måste se till att både Tullverket och Skatteverket får befogenheter att ingripa. Det kan gälla sådant som legitimationskontroll.
Det finns ytterligare ett område där man kan vara fundersam på om man har tillräckliga befogenheter. Det gäller den omfattande illegala utförseln från vårt land av bilar, båtmotorer och andra kapitalvaror. Jag uppfattar att Tullverket inte har resurser, och kanske inte heller befogenheter, för att ta itu med det.
Är lösningen mer personal?
Mer personal kan vara en lösning, men försäkringsbolagen har också ett stort ansvar att se till att det inte betalas ut pengar i onödan för den här typen av utförsel som betecknas som stölder. Där finns det åtskilligt att göra från statsmaktens sida.

28 juni: Debatter (I) i riksdagen

Visserligen har ju riksdagen tagit ledigt, men det hindrade inte att 19 olika interpellationsdebatter ägde rum i dag. Jag var där.
Först handlade det om skolan, allt från resultat till betyg. Jag måste säga att jag är imponerad av de socialdemokrater som tar upp skoldebatter mot utbildningsminister Jan Björklund (fp) eftersom de har sådana problem med sin egen politik: Dels vill man försvara det som varit socialdemokratisk skolpolitik under 30-40 år, dels vill man försvara den helt groteska syn på allt från kunskaper och läxor till undervisningens innehåll som förfäktas av vänsterpartiet, dels medger man mycket ovilligt att allt inte var bra tidigare och man skulle så förfärligt gärna vilja vara med på den enorma omläggning av skolan i riktning mot en bättre, mer kunskapsinriktad utbildning som folkpartiet, Björklund och till slut Allianspartierna i regeringsställning drivit igenom.
Ihåligheten i den socialdemokratiska kritiken blev nästan övertydlig i Marie Granlunds (s) fåfänga försök i dag att anklaga Björklund på olika områden för att endera gå för långt eller göra för lite eller ingenting - socialdemokratins skolpolitik må vara försedd med partiets rosor men sanningen är att den ligger i ruiner.

28 juni: 3200 dagar i fängelse

I dag - måndagen den 28 juni 2010 - har Dawit Isaac suttit fängslad i Eritrea i 3.200 dagar.
Utan anklagelser, utan rättegång, utan försvarsadvokat förstås, utan dom.
Förskräckligt!
Här kan Du hitta texten på ett brev/vykort - som jag och övriga riksdagsledamöter (fp) sände den 19 maj 2010 - till Eritreas president Issayas Afewerki.
Du kan själv skriva av eller kopiera texten och sända till honom.
Det finns korrekt adress om du klickar på här.
Så: Klicka här.
Men vänta inte utan gör det idag!

27 juni: VM i fotboll

Dagens matcher var mycket bra, särskilt Tyskland-England, 4-1.
Argentina övertygade också mot Mexiko, 3-1.

Vilka slutsatser skall man draga av det som hittills hänt i VM?
Fart gäller, snabba omställningar, det är det viktigaste av allt.
Fegspel och försvarspel för att hålla nollan har -helt rättvist - lönat sig dåligt.
Sydamerikanska lagen har både fart och snabba omställningar, Tyskland har snabba toppforwards.

För svensk del finns mycket att lära.
Vi måste framför allt bli tekniskt bättre, snabbare, dessutom måste vi få nya arenor och en säsongsförlängning för att nå Europatoppstandard.
Att tro att alla matcher måste spelas ute är ju helfel, se på ishockyen och bandyn.
Och paus nu i Allsvenskan under juni och halva juli? Koko!!!

Domarna i VM?

En katastrof genomgående.

27 juni: Vertikala konkurrensbegränsande avtal

Regeringen har, ser jag i min e-post (som jag självfallet studerar till sista kommatecknet), överlämnat en proposition till riksdagen om "vertikala konkurrensbegränsande avtal".
Det tycker jag är utmärkt - för om man får frågor om den saken nu i valrörelsen på gator och torg från väljarna, bör man inte vara svarslös.
Det är Eskil Erlandsson som förelagt riksdagen denna viktiga proposition, dock såsom vikarierande näringsminister.
I själva verket ingår säkert detta som en del i regeringens förenklingspolitik - och därför kan det vara på sin plats att närmare beskriva vad det handlat om.
Så håll till godo!
Dels föreslås riksdagen besluta att lagen om gruppundantag för vertikala gruppbegränsande avtal (2008:581) anpassas till EU-kommissionens förordning nr 33/2010 av den 20 april 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden, dels att riksdagen beslutar att lagen om gruppundantag för vertikala gruppbegränsande avtal inom motorfordonssektorn anpassas till EU-kommissionens förordning nr 461/2010 av den 27 maj 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på gupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden inom motorfordonssektorn.
Vad är det? frestas man så långt kommen travesta Martin Luther, ni vet han som spikade upp sina teser på kyrkdörren.
Som alla lätt inser - och förstår av detta - är innebörden ingen annan än att genom anpassningen kommer samma materiella regler att gälla för bedömningen av konkurrensbegränsande vertikala avtal oavsett om svensk konkurrensrätt eller EU:s konkurrensrätt tillämpas.
Klart som korvspad, kort sagt.
Den riksdag som väljs den 19 september 2010 skall få nöjet att ta ställning till detta förslag från regeringen.
- - -
Nu kanske någon undrar vad vertikala avtal är för något, alla är ju inte experter på sådana.
Och om man då får frågan från någon väljare i valrörelsen bör man veta att att konkurrensbegränsningen kan inträffa om företag som är tillverkare samverkar direkt med detaljister så att konkurrensen sätts ut spel, dvs bedriver en oftast ljusskygg verksamhet som begränsar konkurrensen gentemot tredje företag som antas inget veta eller få veta, ytterst till men för vanliga konsumenter.
Detta om regeringens förslag om att samma tolkning av vertikala konkurrensbegränsande avtal skall tillämplas i Sverige och resten av EU från den 1 januari 2011.
Jag avser, för tydlighets skull, biträda detta förslag om jag också tillhör riksdagen efter den 4 oktober då den nya riksdagen samlas.

27 juni: Ett minne medan jag ännu minns

Apropå att vara insiktsfull eller ej:
På en punkt tycker jag att jag som politiker var duktigare än många andra, det var när jag och Johan Pehrson - då ännu ledamot (fp) i skattetskottet - redan våren 2007 anordnade ett seminarium i riksdagen om den svåröverblickbara huslånemarknaden i USA..
Vi tog dit Swedbanks sakkunnige analytiker Jonny Sylvén som beskrev ett scenario om främst de amerikanske sub-prime-lånen och den bostadsbubbla som hanteringen ledde till, ett scenario som var så hemskt att vi få som lyssbade i folkpartiets klubbrum i riksdagen inte vågade tro att det skulle gå så illa.
- Är detta möjligt? frågade jag.
(Det gjorde dock ingen journalist eftersom de inte var där, aldrig hört talas om Jonny Sylvén. Vi borde kanske affischerat med Thomas Bodström talar ut i stället?)
Jag minns att även förre statssekreteraren och bankmannen Sten Westerberg, en av få som lyssnade, undrade om det verkligen var så illa ställt.
Om Sylvéns analys skrev jag i alla fall på min dåvarande blogg. Men ingen journalist var som sagt med, ingen lyssnade.
Så gick det som det gick.
Idolerna, kändisarna, intervjuas i radio och TV, det skrivs idolporträtt.
Om mig eller Sylvén inte en rad.
Nej, jag är inte bitter.
Jag bara skriver som jag uppfattat saken.

27 juni: Är jag bitter? (Men lite, väl, ändå?)

Den frågan är verkligen värd att ställa. Jag skulle ju så gärna vilja besvara frågan med Nej, men jag vet inte.
Jag ställer frågan mot bakgrund av ett idolporträtt av SEB:s chefekonom Robert Bergkvist, i en av de dagligen utkommande morgontidningarna i Stockholm. Reportaget visar vilken kunnig, sympatisk och efterlevnadsvärd person Robert Bergkvist är. Man måste beundra honom.
Jag har själv lyssnat till Robert Bergkvist vid flera tillfällen - och då tänker jag inte på serieprogrammen i radio och TV där alla bankekonomer får uttala sig om ditten och datten. Jag har med stort intresse lyssnat till honom, sett på kurvorna, tagit till mig förklaringarna och den kunskap han förmedlat. Jag är beredd att ge honom minst fyra stjärnor för god framställning och insiktsfullhet.
Idolporträttet är väl motiverat, med andra ord. Precis som de som görs om företrädaren Klas Eklund, eller Cecilia Hermansson i en annan stor bank. Eller deras chefskollegor, nu och tidigare.
Varför jag ställde frågan ovan var att jag själv aldrig blivit intervjuad om någonting - utom när jorunalister vädrat skandaler. Inte en intervju på åtta år. Varför?
Förmodligen helt rationellt: Jag har skött mitt jobb i utskotten, skatte-, bostads- och finansutskotten, likaså EU-nämnden och något möte i kulturutskottet. Det finns inget att säga.
Så jag är inte bitter, nej, nej, nej.
Men jag kan ju ställa mig undrande till journalistiken.
Eller om man så vill:
Vad är det för journalistik som inte kunnat leta upp en enda intressant sak att delge allmänheten om mig eller vad jag tycker och tyckt under t.ex. nästan åtta år i skatteutskottet?
Medan det blir helsidor och reportage om Thomas Bodström, som också sitter i riksdagen om än inte så ofta, så snart han har en ny bisarr idé.
Bitter?
Nej, journalistiken är rationell, skriver om kändisar.

27 juni: Ett stort tack

Det finns ju bloggare som har tusentals vänner som följer vad man skriver. Grattis till dem.
Jag har två - det är jag verkligen glad och stolt över.
Ibland har jag ju sagt att mina fans kan räknas på ena handens tumme - och pluralformen för fan är obefogad. Men nu har jag två, tack Pär Gustafsson och Andreas Froby.
Vi kanske skall bilda en förening, Liberala vänner i förskingringen (LVIF)?
Eller möjligen Galvif, Gunnar Andréns liberala vänner i förskingringen?
Det där tål att fundera på, verkligen. En ökning från en till två efterföljande nätvänner är inte fy skam, 100 procent - jag skriver det bara för att visa hur duktig jag är och för att visa att jag minsann lärt procenträkning från annat håll än LO!
Uppriktigt sagt; Det viktigaste är inte hur många vänner man har, även om det är viktigt också. Ty viktigare är att vännerna består provet att vara vänner också den gången det blåser motvind - ty det gör det, kan jag säga efter sisådär 46 år i politiken, stundom.
Tack Pär och Andreas!
Om jag klarar det skall jag registrera mig som Era vänner också.

27 juni: Enighet? Kan den se hur som helst?

Enligt Dagens Nyheters Henrik Brors har socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet enats om sin EU-politik.
Om denna enighet går det att läsa i Dagens Nyheter denna söndag (27 juni 2010).
Enligheten visar sig bestå i att en arbetsgrupp skickat ett förslag till partiledarna/rören där ostridigt alla de tre partierna tycks verka för att Sverige skall verka för svensk påverkan i EU.
Samtidigt understryks att partiernas har skilda åsikter om EU, ja, vänsterpartiet vill ju lämna denna gemenskap.
Får enighet numera se ut hur som helst?

26 juni: E svår härlig dag - och Viktor Rydberg

Vem är denne man? Ägare till Viktor Rydbergsgymnasierna?

Tidningsfritt. Finns det någon värre början på morgonen?
Vad har hänt, var, när, hur och varför?
Och vad kommer att hända?
Om detta vet man ingenting tidningsfria dagar - de borde förbjudas, åtminstone för oss som är papperstidningsläsarnarkomaner.
Ja, jag vet att detta är en elektronisk blogg.
Den kan inte ersätta morgontidningen.
Alltså måste jag göra något annat och det blir att dela ut en del informationsmaterial om folkpartiet och hur vi ser på skolgårdar och skärgårdar.
Jag är denna underbara Midsommardagsmorgon uppe så tidigt att under halvannan timme hinner jag hälsa på en enda person, alla sover ungefär som vid Midnattstimma då kölden var hård enligt Viktor Rydberg.
Vem var det förresten, Viktor Rydberg?
Jo, det kan jag berätta för det har jag hört av en yngre person.
Det är han som äger en massa friskolor i Stockholmsområdet.
Bildning, Jan Björklund.
Inte bara skola - bildning!

25 juni: Spekulationsjournalistik

Vad som är rätt och fel i journalistiken är alltid en fråga om tycke och smak - utom det förhållandet att det finns så otroligt många journalistutmärkelser och företag som vill sola sig i medieglansen och delar ut "priser" till "bästa journalist"´.
Uppriktigt sagt: Denna form av egetberöm och inställsamhet är förkastlig - det borde åtmínstone finnas utomstående - ungefär som nämndemän vid domstol som prövar skuldfrågan/om belöningen är rimlig - som ger alla dessa journalistutmärkelser viss auktoritet.
Jag säger som min framlidne vän fast han själv satt i PK:s Hiertanämnd: Om en del stipendier och utmärkelser borde man i stället säga: Usch!
- - -
Men än värre är all den spekulationsjournalistik som väller fram främst inom ekonomijournalistiken. Det är anonyma börskällor - "uppger en källa för nyhetsbyrån XX" - och det är en blandning av tyckande och fakta där tyckandet tar över allt mer av nyheter och, som det brukar sägas, hard facts.
"Många säger" är ett berömt uttryck.
Då är motfrågan från varje ansvarig utgivare: Hur många? Och vem?
- - -
I dag läser jag t.ex. i SvD Näringsliv flera spekuationsartiklar där "experterna" är bankekonomer och, som om
det inte räckte, refereras direkt till en kommenterade egen SvD-journalist på nyhetsplats.
Detta är vad jag kallar bodströmsyndromet, alltså i förre justitieministerns fall att han deltar själv i lagstiftningsfrågor som rör processrätt, alltså en direkt insiderhandling. I ekonomispekulationsjournalistiken spekulerar bankekonomer, som säkert kan mycket om egna räntor men föga om internationell ekonomi, om räntan går hit eller dit.
- - -
Och sedan läser jag en artikel av SvD-reportern som talar om Sveriges unikt starka ekonomi som vore denna fritt svävande från den ekonomiska politik som allianspartierna utformat och Anders Borg symboliserar, f.ö. samma politik som nu får jätteberöm men som tidigare har dömts ut av samma bankers ekonomer inklusive företrädare för Svenskt Näringsliv (som borde veta bättre).
Om politiska journalister i sina kommentarer tagit sig samma friheter som ekonomispekulationsjournalisterna hade deras trovärdigt svävat mellan obefintlig och ingen alls.
Ändå kan man vara säker på en sak:
Många av dessa ekonomijournalister kommer förr eller senare att få beröm och priser för sin journalistik.
Då kommer alla spekulationer som gick fel vara glömda.
Jag glömmer dock inte den gången ABB-aktien störtdök med ett antal procent.
Den rosa affärstidningens faktasökande journalister ville inte oroa aktieägarna med så dåliga nyheter utan utropade på hela förstasidan:
- Snart går det upp igen!
- - -
Den fick rätt. För precis som solen går upp var morgon går utvecklingen på sikt alltid framåt.
Var är förresten alla de ekonomijournalister som för 10 år sedan rekommenderade köp av Telia-aktien för 85 kr/st?
Ett råd i samma klass som när statsvetarprofessorn Sören Holmberg 2007 förklarade att ministären Reinfeldt "är rökt".

24 juni: Ett stort grattis till Karin Pilsäter

I dag fyller Karin Pilsäter, den tjänstlediga ekonomichefen i Studieförbundet Vuxenskolan, ja, tro det eller ej, 50 år.

Ett stort, stort grattis till Karin!

Jag har visserligen inte känt Karin mer än under drygt 20 år, men under den korta tiden har hon hunnit med mycket:

Under 19 år har hon varit riksdagsledamot (fp),

nästan lika lång tid har hon suttit i folkpartiets partistyrelse,

hon har suttit i fler arbetsgrupper och styrelser i folkpartiets länsförbund än det går att hålla reda på.

Tre barn har Karin som numera är hemmahörig i Tullinge i Botkyrka kommun därtill hunnit fostra, hon har företrätt folkpartiet på ett mycket bra sätt genom åren och att hon nu är statssekreterare på ett område där jag själv aldrig skulle våga sätta min fot - inom utbildningsdepartementet - visar bara på bredden i hennes kunskaper.

Nu när vi diskuterar RUT-avdrag etcetera tycker jag att det kan vara på sin plats att säga att det var Karin Pilsäter, under den tid hon satt i skatteutskottet och såg både vådan av höga marginalskatter och bristande jämlikhet och ansvarstagande i hemmen, som hon - för ungefär sexton år sedan - i motioner och rapporter lanserade förslag som skulle just eliminera svartarbete inom hemsektorn, underlätta för ökad jämställdhet och inte minst kraftigt öka kvinnors möjlighet att kombinera barn med förvärvsarbete: Det kallades då checkar som man skulle kunna använda, men hade just de syften som RUT-avdraget tillgodoser för att stärka främst kvinnors möjligheter att vara kvar på arbetsmarknaden och göra sig så ekonomiskt självständiga det någonsin är möjligt..

RUT-avdraget borde kallas Karin-bidraget till ökad jämställhet i Sverige.

I dag är Karin Pilsäter bortrest med döttrar, någonstans i världen.

Men många tror jag vill förena sig med mig, i denna hyllning till Karin, 50:
Hurra,

hurra,

hurra

24 juni: Vad skall vi göra med Metro?

Vad skall vi göra med Metro?
Någon - kanske Thomas Östros (s), Ulla Andersson (v) eller Mikaela Valtersson (mp) ? - borde ta itu med detta spridda tidningsliknande alster som i dag över hela förstasidan skriker ut:
Sverige bäst
i västvärlden
Kronan Räntan Arbetslösheten Statsfinanserna BNP Hushållen
Nya siffror visar att Sverige är på väg åt rätt håll Experten: Vi är bäst i väst
Upprörande!
Och sedan följer beskrivningar på insidan om hur det står till, allt under rubriken
Nu är Sverige
bäst i väst
Här är pilarna som pekar rätt för Sverige
Hushållen:
... har en betydligt mer positiv uppfattning om det ekonomiska läget än normatlt, enligt KI (=statliga konjunkturinstituetet).
Företagen:
... i alla sektorer räknar med stärkt efterfrågan framöver, enligt KI:s konjunkturbarometer.
BNP:
... stiger med 3,7 proent i år, enligt KI, vilket är klart högre än vad som väntas i euroländerna.
Räntan:
... väntas fortsätta att ligga på en låg nivå, även om den tros höjas något i nästa vecka.
Kronan:
... anses allmänt vara lågt värderad, vilket gynnar svensk exportdindustri.
Statsfinanserna:
... är bättre än i de flesta västländer. Budgetunderskotteet hittills i år: 20 miljarder kronor.
Arbetslösheten:
... är långsamt på väg ner. KI tror på 8,9 prcoent i år och 8,5 procent 2012.

Alltså:
Vad skall vi göra med Metro - för att inte tala om KI - som förmedlar en så upprörande bild av Sveriges ekonomi inför valet, om man ser det med s-v-mp-ögon.
Det är ju kris och elände i landet. Har inte Metro och KI förstått det budskapet från oppositionen?
Om inte ens medborgarna har förstått detta, hur skall oppositionen då vinna valet på det budskapet?
Stoppa Metro! Oppositionen vill kliva av ...

24 juni: Första dagen

Tidig uppstigning - jag skriver en artikel, faktiskt, borde jobbat med en bok i stället.
Så ser jag DN/Synovate - gamla Temo helt enkelt - som visar ett klart övertag för m-fp-c-kd.
Obalansen inom majoriteten förstärks dock, det är inte oroande i sig men kan resultera i framtida bekymmer.
Jag försökte i går analysera socialdemokratins problem - det handlar om oförmåga att beskriva människors vardag.
Det gör att socialdemokratin inte förmår komma med konstruktiv ekonomisk kritik.
Det ser väljarna.
Det kommer att fälla valutslaget.
Alliansregeringen kommer att bli omvald den 19 september.

23 juni: Sportens tjusning

23 juni: Finansdebatt i riksdagen

En lång dags debatter i riksdagen. Finansdebatt.

Thomas Östros inleder. Jag tror jag vet vad det är för fel på socialdemokratins budskap. I sin iver att finna fel hos regeringen och de fyra allianspartierna missar socialdemokratin att beskriva verkligheten på ett rimligt sätt. Allt blir regeringens fel, man gör inte bara fel, man har onda avsikter, vill öka klyftor, är nöjd med hög arbetslöshet etcetera.
Men detta stämmer ju inte.

Man kan visst diskutera om regeringen gjort rätt i varje läge, men inte att den skulle syfta till att göra illa.

Och effekterna att många med höga intäkter fått skattesänkningar, är ju baksidan av att de betalat mycket i skatt tidigare till följd av orimliga kapitalskatter eller hög progression. I sin iver att visa hur felaktigt syftande politiken är, blir alla över 19.200 kr/månad före skatt höginkomsttagare - men så uppfattar inte människorna själva att verkligheten ser ut.

Thomas Östros har, enligt min mening, fastnat i den politiska ekonomins retorik och därför har det gått snett i opinionsarbetet.

Om socialdemokratin förlorar ytterligare förtroende, och det tror jag blir fallet, då måste man utvärdera sin ekonomiska strategi från just det perspektiv jag antyder: Var vår uppläggning trovärdig? Kände människorna igen sig i vår beskrivning?
Ulla Andersson (v) är visserligen än argare och har med ett ännu smalare perspektiv än svårare att nå utanför den redan övertygade krets på 5 procent som ser vänstepartiet som trovärdigt i sin beskrivning av Sveriges situation och problem.
Miljöpartiets Mikaela Valtersson avviker trots allt, men går likväl vilse i den ekonomiska verkligheten genom att inte vilja erkänna att denna riksdagsmajoritet gjort åtskilligt som är bra på miljöpolitikens område - särskilt givet den ekonomiska finanskris som blåst bort miljöintresset i resten av Europa coh tydliggjort att utan en stark inhemsk ekonomi blir det inga resurser till en effektiv miljö- och klimatpolitik.

Sammanfattande omdöme: S-v-mp-alternativet bygger på förutsättningen att allinansen vill illa. Det kommer väljarna att kunna övertygas om.

Den ekonomiska politiken har blivit vänsteralternativets svagaste punkt.

22 juni: Stocksundsresan

För åttonde året samlades ett antal ur fp-riksdagsgruppen dagen före avslutningen på riksmötet i Stocksund hos mig och Gunnela. Det blev en trivsam tillställning som avslutades med allsång - och där Maria Lundqvist Brömster visade sig vara en hejare på joddling.
I främre rader (fr. vänster): Liselott Hagberg, tredje vice talman, Nyköping, Solveig Hellquist, Timrå, Torkidl Stranberg, Landskrona (ledamot 2002-2007), Helena Bargholtz, Lidingö, Tina Acketoft, Höganäs, Karin Granbom Ellison, Linköping, Barbro Westerholm, Stockholm, Cecilia Wigström, Göteborg, Emma Löfdahl Carlsson, Eksjö, och Agneta Berliner, Västerås.
Bakre raden: Lars Tysklind, Strömstad, Maria Lundqvist Brömster, Nordmaling, Gunnela Mogensen, värd, Ulf Nilsson, Lund, Gunnar Andrén, Stocksund, Hans Backman, Hofors, Johan Pehrson, Örebro, med dotter, Christer Nylander, Kristianstad, och Nina Lundström, Sundbyberg.

Tilläggas kan att huset jag bor i enligt taxeringsvärdet och Thomas Östros (s) är ett slott, för övrigt byggt 1947 och då jag köpte huset 1979 hade det ett taxeringsvärde på 155.000 kr, numera är det 5.929.000 kr beronde på att många grannar köpt och byggt fina hus runtikring.

22 juni: Cecilia Wigström avtackas

Efter tisdagsvoteringen - meningslös som nästan alltid - var det avtackning i rikdagsgruppen av Cecilia Wigström, Göteborg, som beslutat sig för att inte kandidera till riksdagen den 19 september 2010 men väl stadsfullmäktige i Göteborg. Linköpingsriksdagsmannen Karin Granbom Ellison höll ett tacktal till Cecilia - alldeles utmärkt och underströk den politiska bredd som Cecilia Wigström visat genom arbete i utrikesutskottet, justitieutskottet och senast i konstitutionsutskottet, men kanske främst genom det engagemang hon visat som ordförande i riksdagens nätverk för Dawit Isaacs ovillkorade frigivning och resor till många länder där förtrycket är hårt, inte minst Vitrysslandsresan 2005 tillsamman med Axel Darvik, Karin Granbom själv samt Gunnar Andrén. Efter mottagningen var det också riksdagsgrupp, ledd av Jan Björklund, det sista riksdagsgruppsmötet för valet 2010.

22 juni: Votering - med störning

På tisdagarna har ju utskotten möte. Men vare sig skatteutskottet eller finansutskotten har möte denna dag: Allt måste redan vara klart.
Så först är det debatter i riksdagen och sedan dessa voteringar - Allianspartierna vinner samtliga, som vanligt är det vänsterpartiet och miljöpartiet som älskar att ha omröstning.

Birgitta Sellén, andra vice talmannen, får en applåd när hon meddelat att detta är hennes sista votering, hon skall sluta i riksdagen. Birgitta Sellén har haft lite svårt vid långa voteringar att alltid hamna rätt.

En incident inträffar vid första voteringen då fyra ungdomar gör en protest mot nya skollagen som skall antas. Ledamöterna är bara förvånade, ingen tycker att det är bra, ingen lär bli påverkad i den riktning de störande åhörarna hoppas på.

Bedrövligt beteende - fyra anser att de äger rätt att störa demokratin på detta sätt.

22 juni: Lars Wohlin ej i DN men FT

Häromdagen (15 juni) blev förre riksbankschefen och EU-parlamentarikern - numera kristdemokrat - Lars Wohlin publicerad i Financial Times - se nedan, man kan lätt logga in.
Det är onekligen lite ärofullt.
Däremot ville inte Dagens Nyheter publicera motsvarande inlägg - på svenska. Tidningen avböjde.
Så kan det gå: Först nobbad i DN, sedan publicerad i FT. Befinner vi oss i en ankdamm, så gör vi.

http://www.ft.com/cms/s/0/47470370-73e0-11df-87f5-00144feabdc0.html

22 juni: Bara att beklaga

Världen är full av obegripligheter.
Jag läser att Rocio Fernandez i Göteborg, som jag lärde känna när han var riksdagsersättare (fp) för Cecilia Wigström 2005, har ertappats med att välja att inte betala spårvagnsavgift i Göteborg, gång efter annan.
Fullständigt omdömeslöst agerat.
Nu slås detta upp stort, ett strafföreläggande har förvandlats till en domstolsaffär, främst till men för Rocio, naturligtvis, men även för folkpartiet och politiker i allmänhet.
Rocio står ju på 17:e plats på fp-riksdagslistan i Göteborg. Toppolitiker, med andras ord.
Bedrövligt och eländigt, en karriär i spillror - jag minns att Rocio var lite bortkommen i riksdagen i början och jag hjälpte henne på många sätt, bland annat med den interpellation hon han ställa under sin månadslånga sejour som ledamot i riksdagen. Den handlade om - svartarbete ...
Så sent som i går såg jag folk som plankade in på tunnelbanan i Stockholm - varför ingrep jag inte, vakten såg (bort, möjligen), jag såg, flera andra såg.
Lat? Feg? Ja, jag måste fråga mig själv. Varför denna flathet?
Men konklusionen av denna tragiska händelse är en enda:
Vi måste försöka leva som vi lär, vi som är folkvalda, eller f.d. folkvalda.

21 juni: En ursäkt till Urban Ahlin (s)

Jag måste härmed ge en förbehållslös ursäkt till Urban Ahlin (s), socialdemokraternas utrikespolitiske talesman.
Jag råkade tidigare i dag blanda samman honom med Thomas Bodström (s), den socialdemokratiske, ja, skall vi säga, mediastjärnan.
Absolut oförlåtligt.
Jag tillskrev i fråga om Carl Bildt och åklagaren Magnus Elfvings förstudie om Bildts ansvar för folkmordet i Sudan en åsikt som Bodström har - eller säger sig ha, svårt att veta - att den var Urban Ahlins.
Redan när jag skrev detta, var jag förvånad. Jag borde ha kontrollerat.
Men det är Bodström som anser att Bildt bör ta ledigt som utrikesminister, inte som Bodström själv tänker sig efter valet då han skall åka till USA - med Mona Sahlins goda minne, skall sägas - utan därför att Bildt, beklagligt nog i sig, suttit i Lundin Oils styrelse fram till sin utrikesministerpostutnämning den 6 oktober 2006.
Ursäkta. Urban Ahlin!
Jag skall försöka skilja på folk framöver med gott omdöme och inget alls.

21 juni: Bildt i "båsväder"?

Redogör, säger Eriksson (mp)
Avgå, säger Linde (v)
Tag ledigt (timeout), säger Ahlin (s)
Saken gäller alltså Carl Bildts (m) tid som styrelseledamot i Lundin Oil vars förehavanden i Sudan nu skall bli föremål för en åklagares studium.
Men det är ju ankdamspolitik från så förnuftiga personer som Urban Ahlin och Peter Eriksson. Skall de ansvara för Sveriges utrikespolitik som ägnar sig åt sådan här innehållslös demonstrationspolitik?
Att Hans Linde gör det, det förvånar föga. Hans Linde - som säkert är en bra person i övrigt - vägleds av USA-hat i alla lägen och samtidigt blundande inför allt som har med verkliga ogärningar i övrigt att göra. När hördes Linde gå till skarpa angrepp mot förtrycket i Kuba eller Belarus? Eller Iran?
Utrikespolitik i allvar.
De enda som försatt sig själva i blåsväder Eriksson, Ahlin och Linde.
Sedan är det en helt annan sak: Carl Bildt borde avhållit sig från uppdrag som det för Lundin Oil. För sin egen skull.

21 juni: Votering ....

Kl 16.00 är det votering denna junidag.
51-56 är frånvarande, men alltså när 300 närvarande.
Riksdagsmajoriteten vinner samtliga voteringar.
Ingen kanske bryr sig, men voteringarnas värde är lika överskattat som mandolinens värde som raggningsinstrument.
Och i dem jämförelsen bör vi behålla mandolinen.

21 juni: Debatter hela dagen

Har riksdagen tagit semester? är en fråga som jag möts av flera gånger denna dag.
Nej, sanningen är att många viktiga frågor återstår, i dag särskilt den nya skollagen där Jan Björklund själv skall deltaga.
Sedan är det ärenden den 22 och 23 juni också varefter det i nästa vecka blir interpellationsdebatter.
Riksdagen tar alltså aldrig semester, dock att verksamheten stundom inte är lika intensiv.
Har ni förresten hört talas om Almedalen?
6 juli kl 19 finns Jan Björklund i den talarstolen.
Vi blir många som lyssnar.

21 juni: Skärgårdskampanj (fp)

I dag börjar folkpartiets skärgårdskampanj - jag har fått en liten roll där som skildrare av vad jag tycker om skärgården. Inte oväntat: Den är en fantastisk del av ett Sverige som är fantastiskt.
Redan vid 10-tiden samlas Malin på Saltkråkan (Louise Edlind Friberg), Lotta Edholm, Barbro Westerholm och jag på Skeppsbron för att presentera kampanjen. En journalist kommer: NU:s Marika Johansson.
DN, SvD Aftonbalet, TT, Expressen, Dagens Industri, TV-Aktuellt, Rappot, Sverigs Radio, TV4, ABC-nytt, TV4 Stockhlm och alla andra medier har annat att tänka på.
Så är det. Men stämningen utanför Friends på Skeppsbron 6 är god, likaså budskapet.
Och vår nye ombudsman Per Hammar vakar över oss alla.
Louise är igenkänd i alla väder och samlingar. När vi sedan samlas på Strömkajen blir hon lätt igenkänd fast åren gått:- Men är det inte Malin på Saltkråkan?
Min tanke går då till Olle Hellblom, regissören av Astrid Lindgrens fantastiska skärgårdsserie som spelades in på 1960-talet och som alla barn ännu känner till, hon måste ha haft klipporna vid sitt Furusund i sinnet när hon skrev.
Men Olle Hellblom, också bortgången, var förstås den som "gjorde" Saltkråkan - vilka personligheter: Louise, Tjorven, Båtsman och Torsten Ehrencrona.
Nu är det folkpartiet som åker ut i Skärgården med stort S:
Ouiiiiiiiiiii, Tut, tut. Nu kommer vi.

20 juni: VM i fotboll

VM i Sydafrika har verkligen startat lite trevande. Upplivad blev jag emellertid av Danmarks vinst med klara 2-1 mot Kamerun. Kanske kan Danmark trots allt vinna? Dronningen måste ha blivit extraglad under lördagens galamiddag vid beskedet om de rödes framgång.
Det mest påtagliga i detta VM i fotboll - större än OS numera - är dock de Sydamerikanska lagens framgångar, problemen för Afrikas och Asiens och hittills brist på briljas från Europa. Frankrike har ju ett storlag, men hur är det med viljan? Och både Italien, England och Tyskland verkar likt Spanien och Portugal vara tagna av stundens allvar. Holland håller däremot högsta klass. Kanske blir det till slut Brasilien, Argentina, Holland och Tyskland som gör upp om trofén - i så fall föga nytt på den gröna mattan.

20 juni: Våra kvällstidningar - och DN

Att det varit bröllopstider i - som det brukar heta - dagarna sju ger kvällstidningarna klart besked om. Det har varit den ena bilagan efter det andra reportaget och vad som hänt i världen i övrigt har det knappast ens funnit plats för.
Det gäller här att skilja på underhållning och annan journalistik.
Jag är absolut inte emot underhållning men det skall klart framgå vad som är vad.
Köpte jag själv någon kvällstidning?
Ja, precis som den 20 juni 1976 köpte jag Expressen, denna gång kostade den 11 kr, jag minns inte vad den kostade förra gången, men jag minns upplagan, 995.000 exemplar sålde Expressen den gången berättade dåvarande chefen Åke Ahrsjö för mig, hur mycket det blir denna gång lär väl vi får veta snart, 2,9 miljoner tittade på TV sägs det.
Men så är det ju det här med vad som är politiskt korrekt eller inte. Dagens Nyheters kulturavdelning har ju klargjort att denna typ av underhållningsjournalistik som vi nu sett inte är acceptabel, att folk blir trötta på den, att det inte är något som borde förekomma.
Mot den bakgrunden blir åtminstone jag en smula konfunderad när just Dagens Nyheter denna dag presenterar en Bröllopsbilaga på 36 sidor som man får med tidningen, jo, 36 sidor.
Alltås. Ibland måste man nypa sig i armen. Vad rätt de tänkt, fast det blev fel, skulle man väl med en vågad travest på Esias Tegnér, om han är känd på DN:s kulturavdelningen, kunna säga.
Nu vill DN att jag skall betala extra för en korsordstidning som tidningen skall ge ut.
Det tänker jag inte göra.
Däremot skall jag varje dag framöver titta i DN.Kultur efter den artikel som rimligen måste komma om kommersialismens helvete när förstörelsejournalstik tydligen gå att ta betalt för medan kulturen - som också enligt min mening är mycket, mycket viktig för varje lands framtid och mångsidiga tänkande - får allt svårare att hävda sitt ekonomiska bidrag till den goda journalistiken.

20 juni: Risk för ras

Senaste Skop-underökningen (20 juni) är verkligen ingen uppmuntrande läsning. Trots färre väljare bakom sig får s-v-mp majoritet i mandat räknat i riksdagen.
Moderaterna ligger nu kring 34 procent, fp får knappt 7, både centern och kd hamnar under 4.
Men är det så konstigt?
När moderaterna tycks ha vunnit 8 procent jämfört med förra valrörelsen (från 26 procent till 34), är det rimligt att tänka sig att dessa kommit från centern, 4, kd, 3, och fp 1 procent.
Det kanske inte är partierna det är fel på?
Dock: Valrörelsen återstår.
Och det är mest tur för socialdemokraterna, ja, jag har till och med hört människor som säger att det nu är synd om Mona Sahlin.
Man kan undra varför.

19 juni: Bevara Östersjön!

I dag skriver EU-statsrådet Birgitta Ohlsson om åtgärder för att bevara Östersjöns goda miljö. Det behövs verkligen nya initiativ.
Men jag saknar ett förslag: Obegränsat skadeståndsansvar för de fartyg, ägarrederier eller stater, som förorenar våra kuster.
Eller som blivande fp-ledaren Per Ahlmark formulerade det i sin debatt (Aldus förlag) från 1971:
Sveket mot kusterna
Läs den!

19 juni: Rekordhyckleriet (DN)

Jag anser att Dagens Nyheter som helhet är en utmärkt tidning - jag avser fortsätta att vara prenumerant.
Men just därför anser jag samtidigt att det finns alla skäl i världen att reagera mot den form av åsiktspoliser som DN.Kultur ger företräde samtidigt som tidningen - och i dag alldeles särskilt kulturavdelningen - slår rekord i hyckleri.
Någon - ej DN:s kulturredaktion dock - minns kanske hur DN.Kultur i går berättade i indignerad form om en undersökning som visade att Majoriteten är trött på bröllopshetsen (i medierna).
Hela DN-anslaget andades förakt mot inte bara monarkin utan mot medierna som berättar om saker som läsarna tros inte bry sig om eller i alla fall inte bort bry sig om.
Det är helt i sin ordning att förfäkta sin åsikter.
Kritik är viktig,kritiskt tänkande är viktigt.
Där alla tänka lika, har jag ofta sagt, blir inte mycket tänkt.

Men idag ägnar DN förstasidan åt bröllopet, hela ledarsidan, har berett en annonsör Ja-plats på tredjesidan, ägnar en stor kolumn på fjärdesidan åt bröllopsbestyr, har sedan råkat placera en helsides HM-annons med rent komersiell reklam för någon slags bröllopsklänning (HM har dessutom i annonsen fått med emblemet att företaget är Kungl. Hovleveratör!) omedlbart därefter varpå följer fyra (!) hela redaktionella helsidor om bröllopet, vad som hittills varit och vad som komma skall denna lördag den 19 juni.
Vilken satsning?
Jag måste nog gå ut i trädgården ett tag och klippa egna gräser för att orka igenom allt.
Rätt eller fel med sådan journalistik? Svasseri?
Man kan ha olika meningar om det, jag tänker inte vara åsiktspolis trots att jag nöjde mig med att läsa ledaren.

Men så kommer man till kulturavdelningen.
Nästan hela första uppslaget ägnas bröllopet - har man tänkt sig att någon som skall läsa det? Ny opera över bröllopet skall det bli, en intressant artikel av den alltid kunnig Marcus Boldeman. Sedan blir det lättsamma, Carolas framträdanden ägnas tre spalter och - som om DN och dess kulturavdelning skulle sväva ideologiskt fritt från alla trötta bröllopskonsumenter - en verkligt konsumentinriktad artikel om allt vad som går på TV, ja, jag kan inte räkna dem alla, skulle väl Lina Sandell Berg sagt om TV-tiderna och artisterna som får plats.
Slut därmed, skulle man tro.
Men icke!
Boklördag DN ägnas Bröllop med Bröllopsbesvär x 4 i litteraturen, fyra rescensioner, jag får tillstå att jag läser även dem.

Har jag blivit monarkist?
Nej, det är lika fel som alltid med ärvda ämbeten.
Men det är svårare att bekämpa Åsiktspoliser med Moral än Åsiktshycklare utan Moral - eller kanske har de, utan att förstå, kombinerat sina polisiära ambitioner med illa dold Omoral?
Uppriktigt sagt:
På en punkt skiljer jag mig från DN.Kultur.
Jag försöker leva som jag lär.
Nej, jag vet att man inte får skriva så här om fina kulturskribenter. Men hyckleri är hyckleri om än i stora upplagor.

18 juni: Jag har kapitulerat (eller Värsta grymma tjejen)

Stor festkväll i Konserthuset i Stockholm, TV-sändning. Riksdagens gåva till brudparet Victoria och Daniel.
En show man kommer att minnas.
Konserthuschefen Stefan Forsberg, som ju alltid gör perfekta föreställningar, har lyckats bättre än man kan begära - även om det är sju statschefer och ett par tronpretendenter på plats.
Strålande!
Stockholms filharmoniker, Malena Ernman, Magnus Uggla med Värsta grymma tjejen som höjer stämningen enormt, Helen Sjöholm som sjunger Edith Piaf. Lisa Nilsson. Peter Jöback. Manskören. Toppgrejer avlöser varandra. Roxette med Per Gessle som väl aldrig varit så bra. Marie Fredriksson.
Värsta grejen: Den kinesiska dansarens uppvisning m/Svansjön. Otroligt! Lysande koreografi, gymnastistisk obegripligt. Hur är det möjligt? Vilken balans!
Plus till slut Adolf Fredriks barnkör som är så söt att brudparet bara glittrar i kapp med hela publiken.
Oavsett vad man tycker om allt annat: Det är bara att kapitulera. Underhållning och emotioner när de är som bäst.
Fem poäng av fem möjliga.
De som tackade nej, har missat något.
Se repriserna på TV. Jg lovar: Ingen blir besviken.

18 juni: Bröllopsbekymmer

Mina personliga erfarenheter av bröllop är ju ganska begränsade men om sanningen skall fram kan jag inte låta bli att läsa om bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Det är lite roligt. Man kan vara republikan och ändå gilla det man ser.
Men så har vi moralisterna, förlåt, Moralisterna. Stort M.
En sådan hittade jag, inte riktigt oväntat, i Dagens Nyheters kulturdel denna dag, dagen före Bröllopet.
Där dekreterades med all den pondus tidningens medarbetare med de rätta åsikterna har: Majoriteten trött på bröllopshets.
Så kan det kanske vara, jag vet inte.
Men DN:s kulturredaktion - och då tänker jag alls inte på den utmärkte skribenten som står som författare - har inte brytt sig om detta förhållande utan noterar bröllopet på tidniningens förstasida, hela ledarsidan samt ett par reportagesidor inne i tidningen, ja, även på Kulturdelens förstasida är första rubriken Bröllopsextra där man gör reklam för utöver den politiskt korrekta artikeln om tröttheten hur man klara sig över bröllopshetsen.
Att uppslaget efter kulturens utdömande av bröllop handlar helt om att Mystiken kring kungafamiljen har försvunnit är säkert ditsatt bara för att trötta läsare skall bli ännu tröttare - fast logiken är svår att förstå.
Varför skriva om ting som man inte tror väcker intresse?

Jag tror att det bara är en del i DN denna dag som inte har bröllopsanknytning: Sporten, kanske även den upp- och nedvända ekonomisektionsdelen.
DN:s kulturredaktion kanske har dessa avdelningar som läsarfördömen?

Men DN.Kultur vore inte den politiskt korrekta tidningsdel den är om inte också den klavertrampande BP-chefen Carl-Henric Svanberg döms ut över tre spalter, det är en artikel som skulle gjort sig lika bra när C H Hermanssons tid då han ondgjorde sig över de 18 rikaste familjerna i Sverige.

Den som läser DN-Kultur skall akta sig för några saker: att tjäna mycket, att vara framgångsrik eller bara rik, att skapa många nya jobb eller överhuvudtaget avvika från DN:s kulturredaktions moralistiska attityd.
Nä, så här får man inte tycka. Sådant som jag skriver nu, får man bara inte skriva, jag vet det.

Men ibland kan man bli ganska trött på alla dessa åsiktspoliser.
Problemet med Sverige är inte att vi har för många framgångsrika medborgare utanför få, att vi har för få duktiga ingenjörer, läkare, lärare, uppfinnare, företagare, yrkesarbetare, ja, ibland är jag nästan beredd att säga att det enda vi har för mycket av är avundsjuka.

Men det skulle jag - som alla lätt inser - aldrig våga säga offentligt.
För då skulle jag, som försöker leva som jag lär och aldrig tagit emot ett öre från utomstående sedan jag blev riksdagsledamot eftersom skattebetalarna arvoderar mig på heltid, säkert bli kalfatrad in på bara kroppen av DN.Kultur.
Jo, vi har för många yrkesutövare av också en sort:
Åsiktspoliser.

18 juni: Vad jag tycker om skärgården

Skåne är fint, Småland är fint, Halland är fint, Göteborg är fint, ja, från Ystad till Haparanda är det fint. Men en sak är nästan lite finare, den börjar vid Nybrokajen i Stockholm, i Kapellskär eller Nynäshamn eller var man startar: Stockholms skärgård.
Vissa saker, har jag i andra sammanhang skrivit, det skall upplevas.
Dit hör Stockholm Archipelago.
Folkpartiet i Stockholms län satsar hårt på den fasta befolkningen och trafiken och företagandet i skärgården denna sommar. Jag har inför denna kampanj, som startar 21-24 juni (start vid Skeppsbron 21 juni kl 10), skrivit en liten text som publicerats i en fp-tidning. Kanske fler vill läsa - håll till godo:

Riksdagsman Gunnar Andrén:
I Skärgården – där vill jag vara!

"Sommar och sol – det är så de flesta av oss tänker på Skärgården.
Eller kanske på mästerregissören Olle Hellbloms TV-serie från 1960-talet om Tjorven och Malin på Saltkråkan som väl de flesta blev förälskade i någon gång – just den Malin (Louise Edlind Friberg) som jag ett år hade den stora glädjen och äran att vara riksdagsledamot (fp) tillsammans med.
Stockholms skärgård är fantastisk.
Vaxholm och Dalarö. Söderarm, Sundskär (bekant under Gösta Bohmans tid), Grisslehamn, Möja, Yxlan eller Landsort.
I Roslagens famn. Maj på Malö, Vackra Maj.
Albert Engström, Evert Taube. Eller August Strindberg.
Öppet landskap, öppet vatten, kobbar och skär.

s/s Blidösund.
Ja, om just nästa år 100-årsjubilerade Blidösund har jag och Barbro Westerholm (fp) i flera år skrivit riksdagsmotioner om att denna skönhet, vårt kanske främsta traditionsfartyg - som tillsammans med alla andra vita Waxholmsbåtar (som inte ligger på havets botten eller skattat åt förgängelsen av andra skäl) spelar en så viktig roll för bilden av Stockholms skärgård, inte minst från turistiska utgångspunkter - åter skall tillåtas gå i ytterskärgården.

Skall jag erkänna en sak? Jag bryr mig inte ett dugg om det så sker på dispens eller blir permanent, bara det sker! Jag gillar EU – men på den här punkten vill jag att Sjöfartsverket skall köra över EU så vattnet kan spruta runt fören på s/s Blidösund.
Tänk om vi kunde lyckas med det under 100-årsjubileumsåret!

Men skärgården är inte bara sommar och sol. Inte ens valåret 2010.
Skärgården är även bofasta, företag, service, skolor och transporter.
Ty det konstiga är att för dem som bor i skärgården hela året förekommer även snö och is, ja, stormar och vinter vartenda år.
Människor som bor på någon av skärgårdens många tusentals öar året runt har vi andra mycket att tacka för – men de behöver goda kommunikationer till sjöss, till lands, genom luften och på andra sätt, allt från varmbonade moderna hus till bredband – och snabb sjukvård när det behövs.

Det skall vi se till att de kan få, ty vi har alla nytta av en levande skärgård året runt.
Det är det vår liberala skärgårdspolitik handlar om.
Plus hela miljön – områden fredade från oss människor så att fisk, fåglar och andra djur kan leva där som om storstaden inte funnes.

Till sist fyra namn att lägga på minnet:
Britta Gunnarsson, Blidö – nu 80, vår första riktiga, riktiga skärgårdsriksdagsledamot (fp). Henne gillar jag!
Lennart Rydberg – Ångbåtskännaren och traditionsfartygsbevararen framför andra, som också varit både FPU-are och borgarråd på nästan alla rotlar. Dito.
Och så Anna SteeleKarlström, Tyresö, och Lennart Rohdin, Gräddö, Norrtälje – som vi så gärna vill ha som äkta Skärgårdskommunrepresentanter i riksdagen efter den 19 september 2010.
OUiiiiiiiiiiiiii! Tut, tut!
Nu kommer folkpartiet!
Gunnar Andrén
Stocksund

18 juni 2010

18 juni: 34 minuters anförande

Bland talarna i går fanns också Jan Lindholm (mp), en gång FPU-are vilket knappast torde vara en merit han plockar fram, möjligen vid privata möten med Per Gahrton.
Lindholm talade 34 minuter i riksdagen.
Om vad? Oklart.
Irritation? Ja, vissa var irriterade och tyckte att det var för långt.
Jag är av motsatt uppfattning.
Det borde ha varit minst lika långt till för att man skulle förstå hur Lindholms tankegångar håller i hop.
(Dock räcker inte heller detta - tiden borde ha varit obegränsad.

18 juni: Bättre för båda

Jag ser som första nyhet denna morgon att Maria Wetterstrand - hon som bytte åsikt om svenskt medlemskap i EU - efter kärnkraftsomröstningen i går i riksdagen, då riksdagen med 174-172 beslutade att vi inte längre måste använda 1960-talets kärnkraftsteknik i Sverige utan kan få nyttja de kunskaper om bl.a. bättre säkerhet som kommit de senaste 40 åren, erbjöd ledamoten Solveig Ternström (c) medlemskap i miljöpartiet (mp).
Ternström funderar, uppger Politikerbloggen.
Jag tycker att detta verkar vara ett utmärkt förslag.
Det skulle vara bra för både centerpartiet och miljöpartiet.
Argumentationsnivån och tankens klarhet skulle stärkas påtagligt i båda partierna.

17 juni: Landskrona

När folkpartiet fick något fler röster än Sverigedemokraterna i Landskrona kommunalval 2006 var det ingen hejd på kulturförståsig-på-arna som visste berätta att folkpartiet där fiskat i så kallade grumliga vatten.
Jag ansåg då och jag anser nu att de grumliga fiskarna var kritikerna.
Folkpartiet gick till val - med dåvarande riksdagsledamoten Torkild Strandberg (fp) i spetsen - på ett mycket tydligt liberalt budskap: De som brukar kallas nationalister, och invandringsfientliga, ofta kritiska till de som inte är så väletablerade, som det ofta brukar sägas nedsättande ord om, det är i själva verket människor med annan bakgrund än den genuint svenska men som vill ha ordning och reda i samhället, som vill att det skall gå bra för barnen, som vill jobba, som vill ha fritid, som vill kunna köpa, som vill bo drägligt, som vill vara som de flesta andra.
Men som - när som, för att tala klartext, flera partier, socialdemokraterna, moderaterna, vänsterpartiet, miljöpartiet, centern och kd - inte beskriver verkligheten som dessa människor upplever vardagen, vänder sig till andra partier.
Det blev folkpartiet och sverigedemokraterna 2006 i Landskrona.
Denna kväll äter jag tillsammans med kommunstyrelsens ordförande i Landskrona Torkild Strandberg och Skåneförbundets fp-ordförande på en restaurang i Stockholm.
Förr pratade vi om eländet i Landskrona vid motsvarande träffar.
Nu pratar vi nästan inte ett ord om Landskrona. Det behövs inte. Hoppet har återvänt till människorna där.
Politiken har gjort skillnad.
Men vad kultur-för-stå-sig-på-arna aldrig förstått var att förslagen hur vi skall komma till rätta med utanförskapsverkligheten skiljde sig radikalt åt mellan folkpartiet och sd: Folkpartiet inte bara beskrev situationen i Landskrona med alltför stora sociala spänningar, utanförskapet, brist på företag i stadskärnan, passivitet i varvsområdet sedan 30 år, och de problem som uppstod i allt dettas kölvatten utan anvisade vägen till en bättre framtid: Här skall skolan fungera, polisen vara närvarande, det skall byggas nya bostäder, även vid vattnet, företag skall kunna etablera sig här, Landskrona skall tillföras en ny anda. Sd hade en helt annan lösning, som förvisso attraherade lika många väljare: Ut med utlänningar och blunda för resten.
Nu ser vi resultatet. Landskrona har trots att även den staden drabbats hårt av den internationella finanskrisen rest sig. Det byggs. Vissa skolor har stängts - ramaskriet mot stängningen av Gustav Adolfsskolan var enormt men ingen säger i dag att det var fel i Landskrona, fotbollslaget är bättre, man går tryggare i staden, hus reser sig på varvsområdet, ja, inte ens den förfärliga händelsen med 78-åringen som misshandlades till döds kunde ändra på färdriktningen.
Landskrona behövde förändring.
Det var en liberal vid, förändringens, frihetens och ansvarstagandets vind, som svepte in.
Allt är inte bra i Landskrona, men jag tror inte att någon svensk ort genomgått så stora förändringar sedan 2006.
Det är politikens förtjänst.
Man måste ha en politik som människor förstår innebär att man strävar efter något bättre.

17 juni Lång debatt

17 juni Kärnkraftsdebatt

Kärnkraftsdebatt i riksdagen. Bara tio timmar.

16 juni Kommer

16 juni: Kommer

16 juni: I kammaren

Vem skall bestämma om hur kommunerna skall använda sina pengar?
Om det har jag ett meningsutbyte med Ulla Andersson (v) som - som så ofta - får företräda hela den rödgröna röran. Formellt gäller det tilläggsbudgeten 2009/2010:

Jag återger hela - det är en bra och klargörande debatt!

Gunnar Andrén (anförande 113):
Fru talman!
Efter den fullödiga redovisningen av helikopterfrågan i tilläggsbudgeten som Allan Widman och Peter Rådberg har gett kan jag glädjande nog koncentrera mig på andra sidor av budgeten.
Det är en glädje att kunna konstatera att Sverige har god ekonomi. Utgifterna ökar med 3,8 miljarder, och utgiftsminskningarna är ungefär 1,2 miljarder. Vi tar i anspråk ökade anslagsförändringar med ungefär 2,6 miljarder kronor, men budgeteringsmarginalen är fortfarande 28,6 miljarder kronor.
Det är en betydande summa, och det är ett styrkebälte för svensk ekonomi att vi har en sådan statsbudget.
En annan sak som inte har tagits upp tidigare är att regeringen har begärt en vidgning av ramen för att ta upp lån i Riksgäldskontoret för studielån, bland annat mot bakgrund av att fler personer har börjat studera med studiemedel. Det kan vara ett resultat av lågkonjunkturen. Det ska icke bestridas att det kan vara så.
Finansutskottet har till och med funnit under beredningen att det behövs ytterligare medel, och vi gör det möjligt att ta upp ytterligare medel om det behövs under särskilt det andra halvåret av 2010.
Fru talman!
Jag ska gå in på infrastrukturområdet. Vi föreslår för tiden 2010–2021 att ett nytt redovisningssystem inrättas, ungefär som ledamoten Anna Lilliehöök har redogjort för. Det är viktigt för transparensen att man kan se vart pengarna tar vägen.
Här finns en betydande skillnad i frågan mellan inte minst Vänsterpartiet och Alliansen. Man skulle kunna tro att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har haft Björn Rosengren som konsult när det gäller att se till hur man finansierar sina ytterligare infrastruktursatsningar. Man tar upp lån till allt, men det är inte samma sak som finansiering. Man går också emot medfinansiering.
Jag vill gärna säga till Ulla Andersson, som har gått så hårt emot detta, att hon får ta sina egna partikamrater i upptuktelse när de går med på sådana saker.
Om man åker vägen förbi Gävle från Stockholmshållet kommer man strax till Hudiksvall.
Där har man anslagit 30 miljoner kronor för att förbättra förbindelserna runt Enånger.
Ännu värre, fru talman, är det i talmannens egen kommun Sundsvall.
Där har man i full politisk enighet anslagit 250 miljoner kronor.
Även Vänsterpartiet var överens om detta.
Varför gör man så?
Jo, man tror naturligtvis att det är nyttigt för näringslivet. Det är bra för kommunen.
Om man fortsätter längs Norrlandskusten kommer man till Skellefteå och Piteå. Där är man villig att satsa 200 miljoner kronor bara för planeringen av Norrbotniabanan.
Någonstans får de som i en reservation går så häftigt mot kommunal medfinansiering ta sina egna partimedlemmar i upptuktelse.
Vi kan inte ha det så att man för en politik i riksdagen och en helt annan i kommunerna.
Något nytt är inte kommunal medfinansiering. Nina Lundström (fp) som är ledamot i finansutskottet har upplyst mig om att under perioden 2004–2009, under den tid socialdemokratiska regeringen ledde landet, togs det upp mellan 400 och 500 miljoner årligen i samfinansiering.
Fru talman! Jag tycker att reservation 2 är att slå ett jättelikt hål i luften.
(Applåder)
Anf. 114 Ulla Andersson (v) replik:
Fru talman!
När det gäller infrastrukturens betydelse för näringslivet brukar stora näringslivsföreträdare säga om vad de tycker ska göras för att förbättra näringsklimatet att om vi sköter infrastrukturinvesteringarna så klarar de sig själva. Men det väljer ni att inte göra. Ni väljer att övervältra det ansvaret genom indirekt tvång på kommuner, landsting och företag.
På det sättet skapar ni en dyrare finansiering. Gunnar Andrén vet att det finns ingen som lånar billigare än staten.
När vi i finansutskottet – Gunnar Andrén sitter själv i finansutskottet – träffade den delegation som regeringen har tillsatt, med representanter från kommuner och landsting, fick vi veta hur de såg på medfinansiering. Man var enig över partigränserna om att det inte var en modell man vill ha. Men om man känner sig tvingad att vara med är man tvungen att hantera situationen. Det deklarerade man där, över partigränserna. Det gällde även de borgerliga företrädarna. När man sitter där i en kommun och har ansvar för hela kommunens utveckling är det inte alltid lätt att prioritera i vad som behöver göras och vad som är viktigast just då.
Jag har två gånger under debatten i dag läst ur rapporten från Sveriges Kommuner och Landsting. Vi kan läsa hur kommuner känner sig tvingade att vara med och finansiera för att över huvud taget komma i fråga för infrastrukturinvesteringar och viktiga projekt. Är det så det ska gå till? Det kan väl inte vara meningen att kommuner och landsting ska vara tvingade att ta statens ansvar för att se till att ha en fungerande infrastruktur och att den byggs ut, underhålls och utvecklas?
Anf. 115 Gunnar Andrén (fp) replik:
Fru talman!
Ulla Andersson och jag företräder lite olika delar av landet. I den här regionen (Stockholmsregionen) har vi under en följd av år, som Ulla Andersson uttrycker det, varit tvingade att medverka till olika investeringar. Det beror på att det har varit otillräckliga statliga investeringar kring Storstockholm. Vi har i den här regionen bedömt att de investeringar som vi behöver göra här är så viktiga för medborgarna och näringslivets utveckling att de har varit goda investeringar.
I till exempel Sundsvall har man också gjort exakt den bedömningen, nämligen att det är bra för regionen.
Det är en svår avvägning som man måste göra, men man kan inte få pengar utan att själv medverka.
Det är det som är själva dilemmat. Man måste göra prioriteringar.
Jag reagerade mot en annan sak, nämligen mot vad ni skriver i reservation 4, som ni har yrkat bifall till. Ni tycker att man inte ska tillåta dem att göra detta i Sundsvall, för att ta det exemplet.
Jag värnar den kommunala självstyrelsen i Sundsvall – de måste få göra som de vill med sina pengar. Vi här i riksdagen ska inte lägga oss i om de vill bygga bron om de tror på detta i Sundsvall.
Så är det på många olika håll – man behöver dessa investeringar. I Grums finns det ett annat exempel med en rondell. De behöver detta för att utveckla sin egen region.
Jag tänker inte medverka genom att rösta på den reservation som i praktiken förbjuder dem detta.
Anf. 116 Ulla Andersson (v) replik:
Fru talman!
Jag har varit kommunalpolitiker i många år, och jag vet att man även tidigare har kunnat tidigarelägga infrastrukturprojekt och lånat pengar till Vägverket eller Banverket. På den tiden var det kommunen som själv valde det för att få företräde i kön. Man tyckte inte alltid att det var bra, men man såg att det fanns möjligheter i detta. Nivåerna då låg på ungefär 400 miljoner per år, och i dag ligger de på 2 miljarder. Och kommunerna känner sig tvingade, Gunnar Andrén. Ni har infört ett system som bygger på att det ska vara kommunal medfinansiering. Det är det som är den stora skillnaden. Varför ska kommuner tvingas välja mellan investeringar i förskolor? Även ni vill väl ha minskade barngrupper i förskolan? Ja, du nickar, men det tror jag inte eftersom de ökar. Även ni skulle väl vilja ha mindre klasstorlekar? Nej, det tror jag inte, för även där ser det ganska dåligt ut just nu? Eller hur? Varför ska man i Gävle, Sundsvall, Piteå, Skellefteå och Simrishamn behöva välja att ta ansvar för statens finanser när statens finanser ser så mycket bättre ut än vad kommunernas ekonomi gör och kommer att göra de närmaste åren? Kommunerna har det verkligen kämpigt, medan statens ekonomi ser ut att gå väldigt bra. Varför ska man då övervältra statens kostnader på kommuner och landsting? Det är det som är den stora frågan. Varför inte ta det ansvar man är satt att ta, att hålla i de statliga infrastrukturinvesteringarna? Det är det minsta man kan kräva av en regering som säger sig ha några ambitioner på näringslivsområdet.
Anf. 117 Gunnar Andrén (fp) replik:
Fru talman!
Jag har ett viktigt tillkännagivande om vad som skiljer oss på allianssidan från åtminstone Ulla Andersson:
Vi har ingen statlig sedelpress.
De pengar som Ulla Andersson vill att staten ska investera på olika håll måste man ta någonstans.
De finns säkert på något sätt.
Men om Ulla Andersson vill att man ska ge mer pengar till kommunerna måste hon säga det.
Man kan inte använda samma pengar två gånger, och det är exakt det Ulla Andersson säger: Man ska använda samma pengar två gånger.
Det kan man inte – det är helt omöjligt.
Jag måste säga om den här reservationen att många kommuner som vill göra det bra för sina invånare måste reagera mot att ni i riksdagen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i praktiken vill förhindra det.
Varför vill många kommuner gå in här med pengar?
Ni kanske kommer ihåg att det fanns en samhällsbyggnadsminister som hette Björn Rosengren. Mellan 1998 och 2002 åkte han kors och tvärs över detta land och lovade vägar, järnvägar och så vidare. Uppriktigt sagt, fru talman, saknades det ganska mycket pengar till detta. Därför har nog många kommuner känt sig ganska tvingade att se till att medverka till finansieringen av de vägar som man blev lovade men inte fick några pengar till men nu måste byggas, och därför måste man se till att finansiera detta delvis på egen hand.
Jag tror att det är en viktig orsak till att det har blivit så här, som Nina Lundström påpekar i SKL:s rapport. Redan mellan 2004 och 2009 var det satsningar på mellan 400 och 500 miljoner kronor - per år.

16 juni: Om vem som skall bestämma

Först årets sista partiledaredebatt i riksdagen - där oppositionens tom- och gnatighet framstår som allt mer påtaglig. Varför är det så?
Jag tror att det ligger i själva konceptet, att söka smälta samman ett maktparti med ett rent ideologiskt och ett ideellt. Det blir för många ingångar för att en helhet skall vara möjlig. Den rödgröna röran blir i längden inte trovärdig därför att utgångarna blir lika många som ingångarna.
Det spretar.
Finns inte samma problem inom Alliansen? Nej, där finns i grunden en annan syn på vart man vill gå, mer valfrihet, mer personligt ansvar, en stark men begränsad offentlighet.
Det är detta som leder till slutsatsen:
De som skall bestämma är de enskilda, över allt mer, sin inkomst, valet av livssituation. Medan De rödgröna vill själva styra de enskildas liv.
Statsminstern vinner debatten med oppositionsledaren.
Skolministern vinner duellen med gröna språkröret.
Socialministern vinner kampen om det civila samhället med vänsterledaren.
Näringsministern är också osedvanligt på hugget i några repliker men attackerna är mer problematiska eftersom de också har en udd som är riktad inåt mot kritiker i det egna partiet - hur det skall sluta vet ingen.

15 juni: FiU

15 juni: Kommer

15 juni: Parentationen över Jörgen Johansson

Alla står upp när Talmannen (Per Westerberg) kl 15.00 denna dag börjar tala. Det handlar om Jörgen Johansson, framliden riksdagsman (c), se tidigare blogginlägg.
Jag satt bredvid Jörgen i nästan åtta år i skatteutskottet.
När ni läser detta, vill jag säga: Jörgen var min vän.

Talmannen::
Ärade riksdagsledamöter! Vi har nåtts av beskedet att riksdagsledamoten Jörgen Johansson har avlidit efter en kort tids sjukdom.
Våra tankar går i denna stund till Jörgen Johanssons anhöriga och närmaste, hans hustru Anne-Marie och deras familj och vänner.
Men vi är också många här som känner sorg och saknad över att ha förlorat en kamrat och kollega.
Jörgen Johansson föddes den 26 september 1947 och var hemmahörande i Medåker i Arboga kommun.
Han utbildade sig till ingenjör och engagerade sig politiskt. Han blev medlem i Centerpartiet 1965 och kom in i riksdagen 2002. Under nuvarande mandatperiod var Jörgen ledamot i skatteutskottet. Jörgen var också utsedd att vara Centerpartiets skattepolitiske talesman och ansvarade för partiets kommunalekonomiska frågor i riksdagen.
Jörgen hade en lång politisk erfarenhet från kommunpolitiken i Arboga och landstingspolitiken i Västmanlands läns landsting. Han hade också en lång rad uppdrag i kommunförbund och landstingsförbund vilket gav honom en gedigen plattform att utgå ifrån i sitt arbete med riksdagens skattepolitik.
Jörgens djupa intresse och grundliga kunskaper inom skatteområdet respekterades och uppskattades av alla, oavsett politisk tillhörighet. Han hade en förmåga och vilja att se de politiska problemen, ibland dessutom förmedla dem till sin omgivning så att alla förstod hur komplicerade och svårförklarade uppgifterna var, för att sedan fundera fram ett förslag till lösning.
Många gånger kontaktades Jörgen av enskilda personer, företag och organisationer som efter första samtalet med Jörgen uppfattade det som att Jörgen försvarade systemet. Men Jörgen såg möjligheter i problemen och efter någon veckas funderande och diverse kontakter med Finansdepartementet, skattemyndigheten och andra användbara kontakter i sitt nätverk så återkom Jörgen med en idé till lösning.
En del av er känner säkert igen detta i frågor om fastighetsbeskattningens många olika turer och beskattningen av vindkraftskooperativen.
Jörgen var alltid väldigt mån om att göra ett bra intryck. Han var mån om sitt utseende och var alltid väl förberedd och påläst. Han hade alltid ordning och reda och struktur i sitt arbete.
Han var en man med stort hjärta och engagemang, en bra mentor och kompis för sina partikolleger. Han uppmuntrade både nya ledamöter och kanslipersonalen till att ta för sig och växa i sina roller.
Vi minns Jörgen som en väldigt varm, intelligent, humoristisk, sympatisk person, med glimten i ögat, ett leende på läpparna och ett knippe rävar bakom öronen.
Vi kommer ihåg Jörgen som en social och ambitiös kollega. En oerhört hjälpsam person som vi nu tackar och hyllar för hans insatser i riksdagen och samhället.
Vi hedrar nu riksdagsledamoten Jörgen Johansson med en stunds tystnad.

15 juni: Riksdagsinlägg om Riksbanken

Jag har tillfälle att tala om riksbankens ekonomiska politik 2007-2009 samt förslagen till utredning och utvärdering och kommande förslag till ändring i riksbankslagen:
"Anf. 43 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman!
Jag börjar med att yrka bifall till förslagen i finansutskottets båda betänkanden.
Så långt kommen i debatten gjorde jag en kontroll utanför riksdagen för att se om det hade samlats några människomassor för att lyssna på debatten.
Jag kunde konstatera att så inte var fallet.
Om vi däremot hade befunnit oss i motsvarande parlament i till exempel Aten eller Reykjavik hade vi varit säkra på att människorna skulle vara upprörda över den penningpolitik som hade förts i deras respektive länder.
Det är, herr talman, viktigt att kunna konstatera att den svenska penningpolitiken har varit mycket framgångsrik jämfört med många andra länder under de år vi nu utvärderar.
Jag tog med mig denna lilla papperslapp i talarstolen. (En 20-kronorssedel:)
Jag noterar att den är underskriven med två namn, nämligen riksbanksfullmäktiges ordförande Johan Gernandt och riksbankschefen Stefan Ingves.
Man kan fråga sig vad den här lappen representerar. Produktionskostnaden för en 20-kronorssedel, en ”Selma”, torde vara något öre, men den representerar något helt annat, nämligen förtroendet för penningvärdet.
Den representerar något man kan köpa någonting för. Den är inte bara en papperslapp.
För oss som har att se till hur lagstiftningen fungerar för Riksbanken är det otroligt viktigt att förtroendet bland människorna för Riksbanken hela tiden kan upprätthållas. Annars råkar man i olag, och annars blir det demonstrationer utanför parlamenten.
Det är alltid lättare att vara efterklok. Precis som andra har sagt kan den penningpolitik som fördes av Riksbanken i början av 2008 och fram till sommaren i efterhand förses med vissa frågetecken. Därför är det klokt att låta oberoende ekonomer utvärdera detta och se vilka motiv som möjligen fanns för den höjda reporäntan vid det tillfället.
I övrigt, herr talman, tror jag att det är viktigt att minnas att vårt land är oerhört beroende av att vi har en kreditpolitik som gör att vår export kan fungera. Varje kapitalinvestering som görs i form av ett köp av en svensk bil, Volvo, Saab eller Scania, åtföljs ofta av ett kreditpaket till andra länder. Vi vet att under den här perioden hade svenska företag haft betydande svårigheter när den internationella kreditmarknaden bröt samman. Man måste också värdera penningpolitiken mot den bakgrunden att den svenska fungerade bra. Vi ser att den svenska exporten har fungerat bra. Vi måste också notera att de svenska bankerna i framför allt Baltikum och Ukraina ställde den inhemska penningpolitiken på mycket svåra prov under den här perioden.
Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten. Jag yrkar bifall till förslagen i båda betänkandena.

15 juni: Utskott och debatt

Daen börjar med s.k. förmöte i finansutskottet där vi diskuterar utformningen av finansutskottets betänkande över 15 april-budgeten. Jag har varit med i högsta grad och skrivit till - mer än om - den inledande delen: Grekandskrisen hade ju inte inträffat när regeringens proposition till riksdagen kom och jag menar - jag känner mig som en buse, allt annat än lovande - att försiktighet är påkallad trots mycket goda siffror och beröm för Sverige.
Säkerhetsmarginaler behövs i denna internationella turbulens, här visar vi att vi inte litar på någon sedelpress.
Också samordningen av den ekonomiska politiken i Europa diskuteras.
Det är lite omvända världen: jag menar fortfarande att euro-medlemskap vore ett styrkebälte men samtidigt är jag skeptisk till långtgående samarbetsintentioner vad gäller information etcetera när det gäller de nationella parlamentens styrande och beslutande makt över budgeten och de nationella ekonomierna.
Jag tycker att socialdemokraternas nej alltför mycket präglas av "vi skall vara emot" medan man i själva verket är mer på den linje jag företräder.
EU-kommissionen bör inte få ökad ekonomisk makt över de nationella ekonomierna.

14 juni: Välj mig! (?)

Så står det i reklamen på SL:s bussar och tunnelbana. Det är Akademibokhandeln som annonserar för lobbyisten Thomas Bodströms (s) bok Lobbyisten.
"Väl mig!
Jag lovar att avslöja allt om det smutsiga spelet", lovar Bodström - en sakkunnig person i ämnet, det är ostridigt.
Men visst väcker reklamen frågor. Bodström, lobbyist, smutsigt spel, Akadedemibokhandeln.
Bodström föreslog ju nyligen att TV-reklam bara borde sändas på tider då ingen tittar, själv lever han knappast som han lär. För i så fall skulle den braskande reklamen om hans bok snarast stått på baksidan av ett avfallskärl i en svart kolkällare.
Nu skall man emellertid vara snäll, och det är ju i grunden Bodström också - även om opportunismen ibland spelar honom små spratt. Jag hoppas att Bodström får en trevlig vistelse i USA efter valet den 19 september . Det är han värd. Och löften till familjen, som han givit om USA-vstielsen, skall man hålla.
Men min röst, den får han inte.
Jag skulle aldrig välja Bodström - om jag ens hade råd med alla hans skattehöjarlöften.

14 juni: Ett år sedan

Ur min blogg den 14 juni 2009:
Dagens resetips
Är du resgalen?
Besök T-centralen!

13 juni: Jörgen Johansson (c) död

Sent denna söndagskväll, som varit ömsom vacker, ömsom regnig, nås jag av meddelandet att riksdagskollegan Jörgen Johansson (c) i Arboga - en stad som jag ju passerade så sent som i går och då tänkte på just Jörgen som jag visste var svårt sjuk - gått bort.
Det är mycket tråkigt och mina tankar går omgående till hans hustru som jag nu träffat några gånger under Jörgens sjukdom och som då varit Jörgen till hjälp i riksdagen.
För kort tid sedan hade jag det plågsamma upppdraget att meddela vår riksdagsgrupp att centerkollegan drabbats av nya fysiska motgångar som skulle komma att visa sig vara svårbehandlade. Det visade sig nu att Jörgen, som jag haft så mycket att göra med de senaste åtta åren, fick en ännu kortare tid till på jorden än vad många nog fruktat när han i mitten av maj fick läkarbesked om att den cancer han drabbats av spridit sig.
Före sin tid som riksdagsledamot och ledamot i skatteutskottet, var Jörgen under lång tid framför allt landstingsråd (c) i Västmanland men långt dessförinnan en av alla dessa centerpartister som skolats i föreningsrörelse och ungdomsförbund, i kommunalpolitiken och i sitt parti. Långväga arbete och högt förtroende, sådant som medierna inte kan skapa och inte bryta ned, präglade Jörgen Johansson.
Nu finns han inte mer. Jag kommer att minnas Jörgen Johansson (1947-2010) med värme och respekt.