11 juni: EU-nämnden

Obs! Fotot från 4 juni 2010, ej 11 juni om någon tror det. Men personerna, platsen och tiden på dagen är densamma: kanslichefen Maria Hjorth, nämndordföranden Anna Kinberg Batra (m) och viceföranden Susann Eberstein (s).

I dag var det Emma Löfdahl Carlsson från Eksjö och Karin Granbom Ellison från Linköping som företrädde folkpartiet vid EU-nämndens möte. Men jag slank också in för att lyssna till Carl Bilt och Birgitta Ohlsson när de presenterade Sveriges ståndpunkter i en rad viktiga EU-frågor vid den rad av EU-möten under Belgiens ordförandeskap som avslutas den 30 juni - sedan tar ju Ungern vid, man kan dessvärre frukta att den fasthet som präglade Sveriges hantering av ordförandeskapet under andra halvåret 2009 kanske inte kommer att utmärka det ungerska ordförandeskapet med det landets mycket darriga ekonomi.
Och Belgien har ju just under första halvåret drabbats av regeringskris, den har något vägts upp, ja, ganska mycket, att förre premiärministern Herman Van Rompuy den 1 januari tillträdde som "President of the European Council".
Birgitta Ohlsson är mycket tydlig i en rad frågor där Sverige inte direkt ligger i linje med många andra EU-länder. Allra tydligast blir det faktiskta i kollektivavtalsfrågan och ifråga om mäns och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.
I den första frågan - som svar till Lars Lilja (s) - tydliggör Birgitta Ohlsson att Sverige motsätter i alla delar de försök som kan tänkas kom från kommissionen och/eller andra EU-länder att ha synpunkter på de svenska kollektivavtalens utformning. Punkt.
Mer behöver inte sägas.
Möjligen kan det vara att vi i Sverige inte alltid förstår att det i rader av andra länder finns en helt annan lönestruktur, dels med större spännvidd än vi i Sverige har med många mycket rika människor, dels en statligt bestämd minimilön som dessvärre får den funktionen att många företag och myndigheter tillämpar just denna lagstadgade minimilön - det är just själva finessen med avtalsfrihet som vi har i Sverige att man kommer ifrån det statliga inflytandet över lönebildningen, å andra sidan förutsätter det att parterna i Sverige inte missbrukar sin rätt att agera på arbetsmarknaden med just löner och andra förmåner som konkurrensmedel om viktiga medarbetare.
Sedan gäller det EU20-direktivet om hur många män och kvinnor som skall finnas på arbetsmarknaden. Här har regeringen gått med på en miniminivå för män och kvinnor på 75 procent, det var inte Sveriges önskan utan vi ville dela upp det så att det skulle vara minst 75 procent för kvinnor och minst 75 procent för män, men det var alltför höga målsättningar för många andra länder med förfärande låg procent av kvinnor på arbetsmarknaden. Nu reserverade sig socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet mot den svenska hållningen i när frågan var uppe i finansutskottet i våras då EU20-strategin uppföljaren till Lissabonstrategin, fastställdes. Ständigt hänvisas nu till denna så kallade avvikande mening - det har papegojans styrka bakom sig varje gång det sägs: Visserligen är det ingen som hör på oss men vi har rätt i alla fall.
Birgitta Ohlsson förklarar tålmodigt att Sverige är inte hela EU - och att EU-länderna inte ser ut som Sverige överallt. Det är som att hälla vatten på en gås vad gäller t.ex. miljöpartiet och vissa socialdemokrater - vänsterpartiet är inte ens närvarande, vilket ordföranden Anna Kinberg Batra (m) låter notera till protokollet när beslut skall träffas.
Att inte ens försöka argumentera eller påverka, det är tydligen vänsterpartiets politik. Bedrövligt!
Sedan kommer frågan om uppbyggandet av EU:s nya utrikesförvaltning upp och ett intressant meningsutbyte utspinner sig mellan Carl Bildt, utrikesministern, och Urban Ahlin, socialdemokratiska talesman i utrikesfrågor.
Det intressanta ligger i enigheten om att länderna skall ha inflytande via tjänstemän, men EU:s utrikespolitiska hållning skall inte fastslås eller drivas av EU-parlamentet utan av de valda företrädarna för regeringen. Båda uttrycker - och där vill jag gärna instämma starkt - att det är bra att EU-parlamentet kontrollerar hur pengar används men EU-parlamentet är inte valt av mig och andra för att föra utrikespolitik. Det har vi en regering i Sverige och andra länder som skall göra, alltid och oavsett hur dess partipolitiska sammansättning ser ut.
Ett klargörande meningsutbyte där enigheten är större än motsättningarna - och det i en mycket viktig fråga.
Det kan noteras att också här är vänsterpartiet frånvarande - men det är ju i denna fråga mer förståeligt eftersom partiet i utrikespolitiken är totalt isolerat. När Bildt och Ahlin och vi andra ser uppbyggandet av en administration i Europa för enigt agerande utom Europa är ju detta i själva verket den kanske viktigaste motkraften till USA som förekommit sedan Sovjetunionens fall.
Men vänsterpartiet vill att Sverige inte skall vara med i denna 27-nationsgemenskap utan överlåta än mer inflytande till supermakterna USA, Indien, Kina och vad nu världens mest folkrika länder heter.
Jag tror inte Lars Ohly förstår följderna av sitt eget isolationsistagerande: Han bidrar till att stärka supermakternas dominans, EU-medlemskapet ger små nationer mer inflytande än de skulle ha om de agerade alldeles ensamma.