16 juni: I kammaren

Vem skall bestämma om hur kommunerna skall använda sina pengar?
Om det har jag ett meningsutbyte med Ulla Andersson (v) som - som så ofta - får företräda hela den rödgröna röran. Formellt gäller det tilläggsbudgeten 2009/2010:

Jag återger hela - det är en bra och klargörande debatt!

Gunnar Andrén (anförande 113):
Fru talman!
Efter den fullödiga redovisningen av helikopterfrågan i tilläggsbudgeten som Allan Widman och Peter Rådberg har gett kan jag glädjande nog koncentrera mig på andra sidor av budgeten.
Det är en glädje att kunna konstatera att Sverige har god ekonomi. Utgifterna ökar med 3,8 miljarder, och utgiftsminskningarna är ungefär 1,2 miljarder. Vi tar i anspråk ökade anslagsförändringar med ungefär 2,6 miljarder kronor, men budgeteringsmarginalen är fortfarande 28,6 miljarder kronor.
Det är en betydande summa, och det är ett styrkebälte för svensk ekonomi att vi har en sådan statsbudget.
En annan sak som inte har tagits upp tidigare är att regeringen har begärt en vidgning av ramen för att ta upp lån i Riksgäldskontoret för studielån, bland annat mot bakgrund av att fler personer har börjat studera med studiemedel. Det kan vara ett resultat av lågkonjunkturen. Det ska icke bestridas att det kan vara så.
Finansutskottet har till och med funnit under beredningen att det behövs ytterligare medel, och vi gör det möjligt att ta upp ytterligare medel om det behövs under särskilt det andra halvåret av 2010.
Fru talman!
Jag ska gå in på infrastrukturområdet. Vi föreslår för tiden 2010–2021 att ett nytt redovisningssystem inrättas, ungefär som ledamoten Anna Lilliehöök har redogjort för. Det är viktigt för transparensen att man kan se vart pengarna tar vägen.
Här finns en betydande skillnad i frågan mellan inte minst Vänsterpartiet och Alliansen. Man skulle kunna tro att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har haft Björn Rosengren som konsult när det gäller att se till hur man finansierar sina ytterligare infrastruktursatsningar. Man tar upp lån till allt, men det är inte samma sak som finansiering. Man går också emot medfinansiering.
Jag vill gärna säga till Ulla Andersson, som har gått så hårt emot detta, att hon får ta sina egna partikamrater i upptuktelse när de går med på sådana saker.
Om man åker vägen förbi Gävle från Stockholmshållet kommer man strax till Hudiksvall.
Där har man anslagit 30 miljoner kronor för att förbättra förbindelserna runt Enånger.
Ännu värre, fru talman, är det i talmannens egen kommun Sundsvall.
Där har man i full politisk enighet anslagit 250 miljoner kronor.
Även Vänsterpartiet var överens om detta.
Varför gör man så?
Jo, man tror naturligtvis att det är nyttigt för näringslivet. Det är bra för kommunen.
Om man fortsätter längs Norrlandskusten kommer man till Skellefteå och Piteå. Där är man villig att satsa 200 miljoner kronor bara för planeringen av Norrbotniabanan.
Någonstans får de som i en reservation går så häftigt mot kommunal medfinansiering ta sina egna partimedlemmar i upptuktelse.
Vi kan inte ha det så att man för en politik i riksdagen och en helt annan i kommunerna.
Något nytt är inte kommunal medfinansiering. Nina Lundström (fp) som är ledamot i finansutskottet har upplyst mig om att under perioden 2004–2009, under den tid socialdemokratiska regeringen ledde landet, togs det upp mellan 400 och 500 miljoner årligen i samfinansiering.
Fru talman! Jag tycker att reservation 2 är att slå ett jättelikt hål i luften.
(Applåder)
Anf. 114 Ulla Andersson (v) replik:
Fru talman!
När det gäller infrastrukturens betydelse för näringslivet brukar stora näringslivsföreträdare säga om vad de tycker ska göras för att förbättra näringsklimatet att om vi sköter infrastrukturinvesteringarna så klarar de sig själva. Men det väljer ni att inte göra. Ni väljer att övervältra det ansvaret genom indirekt tvång på kommuner, landsting och företag.
På det sättet skapar ni en dyrare finansiering. Gunnar Andrén vet att det finns ingen som lånar billigare än staten.
När vi i finansutskottet – Gunnar Andrén sitter själv i finansutskottet – träffade den delegation som regeringen har tillsatt, med representanter från kommuner och landsting, fick vi veta hur de såg på medfinansiering. Man var enig över partigränserna om att det inte var en modell man vill ha. Men om man känner sig tvingad att vara med är man tvungen att hantera situationen. Det deklarerade man där, över partigränserna. Det gällde även de borgerliga företrädarna. När man sitter där i en kommun och har ansvar för hela kommunens utveckling är det inte alltid lätt att prioritera i vad som behöver göras och vad som är viktigast just då.
Jag har två gånger under debatten i dag läst ur rapporten från Sveriges Kommuner och Landsting. Vi kan läsa hur kommuner känner sig tvingade att vara med och finansiera för att över huvud taget komma i fråga för infrastrukturinvesteringar och viktiga projekt. Är det så det ska gå till? Det kan väl inte vara meningen att kommuner och landsting ska vara tvingade att ta statens ansvar för att se till att ha en fungerande infrastruktur och att den byggs ut, underhålls och utvecklas?
Anf. 115 Gunnar Andrén (fp) replik:
Fru talman!
Ulla Andersson och jag företräder lite olika delar av landet. I den här regionen (Stockholmsregionen) har vi under en följd av år, som Ulla Andersson uttrycker det, varit tvingade att medverka till olika investeringar. Det beror på att det har varit otillräckliga statliga investeringar kring Storstockholm. Vi har i den här regionen bedömt att de investeringar som vi behöver göra här är så viktiga för medborgarna och näringslivets utveckling att de har varit goda investeringar.
I till exempel Sundsvall har man också gjort exakt den bedömningen, nämligen att det är bra för regionen.
Det är en svår avvägning som man måste göra, men man kan inte få pengar utan att själv medverka.
Det är det som är själva dilemmat. Man måste göra prioriteringar.
Jag reagerade mot en annan sak, nämligen mot vad ni skriver i reservation 4, som ni har yrkat bifall till. Ni tycker att man inte ska tillåta dem att göra detta i Sundsvall, för att ta det exemplet.
Jag värnar den kommunala självstyrelsen i Sundsvall – de måste få göra som de vill med sina pengar. Vi här i riksdagen ska inte lägga oss i om de vill bygga bron om de tror på detta i Sundsvall.
Så är det på många olika håll – man behöver dessa investeringar. I Grums finns det ett annat exempel med en rondell. De behöver detta för att utveckla sin egen region.
Jag tänker inte medverka genom att rösta på den reservation som i praktiken förbjuder dem detta.
Anf. 116 Ulla Andersson (v) replik:
Fru talman!
Jag har varit kommunalpolitiker i många år, och jag vet att man även tidigare har kunnat tidigarelägga infrastrukturprojekt och lånat pengar till Vägverket eller Banverket. På den tiden var det kommunen som själv valde det för att få företräde i kön. Man tyckte inte alltid att det var bra, men man såg att det fanns möjligheter i detta. Nivåerna då låg på ungefär 400 miljoner per år, och i dag ligger de på 2 miljarder. Och kommunerna känner sig tvingade, Gunnar Andrén. Ni har infört ett system som bygger på att det ska vara kommunal medfinansiering. Det är det som är den stora skillnaden. Varför ska kommuner tvingas välja mellan investeringar i förskolor? Även ni vill väl ha minskade barngrupper i förskolan? Ja, du nickar, men det tror jag inte eftersom de ökar. Även ni skulle väl vilja ha mindre klasstorlekar? Nej, det tror jag inte, för även där ser det ganska dåligt ut just nu? Eller hur? Varför ska man i Gävle, Sundsvall, Piteå, Skellefteå och Simrishamn behöva välja att ta ansvar för statens finanser när statens finanser ser så mycket bättre ut än vad kommunernas ekonomi gör och kommer att göra de närmaste åren? Kommunerna har det verkligen kämpigt, medan statens ekonomi ser ut att gå väldigt bra. Varför ska man då övervältra statens kostnader på kommuner och landsting? Det är det som är den stora frågan. Varför inte ta det ansvar man är satt att ta, att hålla i de statliga infrastrukturinvesteringarna? Det är det minsta man kan kräva av en regering som säger sig ha några ambitioner på näringslivsområdet.
Anf. 117 Gunnar Andrén (fp) replik:
Fru talman!
Jag har ett viktigt tillkännagivande om vad som skiljer oss på allianssidan från åtminstone Ulla Andersson:
Vi har ingen statlig sedelpress.
De pengar som Ulla Andersson vill att staten ska investera på olika håll måste man ta någonstans.
De finns säkert på något sätt.
Men om Ulla Andersson vill att man ska ge mer pengar till kommunerna måste hon säga det.
Man kan inte använda samma pengar två gånger, och det är exakt det Ulla Andersson säger: Man ska använda samma pengar två gånger.
Det kan man inte – det är helt omöjligt.
Jag måste säga om den här reservationen att många kommuner som vill göra det bra för sina invånare måste reagera mot att ni i riksdagen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i praktiken vill förhindra det.
Varför vill många kommuner gå in här med pengar?
Ni kanske kommer ihåg att det fanns en samhällsbyggnadsminister som hette Björn Rosengren. Mellan 1998 och 2002 åkte han kors och tvärs över detta land och lovade vägar, järnvägar och så vidare. Uppriktigt sagt, fru talman, saknades det ganska mycket pengar till detta. Därför har nog många kommuner känt sig ganska tvingade att se till att medverka till finansieringen av de vägar som man blev lovade men inte fick några pengar till men nu måste byggas, och därför måste man se till att finansiera detta delvis på egen hand.
Jag tror att det är en viktig orsak till att det har blivit så här, som Nina Lundström påpekar i SKL:s rapport. Redan mellan 2004 och 2009 var det satsningar på mellan 400 och 500 miljoner kronor - per år.