27 juni: Ett stort tack

Det finns ju bloggare som har tusentals vänner som följer vad man skriver. Grattis till dem.
Jag har två - det är jag verkligen glad och stolt över.
Ibland har jag ju sagt att mina fans kan räknas på ena handens tumme - och pluralformen för fan är obefogad. Men nu har jag två, tack Pär Gustafsson och Andreas Froby.
Vi kanske skall bilda en förening, Liberala vänner i förskingringen (LVIF)?
Eller möjligen Galvif, Gunnar Andréns liberala vänner i förskingringen?
Det där tål att fundera på, verkligen. En ökning från en till två efterföljande nätvänner är inte fy skam, 100 procent - jag skriver det bara för att visa hur duktig jag är och för att visa att jag minsann lärt procenträkning från annat håll än LO!
Uppriktigt sagt; Det viktigaste är inte hur många vänner man har, även om det är viktigt också. Ty viktigare är att vännerna består provet att vara vänner också den gången det blåser motvind - ty det gör det, kan jag säga efter sisådär 46 år i politiken, stundom.
Tack Pär och Andreas!
Om jag klarar det skall jag registrera mig som Era vänner också.