11 juli: Miljöpartiet i Almedalen

Jag följer rapporteringen om miljöpartiet i Almedalen denna lördag - precis på samma sätt som 99,9 procent av övriga svenska folket gör, alltså via radio och TV.
Lördagen i Almedalen - jag minns att Nyamko Sabuni (fp) häromåret hade fått samma lott - är den minst publikdragande veckodagen i Almedalsveckan. De flesta journalister, organisationsföreträdare och politiker från andra partier har åkt hem, dvs till fastlandet. Så det blir hur gärna man än vill lite avslaget.
Redan i Bibeln står det ju - lätt travesti för att inte direkt åberoåa Gud - att "på den sjunde dagen vilade han sig". Nu framför språkrören Wetterstrand och Eriksson i huvudsak tydligen två önskemål:
1. Det ena luktur planekonomi, att förbjuda byggande av stormarknader utanför städerna under en femårsperiod. Det kan man förstås rent tekniskt klara genom att kommunerna har planmonopol och skulle kunna tänkas den vägen förhindra etableringen av nya köpcentra utanför städernas kärna.
Men hur ser verkligheten ut?
Vilken kommun vill avsvära sig möjligheten att f mer handel till de sina eller rent av se en etablering hamna i en annan kommun?
Nä, det där är önsketänkande - och etableringsskatt på handel är knappast ens gångbart.
2. Fördubblad kollektivtrafik i städerna på tio år - för utanför städerna, främst glesbygd men även vanlig landsbygd kommer bilen att dominera.
Med detta mp-krav är det som Gustav Fröding skriver att "Så ska vi ha´t men var ska vi ta´t?"
En mycket bra målsättning, vem är emot?
Men det är som med Lars Ohly: Man måste i politiken skilja på önskelistor och prioriterade politiska krav. Om vi skall fördubbla kollektivtrafiken, måste annat ställas på framtiden. Vad? Inget svar förstås.
Miljöpartiet har gått jättebra opinionsmässigt de senaste 2-3 åren. Om partiet vore Wetterstrand och Eriksson och några till, då skulle det till och med kunna vara en del av Alliansen.
Men det är det inte - och man kompromissar med det allt mer kaxiga vänsterpartiet.
Detta kommer att begränsa valframgången 2010.