29 juli: Kan FN överleva?

En organisation som under sin nuvarande generalsekreterare betyder mindre och mindre - och ständigt är på fel väg.
Inspirerad av Åke Wredén, tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda men just nu sommarvikarie på Eskilstuna-Kuriren - tillsammans med Alex Voronov, en alltid intressant skribent som vilket år som helst kommer att upptäckas av Stockholmspressen (fast det kan dröja...) - har jag nu läst den 50-sidiga rapport som Inga-Brit Ahlenius lämnade den 14 juli då hon slutade som FN-revisor till Ban-Ki-Moon.
Ni kan läsa den här.
Den är värd en stunds begrundan.
Ahlenius bekräftar vad vi alla sett efter Koffe Annans sorti: Ett FN som tillhandahåller en möteslokal som allt färre bryr sig om med en ledare som inte är någon ledare och som därtill handlar tvärs emot vad FN behöver just nu, integritet och transparens (ett bättre och mer heltäckande ord än genomskinlighet; transparency innefattar också en etisk dimension: Det som är publikt innefattar även möjlighet till granskning av andra än makthavarna själva.)
Vi behöver, inte minst i Europa och Sverige som ju är FN:s bästa vänner och frikostigaste finansiärer, en diskussion om FN.
Det måste vara en organisation med klös. Inte en papperstiger som idag.