8 juli: Mona Sahlin i Almedalen

Tidningen Resumé hade rubriken: Ödesdagen.
Förmodligen avsåg tidningen Mona Sahlins anförande i Almedalen.
Det får skrivas på de politiska överdrifternas konto.
Ödesdagen är valdagen.
Och det är klart att uppmarschen inför denna är tung för Mona Sahlin, inte så mycket den ryktesspridning om henne som sägs förekomma - jag har dessbättre inte träffat på eller fått något sådant meddelande (men det kanske beror på vanliga riksdagsledamöters obetydlighet eller möjligen opålitlighet att inte avslöja slikt) - utan beror på att det socialdemokratiska partiet hamnat i ett sällskap där alla är obekväma med varandra: Att socialdemokraterna efter 1927 skulle samarbeta med vänsterpartiet och dess föregångar har ju varit omöjligt, i alla fall organisatoriskt.
Och den fråga som Sahlin inte kan besvara är: Hur stort inflytande över svensk politik skall dagens socialdemokrater ge f.d. kommunister?
I rader av frågor har socialdemokraterna accepterat den nya regeringens: bostadsbeskattningen, jobbavdraget, valfrihet inom vården - vad man invänder mot är marginellt, så kallad symbolpolitik.
Inte ens i den centralaste frågan, arbetslöshetsförsäkringen, kommer en återgång till tidigare nivåer eller kvalifikationsregler att återinföras - men reträtten sker till pukor och trumpeter och risk finns att vissa tror att socialdemokraterna skall göra det de säger, så är det ju inte.
Betyg:
Sahlin får tre i betyg godkänt men inte mer.