12 juli: Att köra lagligt

En norrländsk väg, inte alltid helt lätt att hålla fartgränsen på - observera bilen längre fram, den körde om mig för ett tag sedan, hade bråttom misstänker jag, jag följde hastighetsbestämmelserna och blev, tycker nog många, en besvärande bilist, en ren trafikfara

Jag har gjort något ganska dramatiskt de senaste dagarna. Inget olagligt, snarare tvärtom.
Jag har kört lagligt - så långt detta är möjligt.
(Jag klarade därmed både en (välbefogad) poliskontroll med att blåsa för ev. alkohol i kroppen (noll blev resultatet efter tre försök att blåsa) och farten och körkortet några mil före Pajala i lördags; polismannen började med att fråga om jag skulle till Pajala marknad, säkert roligt att veta - jag bekräftade.)
Vad händer när man håller 30-, 40-, 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 100- och 110-hastighetsbegränsningar konsekvent? Jo, därom kan jag nu ge besked.
Man orsakar oändligt många omkörningar, det tutas och bilar lägger sig otroligt nära bakom, man blir själv en trafikfara. - Kommer han att köra in i mig bakifrån? blir en återkommande fråga.

Jag undrar om trafikutskottets ledamöter ibland prövar samma metod, att hålla sig till alla trafiklagar? Det är inte lätt, nämligen.
Jag tror aldrig jag orsakat så mycket irriration i trafiken som fredag-måndag - och kanske dessutom trafikfara.
Bland annat har jag stannat i god tid för gående över vägen. Kollat att ingen går framför bussar som stannat - och då kör folk omkring i en båge för att komma fram. Tro mig: Då blir man lätt omkommen!
Frågan är:
Bör jag återgå till att bli trafiksäker "brottsling" genom att anpassa mig till trafikrytmen eller fortsätta att utgöra trafikfara genom att följa alla trafikregler?
Jag är benägen att välja det förstnämnda men återkommer:
Jag vill nämligen inte orsaka olyckor.