9 juli: Göran Hägglund i Almedalen

Näst sist ut bland Almedalstalarna 2010 var kd:s Göran Hägglund. Det var - jag hörde bara medierapporteringen - ett tal tydigt inriktat på att tillfredsställa de - i personer räknat ett fåtal procent av väljarkåren - som kan tänka sig rösta på kd. Partiets profil är smal, partiets potential är begränsad, de frågor man vill ägna sig åt få.
Men man klarar nog 4-procentspärren.
Låt mig söka göra en analys av partiet:
Det finns ett fundamentalt problem med kristdemokraterna som går tillbaka till dess bildande 1964. Partiet bygger på värnanade om en viss religion, inget fel i det.
Men därmed har man också dels sagt att partiet är lite bättre för alla de - och de verkar ju inte vara så många - som anser att kristendomen inte bara i kulturellt avseende utan också politiskt skall ha särskilda företrädare i politiken, dels har man definierat sig som ett särintresse i politiken.
Detta utgör ramen för möjligheterna och är en stark begränsning. Men genom att särintresset bara omfattar en sak, religionen och levnadssättet, kan partiet hamna hur som helst i alla andra frågor, vilket ju synts genom att partiet först inte ville samarbeta med något annat parti men nu är klart liberalt i ekonomiska frågor, att partiet först tog stark ställning mot kärnkraft och nu är för, att partiet avvisade svenskt Europamedlemskap och därmed euron, men numera framstår som stark värnare av alla dessa saker efter att ha "bytt åsikt" eller kanske snarare sida i politiken. Så här kan det bli i fråga efter fråga om särintresset religionen inte ger svar på andra frågor: Liberalismen har en helt annan bredd och blir därmed i grunden mer förutsägbar.
Sedan är Göran Hägglund en mycket kompetent person och partiledare.
Fast den som känner honom - och det gör jag väl sedan 1985 - är nog ganska förvånad över hans ministerval: Han borde varit verksam i finansdepartementet, socialdepartemetet är knappast det område som ligger mest i hans personliga intressesfär i politiken.